Dopet och folkkyrkan

Det hölls Te Deum gudstjänst för prins Alexander i slottskyrkan. Prins Alexander är den förstfödde för prins Carl Philip och prinsessan Sofia och då denne Alexander finns med nånstans i successionsordningen så hölls det en Te Deum gudstjänst såsom det traditionsenligt gör vid stora händelser i kungahuset i Sverige. 

Det intressanta för vår lilla stund tillsammans ikväll och dess tema är att Kyrkans tidning gjorde en liten enkät kring det där med Te Deum gudstjänster och det visade sig att de flesta som tillfrågades tyckte det var något fint och bra och menade absolut att detta vore nånting att arbeta vidare med.

Jag har fått uppgiften att hålla en kort inledning kring ämnet dopet i folkkyrkan och jag tänker ta mig friheten att kasta ur mig en hel del påståenden utan att driva någon egentlig linje.

Det är ju både rätt skönt men också ganska symptomatiskt med tanke på att dopet i Svenska kyrkan inte är nån enhetlig sak utan tämligen mångfacetterat och skulle jag vilja påstå också ganska problematiskt.

Mitt första påstående blir:

Svenska folket vill inte döpa sina barn. De vill ha en tacksägelsegudstjänst och vill att vi ska be för och välsigna dem och deras barn!  

Efter att precis har hävt ur mig att svensken inte vill döpa sina barn så ska jag säga att det vill de visst. Problemet är att det de tror och vill att dopet ska vara, inte alltid överensstämmer med vad kyrkan lär och tror om dopet. Alla präster som döpt barn de senaste 10 åren vet att många, de flesta rent av, familjer som kommer med sin nyfödde för dopet inte vill leva ett sakramentalt kristet liv. De vill att dopet ska vara en engångshändelse. En tacksägelse för sitt barn. Ett välkomnande till livet och familjen. Fullt förståeligt. Alla som har egna barn känner igen känslan. Och den dimensionen finns naturligtvis i en dopgudstjänst men det är inte den sakramentala dimensionen av dopet. 

Att kyrkan och svenska folket har olika uppfattningar om dopets innebörd är inga revolutionerande insikter. Kjell Pettersson doktorerade på detta på 70 talet och senare uppföljningar inom samma genre bekräftar att bilden håller i sig. Till detta skall också föras att vi nu alltmer får dopföräldrar och faddrar som inte är konfirmerade/döpta/medlemmar.

Samtidigt har barndopet haft en stark ställning i Svenska kyrkan. Vi har tidigare fått kritik för vårt urskillningslösa döpande. En kritik som det ofta idag påstås vara obefogad då allt färre kommer för barndop. Det är sant – dopfrekvensen i svenska kyrkan går stadigt neråt. Men om det egentligen löser problemet vet jag inte.

Först vill jag bara säga att jag tror att man tänkte så här i svenska kyrkan, att barndopet kan försvaras och uppmuntras så länge vi har en fungerande kristendomsundervisning i skolan. En kristendomsundervisnings om fick fungera som dopuppföljning. 1969 togs ämnet kristendomsundervisning bort och ersattes med religionskunskap. På 80-talet ändrades inriktning än mer mot en konfessionslös undervisning. Allt detta är också i sin ordning såklart. En undermålig lagisk moralistisk kristendomsundervisning i skolan är ingen hjälpt av men problemet är att när förutsättningarna för barndop ändrades, ändrades inte seden. Det gör att ytterst få har en aning om vad dopet egentligen är och vad tanken för en döpt människa är och vilka konsekvenser dopet är menat att få. Istället tänker många dopfamiljer att denna högtidsstund är ett sätt att säga tack för sitt barn. Ett tack som riktas mot någon utanför oss själva för just här blir det ändå påtagligt för många av oss att livet är större än jag.

Därför vore det kanske lämpligt med Te Deumgudstjänster även för alla dem som inte får någon plats i tronföljden. Just för att det är det man vill ha och även tror sig få. 

I så fall kan vi låta sakramenten vara till för de kristna och det helt utan att göra skillnad på människor.

Mitt andra påstående blir:

Vi kan inte göra något annat än att döpa när föräldrar vill få sina barn döpta.

Kan ju tyckas som en total motsättning till vad jag nyss sa och det är väl det också. Men just här blir komplexiteten och svårigheten för en folkkyrka i den svenskkyrkliga tappningen så uppenbar. 

De flesta som kommer för att döpa sina barn är själv döpta. De är medlemmar i svenska kyrkan. Betalar hutlösa summor för detta och kommer nu för att plocka ut lite av det de har rätt till. Vem kan klandra dem? 

Det finns en hel del skribenter och teologer i Sverige idag som beskriver Sverige som ett postsekulärt land. Joel Halldorf driver den tesen hårt, liksom Patrik Hagman för att nämna två flitiga teologer. Och i mina ögon också på många sätt mycket goda teologer. 

Bland flera olika teser så är en som drivs då att svenska kyrkan förlorat sin särställning i det postsekulära samhället. Där blir hon en av alla andra religiösa samfund och spelar på samma villkor som alla andra. 

Även om jag önskat att det vore så, så är det inte min upplevelse av att vara präst i en ganska välmående och homogent ”svensk” förort till Malmö. Tvärtom. Svenska kyrkan är inte ett av flera alternativ när man vill döpa sitt barn. Och i vad jag kan se som en överskådlig framtid så finns det inget som kommer rucka på det. Våra romerska vänner, eller pingstvänner eller missionsprovinspräster kommer inte i kunna vara ett möjligt alternativ för dessa människor. Det gör att det också finns en förväntan på Svenska kyrkan. Hon ska döpa mitt barn och hon ska begrava min gamla mor. Det har jag åtminstone betalat för.

Och svårigheten blir att svenska kyrkan själv bygger så mycket av sin framtid på dessa dop. Inte för att man är så värst intresserad av att ha döpta kristna men man vill ha deras medlemsavgifter. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit med kyrkopolitiker och prästkollegor och vänt och vridit på hur vi som församling ska göra oss så tillgängliga som möjligt för att inte människor ska avstå från dopet. I Malmö är lokaluthyrning för dopkalas den viktigaste frågan i snart sett alla dopsamtal och doppastoraler. 

Denna sits har man i svenska kyrkan själv satt sig i och nu är det svårt att ta sig därifrån. I alla fall inte utan att väcka folks vrede. Fast hellre det än Guds kanske?

Om vi nu inser att vi kommer att döpa alla som vill, finns det något vi kan göra för att själva inte dräneras på kraft, för jag är av den åsikten att en präst som döper låt säga 75-100 barn på ett år men sedan sällan eller aldrig ser dem igen kommer att hamna i någon slags själanöd förr eller senare, där frågan är om jag förvaltat sakramenten rätt? 

Jag fick för någon månad sen en text tillskickad mig. En text som var skriven av kardinal Sarah, prefekt för liturgi och som han höll för präster på Sri Lanka (tror jag). En av de saker han tar upp som botemedel mot att prästeriet blir ett jobb, eller i värsta fall något man förlorar sin glädje för, är att fira sakramenten fullt ut – liturgisk minimalism är alltid en fara – i alla fall för prästen. Och är det en fara för prästen blir det, det också för församlingen. Ett av hans exempel är just dopet. Hur lite vi som präster förbereder oss, hur vi gör det så enkelt för oss som möjligt etc. 

Motgiftet är att göra tvärtom – gör så mycket av dopet som möjligt. Liturgiskt såklart men också undervisningsmässigt. 

Mitt tredje påstående blir:

Det är inte dopet som är problemet utan folkkyrkan. Såklart. Dopet i sig kan såklart aldrig vara fel, däremot den struktur och omgivning som det handhas i. 

Folkkyrkan måste förstås på annat sätt än folkets kyrka. Nämligen som Guds kyrka för folket, där de fås offer helgar de många. Där vi måste betona att tron är något gemensamt, att om man ser tron och det kristna livet som något individualistiskt, som något jag som enskild ska ha och göra och klara av så blir det problematiskt. Tron och kyrkan är alltid en gemenskap, en liturgisk gemenskap. Där sakramenten och framförallt eukaristin är det normala – normaltillståndet för en kristen är söndagligt eukaristifirande. Inte för sin egen skull. Utan för världens skull.

En teolog som arbetat mycket med denna ”alternativa” förståelse av folkkyrkobegreppet, i förhållande till den gängse förståelsen i Svenska kyrkan är den engelske prästen Martin Thornton. Han fick stort inflytande över ett antal präster i Svenska Kyrkan på 70-talet och visade sig vara ett fullt möjligt alternativ och borde kunna vara det än idag. Här är inte platsen för en genomgång av Thorntons tankar men om man vill veta alternativt påminna sig så läs hans bok ”Pastoral Theology – a reorientation”, men tyngdpunkten ligger just på den lilla, utkallade resten och deras betydelse för de många.

Svenska kyrkan så som hon har blivit fungerar på ett annat sätt idag. Hon förlitar sig på sina hittills lojala medlemsskaror som förser henne med pengar men har inte lyckats bygga livskraftiga församlingar med rasen ”homo liturgicus”. Det är först när vi har gjort det som dopet också finner sin rätta plats i folkkyrkan. Som inte är folkets kyrka utan en Guds kyrka för folket. 

(Föredrag Oslo 15 okt 2016)

Marco Aldén