Mennesker har så mange slags forventninger til forkynnelsen, så mange slags ønsker, meninger, fordommer, preferanser og ‘likes’. Dersom forkynneren tar hensyn til dette eller – enda verre – lar seg styre av det, mister saltet sin kraft. Derfor er det av største betydning at forkynnelsen i en viss forstand er hensynsløs, dvs. ikke tar hensyn til hva ‘folk’ ønsker og mener, men ene og alene til Guds ord.

Det naturlige menneske mangler enhver forutsetning for å gripe evangeliet. Når Jesus irettesetter Peter og sier: «…. du har ikke sans for det som hører Gud til, men bare for det som hører menneskene til» (Matt 16,23), setter han fingeren på årsaken til anstøtet mot evangeliet. Slik den blinde mangler evnen til å oppfatte lys, mangler mennesket øyne til å oppfatte, se og forstå det som hører Herren til. Dette er hovedårsaken til de mange slags negative reaksjoner i møte med tydelig bibelsk forkynnelse.

Derfor er den første forutsetning for sann og rett forkynnelse en dyp og grunnleggende omvendelse hos forkynneren selv. Det nye testamentes hovedord for omvendelse betyr bokstavelig «å endre sinn». På dette område handler det om å lære å tenke og tale slik Guds ord taler (Jes 55,6ff; 1Kor 2,6ff; 2Kor 10,5).

Fristelsen til å la seg påvirke av menneskers forventninger og ønsker, er en betydelig fare for enhver forkynner. Gir han etter for slikt, vil han sikre seg godt omdømme og bli godt likt, bli etterspurt og anerkjent. Men han mister Herrens ros. Paulus’ frihet fra menneskers dommer er forbilde for enhver predikant: «For meg betyr det ingen ting om jeg blir dømt av dere eller i det hele av noen menneskelig domstol …» (1Kor 4,3) Og: «Var det mennesker jeg ville være til lags, da var jeg ikke Kristi tjener» (Gal 1,10).

Predikantens fristelse går regelmessig ut på å tilpasse talen til det ‘folk’ finner akseptabelt. For den som vil være bibeltro, består fristelsen i å utelate eller tie om tekster eller tema som en vet kan støte folk. Den som har et kritisk forhold til (deler av) Bibelen, ser det som regel ikke som noe problem å følge tidsånden. I begge tilfeller handler det om ulike grader av tilpasning. I stedet for salt har man sukker i forkynnelsen.

Når Jesus sier sitt «Gå ut i all verden og forkynn evangeliet for all skapningen!» (Mark 16,15), sender han disiplene ut med et budskap som verden ikke vil ha. Det er tvert om et budskap som vil bli møtt med dypt fiendskap og vil føre til at disiplene forfølges: «Se, jeg sender dere som får blant ulver» (Matt 10,16). De må være beredt på martyriet. For det naturlige menneskets sinn er fiendskap mot Gud (Rom 8,7).

Evangeliet er ikke en etterspurt «vare», et «tilbud» som treffer etterspørselen i markedet. Derfor vil det å være en rett forkynner av Guds ord alltid bety å gå inn under korset. «Men jeg vil aldri rose meg av noe annet enn av vår Herre Jesu Kristi kors. Ved det er verden blitt korsfestet for meg og jeg for verden» (Gal 6,14).

Avgjørende i denne sammenheng er forståelse for det hellige, for at vi har med Den Hellige å gjøre. Dypest sett speiler all forkynnelse og alt kristent arbeid hva slags gudsbilde en står overfor. Hvor forkynnelsen fortier, banaliserer eller trivialiserer, har en ikke lenger med Den Hellige å gjøre. For det hellige kan ikke populariseres.

Den fristelse som forkynneren står overfor, gjør seg også kollektivt gjeldende i menighetens arbeid og arbeidsformer. En ønsker å fjerne anstøtet slik at en ikke skal komme til å provosere for mye. Det er jo «klok» misjonsstrategi, slik kan en «nå folk». Som det ble sagt i forbindelse med en serie møter nylig: En ønsket «å ufarliggjøre det å være en kristen». Så presenteres en kristendom med sukker på.

Men en ufarlig kristendom er en falsk kristendom.

Et viktig middel for å forsøke å få folk i tale, er å tilpasse «møteform» til det folk liker. Intet i «formen» må oppleves støtende for en kirkefremmed. Møtesalen bør være mest mulig fri for symbolikk som kan være fremmedgjørende. Møteleder bør sørge for at alle føler seg vel, og kan være trygge på at her skal vi ha det fint sammen.  Taler og møteleder bør være ungdommelige og friske, musikken likeså. Det som er «kjedelig» må for all del unngås. Derfor må både møteform og tale ikke være «tungt». Det «lette» og det «kule» er idealet. Det har også den største betydning at pastor/prest gjør klart at han er «et vanlig menneske». Han/hun er interessert i fotball, liker fredagstaco, og er veldig glad for at konen hjelper ham med å skifte bleier på minstemann. Talen bør ikke være altfor alvorlig eller «tung», men uhøytidelig – helst må en få forsamlingen til å le og hygge seg. Enhver form for høytid må unngås, Kanaans språk likeså.

Den gode hensikt ligger bak: Man vil nå ‘folk’ ved å tilpasse seg ‘folk’, «tale et språk som folk forstår.»

Problemet en står overfor i tenkningen rundt en «søkervennlig» eller «lavterskel» møteform, er at en lar dem en ønsker å nå, få definisjonsmakt. Deres preferanser og ‘likes’ blir normgivende. Enten det er unge eller kirkefremmede skal en «møte dem på deres egne premisser». Kommer noen av disse innom, skal de kjenne seg igjen og føle seg bekreftet slik at de får lyst til å komme igjen. For mennesket tørster etter bekreftelse – ikke minst fra Gud.

Ved å gi dem en ønsker å nå definisjonsmakt, legger man tre snublesteiner inn i tjenesten med å formidle evangeliet: For det første ligger det en implisitt innrømmelse av at de ufrelste har rett til å stille krav til evangelieformidlingen. Mennesker som mangler åndelig dømmekraft og derfor ikke har forutsetning for å forstå budskapets egenart, opplever dermed at den kristne menighet indirekte medgir at deres anstøt er berettiget.

For det andre fører denne innrømmelsen uvegerlig til at når en tilpasser formidlingen til folks ønsker og forventninger, havner en i trelldom under menneskemeninger. I frykt for «å miste» de unge, tilpasser en seg ungdomskulturen. En vil vinne verden gjennom å skikke seg lik verden. Men resultatet er altfor ofte motsatt: Verden får innpass i menigheten, menigheten verdsliggjøres.

For det tredje hviler tilpasningen i en manglende tro på Ordets virkekraft: Det en forestiller seg skal bryte ned menneskers motstand mot evangeliet, er ikke Guds ord, men å innrette troens fremtredelsesform etter folks ‘likes’. En vil være «relevant» i møte med tidens utfordringer ved å la tidsånden styre.

Men saken er: Fjerner vi anstøtet i budskapet, mister det sin kraft. Sukker kan ikke erstatte salt. Når evangelieformidlingen omgjøres til et «tilbud», kommer en lett i skade for å gjøre det billig. Når evangeliet fremstilles som Guds allmenne aksept, inkludering og bekreftelse, forfalskes det. Fordi en fortier eller neglisjerer at evangeliet innbefatter omvendelse fra synd, og derfor uomgjengelig innebærer det falne menneskes korsfestelse og død.

Men evangeliet er det mest dyrebare av alt. Det er hellig og skaper hellighet. Som Jesus selv er det ikke nedenfra, men ovenfra (Joh 8,23). Det innbyr til et «rike som ikke er av denne verden» (Joh 18,36f), og vil derfor alltid være et fremmedelement i en fallen verden. Korset setter skille, skille mellom det som er av verden og det som ikke er, skille mellom hellig og vanhellig, skille mellom Guds tanker og mennesketanker, Guds gjerning og menneskeverk, skille mellom frelst og ufrelst, skille mellom synd og rettferdighet.

Derfor er det også slik at der Guds folk (lik Israel under profeten Samuel) sier «Vi vil være som alle de andre folk!» (1Sam 8,20), fornekter det sitt kall og sin identitet som det hellige folket. For Guds hellighet er den fundamentale identitetsskapende realitet for Guds folk: «Dere skal være hellige for meg, for jeg, Herren, er hellig. Og jeg har skilt dere ut fra folkene, for at dere skal høre meg til» (3Mos 20,26).

Det er til en gruppe kristne som har blitt sosialt stigmatisert, utsatt for forakt og mobbing selv fra sine nærmeste, at det lyder: «La oss da gå ut til ham utenfor leiren og bære hans vanære!» (Hebr 13,13). For Herren har aldri lovet sine medgang og suksess i tjenesten. Derfor skal vi heller ikke legge an tjenesten slik at behovet for aksept styrer metoder og midler i arbeidet:

«Jeg vil fri deg fra alle dem jeg sender deg til!»

Jan Bygstad, formann i FBB

Paulus gör det djärva påståendet att hela den kristna tron står och faller med om Jesus har uppstått. Den avgörande frågan är då om han verkligen har det, om det finns skäl till att tro att det är sant? Det finns det!

Till att börja med har vi erfarenhetsbaserade skäl. Detta kan vara människors erfarenhet av att detta är sant i mötet med Guds ord. Guds ord är levande och verksamt, ett ord som faktiskt gör något eftersom Anden är med ordet. Ytterst sett är det endast detta som kan skapa verklig tro och förtröstan på Gud. Ytterligare ett skäl av samma typ, d v s erfarenhetsbaserat, har vi i den förvandlande kraft som tron har i en människas liv. Detta kan man fördjupa sig mycket i, men denna artikel är inte platsen för det.

Den andra typen av skäl har med historiska bevis att göra. Det är dessa skäl vi ska uppehålla oss vid i denna artikel. Och då får vi till att börja med skilja mellan historiska omständigheter/bevis och den bästa förklaringen till dem. Inom vetenskapen är det en grundläggande princip att man sluter sig till den förklaring som bäst redogör för alla omständigheter.

Omständigheterna vi ska beröra är inte kontroversiella eller särskilt ifrågasatta, utan det är den kristna förklaringen som är det. Vi ska ändå kort gå igenom dessa bevis, trots att majoriteten forskare medger dem, för det finns ändå en del kritiker som inte gör det. Och tillsammans, och detta är viktigt, tillsammans bildar de en stark beviskedja som pekar i en riktning: Jesus har verkligen uppstått från de döda. Ingen annan förklaring kan på ett trovärdigt och historiskt hållbart sätt redogöra för alla fyra omständigheter. Här i artikeln kommer dock huvudsakligen slutsatserna att presenteras. De mer detaljerade argumenten och resonemangen finns istället med i en längre version som är tillgänglig på Missionsprovinsens hemsida.

Det är viktigt att vi blir intellektuellt rustade att bemöta de argument som förs fram mot att den kristna tron är sann, och även för att bemöta tvivel vi själva kan drabbas av. Förhoppningen är därför att artikel ska visa att Jesu verkliga uppståndelse från de döda är den bästa förklaringen av det vi vet, medan förnekandet av hans uppståndelse snarare bygger på filosofiska antaganden som är just detta, antaganden.

Därför behöver vi först adressera det kanske allra viktigaste argumentet mot. Och rör vilka grundantaganden man har när man närmar sig frågan om Jesu uppståndelse. Påståendet är:

1. Mirakel är per definition alltid den minst sannolika förklaringen.

De flesta som närmar sig frågan om Jesu uppståndelse är överens om att det handlar om att hitta den mest sannolika förklaringen i ljuset av kända omständigheter. Men många förutsätter att allt måste förklaras med naturliga orsaker, och utesluter på förhand övernaturliga orsaker, vilka då alltid kommer framstå som de minst sannolika.

Men den kristna övertygelsen är inte att Jesus har uppstått av naturliga orsaker, utan just av övernaturliga orsaker, nämligen att Gud har uppväckt honom från de döda. När det gäller frågan om Jesu uppståndelse förutsätter vi Guds existens, vilket vi också har goda skäl att förutsätta. Men en genomgång också av dessa skäl ryms inte i denna artikel.

2. Jesus dog verkligen

I allmänhet är nog detta det minst kontroversiella av alla bevis. Att någon dör är inte anmärkningsvärt, inte heller att någon avrättas av romarna genom korsfästelse. Ändå finns det sådana som menar att han inte dog, för att sedan kunna förklara de andra omständigheterna, såsom den tomma graven och lärjungarnas övertygelse om att de faktiskt sett Jesus levande igen.

Här har vi bland annat svimningsteorin, som handlar om att Jesus överlevde korsfästelsen och sedan visade sig för lärjungarna. En Jesus i det skicket skulle i och för sig ha övertygat dem om att han levde, men inte att han uppstått från de döda.

Vi har också ersättningsteorin, som man vanligast möter från muslimer. Koranen menar att Gud endast lät det se ut som Jesus dog på korset, och senare har muslimska apologeter fört fram tanken att det istället var Judas på korset, men med Jesu utseende. Koranen är dock tillkommen 600 år senare i en annan del av världen, vilket försvagar trovärdigheten i grundpåståendet att Jesus inte dog och Judas död beskrivs i Bibeln som välkänd i samtiden, vilket tyder på att det inte är något påhittat.

När det gäller omständigheterna för Jesu död finns det saker i beskrivningen som gör det klart att Jesus verkligen dog. Beskrivningarna av Jesu död stämmer med välkända medicinska tillstånd, såsom att han blev törstig till följd av blodbrist, att han gav upp andan stämmer med att korsfästa normalt dog av kvävning eftersom kroppsställningen gjorde det svårt att andas, och den uppstungna sidan med utflöde av blod och vatten stämmer med i vart fall två medicinska förklaringar, där den ena också styrker död till följd av kvävning.

Dessutom finns det tidiga utombibliska och utomkristna skildringar som bekräftar att Jesus dog, såsom den hos den romerska historikern Tacitus omkring år 100, den judiske historikern Josefus samt den judiska skriftsamlingen Talmud. Jesu död var alltså inte kontroversiell i samtiden och den närmsta tiden därefter utan helt accepterad som historiskt faktum.

Detta faktum var också ett hinder i den tidiga kristna missionen, som Paulus också skriver i 1 Kor 1:23: ”men vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap”. Detta var alltså knappast något man skulle hittat på.

3. Jesus begravdes

Att Jesus begravdes är heller inte anmärkningsvärt. Vad som är anmärkningsvärt är de personer som kopplas till Jesu begravning, vilket sedan är viktigt när det handlar om nästa omständighet – den tomma graven.

Kopplade till Jesu gravläggning har vi Josef från Arimatea, och sedan också minst två kvinnor, som båda hette Maria. Den ena var Maria från Magdala och den andra kallades antingen för den andra Maria, eller Maria Jakobs respektive Joses mor.

Josef från Arimatea var medlem i det Stora råd som dömde Jesus till döden för hädelse. Även om vi får veta hos Lukas att han inte hade samtyckt till domen över Jesus är detta inte något man för in i en berättelse man hittar på. Omständigheten är för obekväm att det är en fegis från motståndarlaget som visar Jesus denna omsorg medan lärjungarna flytt. Beskrivningen av graven pekar också på att detta var en sådan grav som endast tillhörde samhällets toppskikt, vilket passar väl in på Josef från Arimatea, som beskrivs som en rik och inflytelserik man.

Sedan har vi kvinnorna. Till att börja med hade man knappast hittat på att båda kvinnorna hade samma namn om man diktar ihop en historia. Men det råkar stämma väldigt väl med vad man vet om judiska namn vid denna tid. Var femte judisk kvinna vid denna tid i Palestina hette Maria! Men det viktiga är att det nämns specifikt att dessa båda Marior såg var Jesus blev lagd. Och ordet för ”se” här i vår evangelietext handlar om att observera, noga lägga märke till. Detta blir viktigt när vi nu kommer till nästa bevis:

4. Graven var tom på påskdagens morgon

Det första motargumentet är att man skulle ha tagit fel på var Jesus blev begravd. Men som vi redan konstaterat var typen av grav mycket sällsynt och kvinnorna lade noga märke till var han begravdes, eftersom de redan planerade att gå dit efter sabbaten med välluktande oljor för att smörja Jesus. Att de skulle ha tagit fel verkar därför mycket osannolikt.

Ett annat argument, kopplat till det att Jesus egentligen aldrig dött, är att han överlevde och själv tog sig ut ur graven.  Men hur är det möjligt att en så allvarligt skadad man har tagit sig ur en grav med förrullad sten som troligen vägde minst ett ton och förmodligen krävde att man puttade upp den i motlutning? Det är inte möjligt. Och argumentet faller också, som sagt, när det gäller den sista punkten – att lärjungarna var övertygade om att han uppstått från de döda, vilket de inte skulle ha gjort om Jesus kommer instapplande halvdöd av skadorna.

En annan förklaring, som vi möter redan i evangeliet enligt Matteus, är att lärjungarna stal kroppen. Men mot detta talar en mängd saker. Det ena är att inget tyder på att lärjungarna väntade sig att Jesus skulle dö, trots att Jesus sagt det, inte heller att han skulle uppstå. Och tiden de hade på sig är knappast tillräcklig för att tänka ut en plan som skulle fungera. Till detta kommer vad vi sedan tar upp som nästa bevis: lärjungarnas vilja att dö för sin tro. Det är högst osannolikt att de skulle ägna hela sitt liv åt att sprida en medveten lögn som inte gav dem några stora fördelar i detta livet utan istället förföljelse, lidande och död. Också kvinnornas vittnesmål, som vi återkommer till strax, talar emot denna förklaring. De skulle inte hitta på en sådan sak som att kvinnor var först med att vittna om den tomma graven om de själva stulit kroppen och ville sprida sin tro.

En annan variant är att gravplundrare stal kroppen. Problemet är att man normalt stal enbart kroppsdelar att använda i ockulta riter, eller att man stal dyrbara saker som hade lagts i graven tillsammans med kroppen. Men här fanns inga sådana saker, och hela kroppen är borta. Vi har heller inga bevis för att en sådan typ av ockultism förekom i Palestina vid denna tid, vilket gör det än mer osannolikt.

Vad som framför allt talar för att graven verkligen var tom är att kvinnor var de första vittnena. Det finns flera omvittnanden från olika historiska källor att kvinnor i allmänhet betraktades som mindre trovärdiga i allmänhet, och även mer specifikt att ”hysteriska kvinnor” stod som primärvittnen till uppståndelsen. Även i Bibeln har vi den pinsamma omständigheten att inte heller lärjungarna, som dessutom gömmer sig av rädsla (ännu en pinsam omständighet), avfärdar kvinnornas berättelse om den tomma graven och änglarnas tal om att Jesus uppstått som löst prat. Att kvinnor nämns som de första vittnena var alltså besvärande i samtiden och talar starkt för att graven verkligen var tom.

5. Jesu lärjungar, och även några motståndare, var övertygade om att Jesus hade visat sig som uppstånden för dem och var beredda att dö för denna övertygelse

Kvinnor som första vittnen

Till att börja med kan vi vända tillbaka till kvinnorna. Dessa pekas ut som de första vittnena till den uppståndne Jesus. Och samma sak gäller här som tidigare – man hittar inte på en sådan sak.

Lärjungarna var villiga att dö för övertygelsen om att de sett Jesus uppväckt från de döda

Nyss nämndes också den pinsamma omständigheten att lärjungarna gömde sig efter Jesu död av rädsla för judarna. Men på Pingstdagen har något hänt som har förvandlat dem från livrädda efterföljare av en död påstådd Messias till att frimodigt bekänna och vittna om den uppståndne Messias trots att de riskerade livet för det.

Men det är ifrågasatt om de verkligen var villiga att dö för det, så den verkliga knäckfrågan blir alltså om vi kan bekräfta att dem som med namn pekades ut som faktiska ögonvittnen till Jesu uppståndelse också faktiskt var villiga att dö för denna övertygelse? Och kan vi bekräfta att de faktiskt blev dödade för sin tros skull?

Av olika skäl får vi begränsa oss till Petrus, Paulus och Herrens bror Jakob. Dessa är de personer vi möter i den tidiga trosbekännelse som Paulus meddelar i 1 Kor 15:3-8, där han då också tillfogar sig själv. Och det avgörande här är fastställa 1. att de var övertygade om att de sett Jesus uppstånden från de döda, och 2. att de var villiga att dö för denna övertygelse.

Det intressanta med 1 Kor 15 är namnen som förekommer i trosbekännelsen kopplat till vad Paulus berättar i Gal 1:18-19.  Paulus reste tre år efter sin omvändelse på vägen till Damaskus till Jerusalem och träffade två namngivna personer. Han träffade Kefas, alltså Petrus, under 15 dagar och mötte även Herrens bror Jakob. Men det står mer än att han träffade dem, det står att han reste dit för att ”lära känna Kefas”. Det ord som används för att lära känna – historäsä – innebär att Paulus närmast frågade ut Petrus, förhörde honom om vad han sett och varit med om när han var med Jesus. Paulus har alltså sitt eget möte med den uppståndne Jesus att utgå ifrån, men han har också mest sannolikt undersökt Petrus och Jakobs vittnesmål. Vi kan säga att Paulus gjort det undersökande arbetet åt oss. Så säker är han i vart fall på äktheten i deras övertygelse om att de sett Jesus uppstånden att han hänvisar till deras vittnesmål i samma resonemang där han sätter hela den kristna tron på spel – ”om Jesus inte har uppstått är er tro meningslös och vi är de ömkligaste av alla människor”. Den första punkten, att de verkligen var övertygade om att de sett Jesus uppstånden, verkar alltså säker.

Var då Petrus, Paulus och Jakob villiga att dö för sin tro? I Joh 21:18-19 förutsägs Petrus martyrdöd. Om vi litar på att det Bibeln säger är sant har vi här Jesu förutsägelse om Petrus martyrdöd. Men även om vi inte litar på Bibeln som Guds ord och undrar om det handlar om förutsägelser eller konstateranden efteråt, bekräftar faktiskt stället samma sak – den tidiga kyrkans vittnesbörd är att Petrus dog som martyr, och en sån sak kan man på goda grunder tänka sig att de hade koll på. Och även utombibliska källor bekräftar Petrus martyrdöd.

Går vi vidare med Paulus ser vi i bl a 2 Kor 11:23-27 exempel på den förföljelse han utstod under sitt liv utan att, får vi förutsätta, tvivla på Jesu uppståndelse och lägga ner att predika om den. Och i 2 Tim 4:6 talar han om att han förväntar sig att dö snart. Samma sak gäller här som med Joh 21. Det är ifrågasatt när det gäller båda dessa brev om Petrus och Paulus verkligen skrev dem, men de vittnar ändå om att de var så övertygade om att de sett Jesus uppstånden att de var villiga att dö för den övertygelsen. Även Paulus martyrdöd bekräftas av utombibliska källor.

Då har vi den tredje som nämns i Paulus tidiga trosbekännelse i 1 Kor 15 kvar, Jakob, Herrens bror. I Apostlagärningarna 15 får vi veta att han var ledare för församlingen i Jerusalem. Detta är ganska överraskande med tanke på att han i evangelierna framställs som att han trodde att Jesus var från sina sinnen, alltså galen. Men det är ytterligare ett exempel på en pinsam omständighet som talar för att det är historiskt tillförlitligt. Något måste alltså ha fått Jakob att helt ändra sig. Att han faktiskt är övertygad om att han sett Jesus uppstånden passar ganska bra som en förklaring. Var han då så övertygad att han var villig att dö för detta?

Ja, det vet vi utifrån bl a Josefus genom en fascinerande redogörelse, som finns med i den längre genomgången på hemsidan. Återigen, Josefus var en tidig judisk historieskrivare som definitivt inte var kristen.

Sammantaget har vi alltså tre personer knutna till Jesus som hävdar att de är vittnen till Jesu uppståndelse, och alla har, med i princip så stor historisk säkerhet vi kan nå gällande denna tid, varit villiga att gå i döden för detta och också gjort det.

Men ännu kan vi inte säga att Jesus därför måste ha uppstått. Däremot kan vi med säkerhet säga att dessa var övertygade om att han gjort det. Och då blir frågan vad som gjort dem så övertygade. Är det så att Jesus verkligen uppstått, eller är det något de bara inbillat sig? Och då är vi vid slutet av beviskedjan och måste hitta en förklaring som täcker in allt vi hittills vet.

Hallucinationsteorin

Det främsta teorin som kritiker och skeptiker lyfter fram om hur de kan ha blivit så övertygade, och en som tidigare nämnda Kelsus var den första att hävda, är den så kallade hallucinationshypotesen. Man tror helt enkelt att de alla på ett eller annat sätt hallucinerat.

Hallucinationshypotesen är dock inte enhetlig, utan man tvingas åberopa olika former av hallucinationer beroende på vilken omständighet och/eller person man talar om. Men även när man gjort detta stämmer beskrivningen av de olika tillstånden och omständigheterna väldigt dåligt med vad vi vet om lärjungarna och omständigheterna kring Jesu uppståndelse, och även den tidiga kyrkans organiserade spridning av kristendomen mitt under motstånd och förföljelse.

I den längre versionen av genomgången ges en mängd detaljer som inte går att ta med här, så detta blir en kraftigt förkortad version.

Till att börja med hör hallucinationer vanligen till en underliggande sjukdom, såsom att man drabbats av stroke, hjärntumör, har störningar i ämnesomsättningen, alternativt har fått i sig något hallucinogent ämne, d v s någon drog. Alternativt är det kopplat till olika psykiska sjukdomar, såsom schizofreni. Det är främst denna senare orsak, eller mildare varianter av den, som man kopplar lärjungarnas upplevelser till. Men bortsett från själva förekomsten av hallucinationer, om man nu tänker att det är vad det handlar om, passar inte resten av sjukdomsbilden alls ihop med vad vi vet om apostlarna och de första kristnas gemenskap.

Jesu uppståndelse bevittnades också av flera olika personer vid samma tillfälle och då skulle förklaringen vara masshallucinationer. Men den faller platt eftersom helt nödvändiga förutsättningar, såsom upprymdhet och positiv förväntan hos lärjungarna, helt saknades. Tvärtom var de nedstämda, hade förlorat allt hopp och var rädda. Teorin kan heller inte kan förklara lärjungarnas detaljerade och samstämmiga vittnesmål om vad de upplevt när de påstod sig ha sett Jesus uppstånden, eftersom även masshallucinationer i grund och botten är enskilda hallucinationer som endast i generella drag liknar varandra.

Den form av hallucination som inte är kopplad till sjukdom är främst förekommande hos sörjande. Men till att börja med talar lärjungarnas antal och relation till Jesus emot denna teori eftersom det nästan alltid endast är den som varit allra närmast den avlidne som upplever sådana former av hallucination, såsom änkan eller änklingen eller en förälder till ett barn. Hallucinationerna är dessutom i stort sett alltid vaga, så som upplevelsen av dessas närvaro, eller kopplade till enbart hörsel, och endast i sällsynta fall också syn. Vidare förkommer hallucinationerna mestadels i insomningsfasen. Men lärjungarnas upplevelser äger rum vid olika tider på dagen, och inkluderar flera sinnen samtidigt. Sörjandes hallucinationer brukar också upphöra så snart de försöker interagera med den avlidne, medan lärjungarna har längre konversationer med den uppståndne Jesus. Och slutligen tror man normalt aldrig till följd av sådana hallucinationer att den avlidna har återuppstått, vilket lärjungarna däremot var övertygade om.

Till sist har vi teorin om att Paulus hade en konversionsstörning, där en inre konflikt eller ångest tar sig uttryck i fysiska åkommor som gör dem hanterbara för individen. I Paulus fall skulle det ha handlat om att han blev blind därför att han undermedvetet hade samvetsbetänkligheter över sitt förföljande av de kristna. Men någon sådan inre konflikt verkar han även efteråt ha varit omedveten om, vilket inte stämmer med kända fall av konversionsstörning. Han uppvisar inte heller den likgiltighet eller förnöjsamhet över symptomen som normalt följer, utan är tvärtom så känslomässigt påverkad att han varken äter eller dricker under tre dagar. Dessutom hör hallucinationer mycket, mycket sällan och hör inte ens till diagnosen, utan tillståndet såsom blindhet orsakas av något man sett som man inte ville se, inte något man undermedvetet ska ha önskat att se.

Paulus egen slutsats, och en som vi på goda grunder kan dela, var att han verkligen mött Jesus uppstånden, och det är därför han frimodigt hänger hela den kristna tron på denna punkt i 1 Kor 15, och sedan skriver:

”Men nu har Kristus verkligen uppstått från de döda, som förstlingen av de insomnade. Eftersom döden kom genom en människa, kom också de dödas uppståndelse genom en människa. Liksom alla dör i Adam, så ska också alla göras levande i Kristus. … Stå därför fasta och orubbliga, mina älskade bröder, och arbeta alltid hängivet för Herren. Ni vet att er möda i Herren inte är förgäves.”

”Ni vet”. Du kan på mycket goda grunder tro på, lita på, förtrösta på och frimodigt hävda att Jesus verkligen har uppstått från de döda, att han verkligen är Guds Son, och att det finns förlåtelse för alla synder och hopp om ett evigt liv. När Paulus hängde hela den kristna tron på Jesu uppståndelse var det inte en chansning. Han hade själv noga efterforskat det och själv mött Jesus uppstånden. Och Gud har i sin vishet och godhet låtit evangelierna skrivas på ett sådant sätt att vi idag, 2000 år efter att det hände, kan bygga ett mycket starkt historiskt försvar för vad de berättar, också i små detaljer som vi lätt missar. Evangelierna och Nya testamentets brev är verkligen trovärdiga källor och de håller att bygga ditt liv på, att satsa ditt liv på.

Kristus är uppstånden!

        – Ja, han är sannerligen uppstånden!

-----

Fra Missionssprovinsens nettside:

missionsprovinsen.se/jesu-uppstandelse/

Det tsjekkiske lutherselskapet ønsker å oversette og utgi Knuts Alfsvågs bok «Divine presence» på tsjekkisk. Til det trenger de å sikre et beløp for å komme igang, etter deres anslag tilsvarende rundt 40.000 Nok. Tanken vår er ikke at å fullfinansiere dette, men gi et solid bidrag på rundt halvparten av denne summen. Det følgende er en oppfordring til enkeltpersoner om å støtte dette med engangsbidrag.

Prosjektet faller ikke naturlig inn under de økonomiske støtteordningene For Bibel og Bekjennelse (FBB) allerede har eller administrerer. Vi holder spleisen åpen fra 2. juni til 2. juli. En pengeoverføring vil gå fra FBBs kontor direkte til det tsjekkiske lutherselskapet. Vi forutsetter at det noteres i utgivelsen at den er muliggjort blant annet med økonomiske bidrag fra en gruppe private givere som har respondert på dette initiativet fra FBB. Dersom prosjektet ikke lar seg realisere, forutsetter vi at pengene betales tilbake. Giverne vil få dem tilbakeført hvis de ønsker dette; i motsatt fall vil sentralstyret overføre dem til FBBs studentfond.

Den evangelisk-lutherske kirke i Tsjekkia er liten, men har rike tradisjoner. Begrensede egne ressurser kaller på bidrag fra utlandet for å få stimulert de teologiske interessene og fremmet det teologiske arbeidet ved oversettelse av god teologisk litteratur.

https://www.spleis.no/project/500524

Kurset, som er gratis, går over tre kvelder, klokken 19.30-21.30:

Onsdag 16. september

Innleder: Knut Alfsvåg

Respondent: Torstein Tollefsen

Onsdag 04. novenber

Innleder: Sakarias Ingolfsson

Respondent: Ragnhild Helena Aadland Høen

Onsdag 25. november

Innleder: Guðbjörg Hrönn Tyrfingsdóttir

Respondent: Solfrid Langeland

Tidligere deltagere på FBBs digitale kurs får automatisk tilsendt link.

Nye deltagere som ønsker link til kveldene, sender mail til:

daglig leder i FBB, Boe Johannes Hermansen: bojohermansen@gmail.com

Podkasten Kulturkrigen har nok ein gong sett dagsorden i Kristen-Norge. 

Pastorane Steinar Lofnes og Alf Kåre Dalsbø har hausta merksemd utover det vanlege for episoden deira om prevensjon og sterilisering. Dei fekk dessutan drahjelp av gjest Daniel Sæbjørnsen. Pastoren i Passion Åsane er ein kløppar til å få kringkasta det han har på hjarta. 

Hovudspor

Kritikken har følgt to hovudspor, det eine substansielt, det andre handlar om form. Kanskje også eit tredje kan nemnast: nemleg om formkritikk faktisk er relevant her, eller om det er eit uttrykk for det Erik A. Steenhoff i sin positive kommentar kallar «humørløshet». 

Sokneprest Marita Bjørke Ådland er den som har gått aller lengst i kritikken. Presten i Lommedalen legg først og fremst ei kjenslemessig breiside til, såpass at det blir vanskeleg å få tak i argumentasjonen. Men ho brukar ord som «farleg» og hevdar at pastorane gjennom diskusjonen sin «fordømmer dei som tek andre val». 

Ifølgje Ådland er podkasten «galskap» teologisk sett, men dei pastorale implikasjonane ser ho som endå verre. Så langt går det at presten faktisk blir «fysisk dårleg» av å lytta. 

Patriarkalsk?

At podkasten, der tre menn diskuterer prevensjon, skulle få merkelappen «patriarkalsk» trongst neppe nokon profet for å spå. 

Nett denne gongen var det professor Ingunn Folkestad Breistein som passa på å innfri mine forventingar til feministisk respons. Breistein er professor II i kyrkjehistorie ved Ansgar høgskole, men har neppe nøsta ut den lengste kyrkjehistoriske tråden akkurat her. 

Ho nøyer seg med å slå fast at dette «er eit tema som aldri har vore diskutert» i frikyrkjelegheita. Vidare viser ho mellom anna til at bruk av prevensjon no er «heilt vanleg», hintar om at podkastarane kan vera inspirerte av MAGA, og at det ikkje står noko om prevensjon i Bibelen. 

Nei, det står vel om lag like mykje om prevensjon der som om miljøvern eller smarttelefonar. Men bør vi ikkje reflektera teologisk over tema som har blitt formulerte etter år 100?

Håpa på meir

Ærleg talt så håpar ein på litt meir frå kyrkjehistorisk hald. Og som NLAs førsteamanuensis Brandt Klawitter svært betimeleg påpeikar i eit Vårt Land-innlegg, er det godt dokumentert at kyrkje-skepsis mot prevensjon er eit nokså gjennomgåande trekk opp gjennom århundra.

Ein slik refleksjon er sjølvsagt milevis frå å omfamna alt som blir sagt i Kulturkrigen. 

Det er uansett eit interessant skiftet når noko som i tidlegare tider var ein svært sentral tematikk i dag gjer etablerte teologar rasande. Kontrasten bør i seg sjølv oppta fagfolk. Blir det ikkje historielaust å berre avvisa tematikken som «marginal», berre fordi forma i podkasten ikkje gir gjenklang? 

Brandt Klawitter dreg dessutan fram eit langt meir grunleggande spørsmål i sin gjennomgang av prevensjon som teologisk tema. 

Nemleg: «hvordan orienterer vi oss teologisk i møte med vår egen tid?» 

Dette bør vera av interesse for alle kristne, anten ein poppar ei PepsiMax i eit podkaststudio ved midnatt eller ein held seg til kjeldevatn og legg seg presis klokka ti. 

Berg-og-dalbane-prat

Sjølv meiner eg krigskorrespondentane Lofnes, Dalsbø og Sæbjørnsen denne gong utsette lyttarane for ein mental berg-og-dal-bane. Som dei fleste berg-og-dalbanar heldt dei seg på sporet, om enn på halsbrekkande vis. Undervegs har vi gått både høgt, lågt, med begeistra latterhyl som lydspor.

Eg likar berg-dalbanar, men det er som kjent ikkje tingen om ein vil koma seg frå a til b. Det er ikkje samferdsle det handlar om på Tusenfryds mange perrongar. Litt slik med denne episoden også. 

Trioen kunne teke seg fram på meir målretta vis, og ikkje minst investert meir omtanke i forarbeidet. 

Eg er ingen gretten lyttar, men vertskapet må ta innover seg at viss målet er å slå følgje med folk, blir stilen nokre knepp for innforstått. I alle fall når 95 prosent av lyttarane truleg sjeldan har vore vane med å problematisera prevensjon, og trudde alt var good i eit trufast samliv med ein ektefelle av motsatt kjønn. 

Fallitterklæring

Det eg imidlertid ikkje forstår, er den refleksen som synest leva hos meiningssterke respondentar som Breistein og Ådland. 

Kan det verkeleg vera tilfelle at dei avviser ein så viktig samtale? 

Overser dei at podkastarane søkjer å resonnera teologisk rundt nokre tema som både er sentrale og underkommuniserte? Det ser verkeleg slik ut. For ei fallitterklæring!

Kjensler og kjeft

Om Ådland meiner podkastarane tek feil: kvifor får vi berre kjenslerapport og generell kjeft frå henne? Ho er teolog. Då er det ikkje «farleg» å drøfta eit tema som kyrkja har diskutert i uminnelege tider. 

Og er forma feil, kan ho ikkje sjølv modellera ei form som er høveleg? 

Breisteins poeng om at dette ikkje har vore drøfta før i frikyrkjeleg samanheng står litt på gyngande grunn, men kanskje ho har rett. Bør ikkje den breie kyrkjelege tradisjonen for å drøfta slike ting teologisk likevel utgjera ein interessant kontrast? I alle fall vera eit argument for ein samtale? 

Eg tolkar avvisinga av samtalen som teologisk latskap. 

Med på lasset

Inntrykket vi sit att med er at det har blitt akademikarens rolle å leggja band på teologisk samtale. Om Kulturkrigens innsteg er så ubrukeleg, er det vel nett folk som Ådland og Breistein som skulle teke viktige moment vidare?

Men tenesteviljen druknar i indignasjon, fokus på eigne kjensler og dessutan samtidas minst oppfinnsame triks: nazihinting og MAGA-skuldingar.

Med på lasset følgjer haldninga at det er unødvendig, ja nærast eit ork, å måtta gjennomtenka eit tema som prevensjon med teologisk innfallsvinkel. Det verkar som om retten til å få tenkja som alle andre, retten til å tenkja slik vi har for vane er det som dominerer kritikken. 

Det eit forfallsteikn om teologane sjølve ikkje orkar å tenkja, resonnera og forhalda seg teologisk til smått og stort, men nøyer seg med å ta avstand.

Privilegium

Dei siste episodane av Kulturkrigen kjennest for meg som eit litt framandt innhald, og eg var i utgangspunktet usikker på kor viktig eg oppfattar uformell, uførebudd synsing om så vesentlege tema. Men samtalen er viktig! 

Det er både maktpåliggjande og allmennkristent å villa undersøkja flest mogleg tema med eit bibelsk utgangspunkt. Å tenkja teologisk er først og fremst eit privilegium. 

Det kan ofte vera krevjande. Men det er ikkje eit ork.

Sofie Braut, redaktør

(Tidlegare publisert i Dagen)

Misjonæren framfor noen, Paulus, snakker også om at alt er blitt nytt. Forvandlingen i hans liv ble total, noe han vitnet om for at andre også skulle få del i det nye livet. Når han snakker om denne typen transformasjon, som i 2 Kor 5,17 og Gal 6,15, knytter han det til forsoningen, til det nye livet i Jesus, til forkynnelsen.

Det er ut fra dette nye livet vi kan la oss forvandle, Rom.12,1-2. Paulus oppfordrer menighetene påfallende lite i sine brever til å gå ut i misjon. Derimot følger han opp Jesu forkynnelse om å være lys og salt, til å leve hellige liv, enkeltvis og som fellesskap. Verden skal kunne merke det nye livet, transformasjonen, ved Den hellig ånd i våre liv. Det er misjon.

Samtidig stanser ikke kristen misjon der. Den starter i det frelsende møtet med Jesus og strekker seg mot visjonen om riket som skal komme, og som er midt iblant oss. Gud skal skape alle ting nye. Misjon er å kalle jordas folk til å få del i Guds framtid. Det skjer ved forkynnelsen av evangeliet, og det skjer når vi demonstrerer Guds rikes verdier og krefter.

I hvilken grad innebærer dette at vi skal forvandle, transformere, verden? Noe kirkelig eller misjonalt kall til samfunnsendring er vanskelig å spore både hos Jesus og Paulus. Etterfølgelsen er snarere et kall til å ta opp sitt kors. «Vi går inn i Guds rike gjennom mange trengsler» (Ap.gj.14,22).

Betyr det at Guds kall til misjon bare er verbal forkynnelse? Nei, Guds kall til misjon er en udelelig helhet av tale og handling. Etter Jesu forbilde. Som han, skal hans folk utøve barmhjertighetens og rettferdighetens tjeneste. Slik demonstrerer vi evangeliet om Guds barmhjertighet og rettferdighet og representerer det riket som Jesus er konge i.

Samtidig må vi ha den realismen i oss som forstår forskjellen mellom Guds rike og denne verdens rike. Liksom menneskets falne natur er uforbederlig og bare kan frelses ved nyskapelse, er verdens tilstand preget av synden og døden, ja, ifølge NT av han som kalles «denne verdens fyrste». Han er alt dømt og skal gå til grunne, men han er virksom.

Derfor trenger vi å møte en del transformasjonsvisjoner med edruelighet. Det er kanskje lettest å påpeke i den ekstreme og «ny-apostoliske» herredømmeteologien som har vært med og heie fram den sittende amerikanske presidenten. Den dominerende tanken her er at kristne har rett og plikt til å søke samfunnsmessig dominans og at dette er å forstå som en åndskamp.

Optimismen med tanke på hva og hvor mye som kan forvandles, trenger stundom å kjøles ned. Vi skal selvsagt holde frimodig fram hvordan nye verdier og ny virkelighetsforståelse over tid radikalt endret det norske samfunnet når det gjelder menneskeverd, barmhjertighet, rettstrygghet m.m. Les gjerne både Jørn Øyrehagen Sunde og Ole Petter Erlandsen om dette.

Samtidig er ikke Guds rike en forbedret variant av denne verdens rike. Det er ikke kirkas kall å realisere Guds rike i vår verden gjennom å ta sosiopolitisk ansvar eller gjennom tegn og under. Guds rike er Guds handling, allerede nær oss gjennom evangeliet om Jesu frelse, ennå ikke endelig realisert, fordi Jesus ikke er kommet tilbake.

Dette trenger alle slags kirker å minnes om. Det gjelder katolske, ortodokse og protestantiske kirker som i århundrer har levd tett med den politiske makten og til tider har tenkt om sin mektige institusjon som en filial av Guds rike.

Det gjelder dem som i karismatisk iver lover mer enn de kan holde når de skaper forventning om Guds rikes seier her og nå gjennom tegn og under.

Det gjelder dem som holder fast ved de marxistisk inspirerte tankene fra 1960-tallet om at Guds misjon er alt radikalt som skjer ved mennesker av «god vilje» gjennom sosialt og politisk arbeid.

Vi trenger alle å minnes på at kongen av Guds rike sa, «mitt rike er ikke av denne verden». Det er ikke et utsagn som skal gjøre oss sosialt passive. Misjonalt helsestell og helbredelse, undervisning og nærmiljøarbeid har egenverdi – og skal være tegn på noe større.

Den store transformasjonen har begynt, men som troen selv, er den ikke alltid like lett å få øye på. Slik er korsets sanne teologi. Derfor må vi også minnes om at den store transformasjonen gjenstår, den som bare Gud, han som reiste opp Jesus fra de døde, kan og vil ordne med.

Rolf Kjøde

(Tidligere publisert i Dagen)

Prorex forlag 2025;

106 sider; 150,00 kr.

Der er allerede skrevet mange bøger om forfatteren C. S. Lewis, om forskellige dele af hans forfatterskab og ikke mindst om bøgerne med fortællingerne om Narnia.

Hans person og hans forfatterskab er fortsat fascinerende, og bøgerne om Narnia indbyder fortsat til indlevelse, fantasi og refleksion for både børn og voksne.

Henrik Højlund har skrevet en bog, der fungerer som en fin appetitvækker til Narnias univers. Den peger bevidst på, at der findes en lang række forskellige synsvinkler og læsemåder i forhold til Narnia-bøgerne. Det understreges, at bøgerne kan læses, uden at hvert element opfattes som betydningsbærende symbol.

Alligevel lægger bogen vægten på Narnia-seriens ’afspejling af troens og Bibelens verden’, og de to fyldigste kapitler handler derfor om hhv. ’den skjulte bibelfortælling’ og ’trosperspektiver i Narnia’. Lewis opfattede selv bøgerne som en slags trosforsvar – med en markant anderledes karakter end f.eks. hans bøger ’Fælles kristendom’ og ’Lidelsens problem’.

Højlund anfører gennem bogen mange eksempler på, at elementer i fortællingerne kan læses som referencer til bibelske passager - enten direkte og præcist eller på et mere overordnet plan. En række andre af Lewis’ andre bøger inddrages løbende i fortolkningerne.

Er man ukendt med Narnia-bøgerne, kan dele af disse fortolkende afsnit måske forekommende lidt vanskelige at få hold på. Til gengæld kan bogen være en appetitvækker på selv at bevæge sig ind i Narnias eventyrverden – og i sidste ende møde den Gud, som figuren Aslan er et tydeligt billede på.

Kender man i forvejen mere eller mindre til bøgerne, giver bogen gode muligheder for at få øje på nye dybder og sammenhænge – i Narnias univers og i troens univers.

Kristian S. Larsen

Bokomtalen finner du også her:
www.kirkelig-samling.dk/underet-der-gennembryder-verden-2/

Svenska kyrkan har varit en progressiv kraft i äktenskapsfrågan, hävdas i biskoparnas uttalande. ”Kyrkan och de homosexuella” var en utredning som kom 1974 efter beställning två år tidigare. Sju år innan socialstyrelsen hävde sjukdomsstämplingen av homosexualitet, poängteras det. Dag Sandahl konstaterar att kyrkan på 1970-talet inte alls var progressiv på det sätt biskoparna vill utmåla det som.

•    Man skapar sig bilder av hur det var. På 70-talet såg man ett etiskt problem och frågade sig hur man ska hantera det. Alltså, det finns homosexuella. Alla visste också att det fanns ett antal homosexuella präster. Det var det man ville hantera på ett själavårdande sätt. Man ville hantera det utan att vara kärlekslös.

Biskoparnas uttalande ger sken av att det under kommande årtionden fanns ett målmedvetet arbete inom kyrkan för att förankra en ny syn på äktenskapet, bl a genom ”ett omfattande bibelteologiskt arbete”. Så var inte fallet enligt Sandahl. Huvudlinjen var att man konstaterade att de som var homosexuella inte kunde göra något för att förändra det, men att man sa: ”Alla har ett kors att bära. Detta är ditt.”

Vid en presskonferens 1984 kommenterade ärkebiskop Bertil Werkström remissvaret om Socialdepartementets utredning Homosexuella och samhället (SOU 1984:63). Då gav han rådet till de homosexuella att leva i avhållsamhet, vilket väckte stor uppståndelse.

2005 beslutade kyrkomötet om välsignelse över ingånget partnerskap och sedan 2009, efter att staten beslutat om könsneutral äktenskapsbalk, om vigsel av samkönade par. Jag frågar om det inte var politisk påtryckning snarare än teologisk bearbetning som ledde fram till besluten.

•    Man måste nog sätta personnamn på det. Olle Winborg började att driva frågan, och han var socialdemokratisk politiker. Han motionerade om en välsignelseakt 1994, vilket avvisades av Läronämnden. Han drev detta ett tag, och vi andra insåg att han startade en lavin.

De största kraven kom utifrån kyrkan, konstaterar Dag Sandahl, och säger att kyrkan var rädd.

•    Kameleonten tar ju alltid färg av sin omgivning, och det är vad som har drabbat Svenska kyrkan. Detta särskilt med ett system som vi underkände. Alltså där kyrkomötet förvandlades till en partipolitisk regeringskongress.

Steg för steg flyttades positionerna fram. Först efterfrågades förbön, vilket bejakades kunde ske avskilt i sakristian. Sedan ville man ha en välsignelseakt.

•    Där bröt väl egentligen Christina Odenberg ny mark, när hon i en offentlig gudstjänst välsignade Anna-Karin Hammar och Ninna Edgardh. Så ställdes kraven gång på gång. Det är en militärstrategi. Man skaffar sig ett brohuvud och tar sig vidare från det.

Sandahl noterar att när man 2005 drivit genom frågan om välsignelse av ingånget partnerskap så betonade man att det inte var fråga om vigsel. Men fyra år senare så var det så ändå. 2009 sa man att det inte skulle bli fråga om vigseltvång, att alla skulle vara fria. Men nu är frågan aktuell.

•    Den som tror att det finns en lögnfurste i världen behöver inte bli förvånad, konstaterar Dag Sandahl.

Listan med verktyg för att blivande präster ”med glädje och av fri vilja ska viga både par av samma och olika kön”, ger väl nästan associationer till tankekontroll?

•    Ja, så är det. Man ska läsa 1984 av Orwell och Kallocain av Boye för att få perspektiv tycker jag. En gammal vänsterperson som Eva Brunne kräver ju kontroll. Hon säger; jag är trött på er. Nu måste ni göra som jag säger.

Jag frågar hur han tror att det kommer att utvecklas framöver.

•    De flesta håller väl tyst och går undan. Några går över till andra kyrkor. ”Här kan jag inte vara med längre.” Och så maler det på. Sandahl pekar på hur utvecklingen varit när det gäller ämbetsfrågan, med ett nedtrappat motstånd.

•    Så talar man om att kyrkan är större än individen. Det är både sant och falskt på samma gång. Vi har ju ett individuellt ansvar. Detta är ett argument emot Martin Luther. ”Du Luther, kyrkan är större än Martin Luther.”

Tänkandet innebär att Luther skulle ha hållit tyst, menar Sandahl, som lyfter det individuella ansvaret. Det gäller att vara trogen mot insedd sanning. Han konstaterar slutligen att uttalandet är intressant också politiskt sett:

•    Varför skulle alla biskopar underteckna med sina namn? Så gör man bara om man är nervös. ”Politbyråns” alla medlemmar ska ställa upp. Det är ju en vanlig förtryckarmekanism. Säg bara politbyrån i Moskva. Så vet vi vad det handlar om.

Gunnar Andersson

Biskopsmötets förtydligande

Tidigare i år undersökte Sveriges radio huruvida Svenska kyrkans biskopar tog emot prästkandidater som inte kan tänka sig att viga homosexuella par. 9 av 13 biskopar sade sig göra det, vilket väckte stor uppståndelse trots att kyrkomötet 2009 betonade att båda äktenskapsuppfattningarna skulle rymmas inom kyrkan. Den debatt som följde ledde till att biskopsmötet såg sig föranledda att publicera ett förtydligande som samtliga står bakom. 

Inledningsvis hävdar man att Svenska kyrkan sedan 1970-talet varit en progressiv kraft med hänvisning till utredningen ”Kyrkan och de homosexuella” 1974.  Den följdes av ”årtionden av samtalsgrupper, arbetsgrupper, teologiska kommittéer, skrivelser, teologiska bearbetningar och motioner till kyrkomötet. Också ett omfattande bibelteologiskt arbete har bedrivits”

Man pekar vidare på beslutet om välsignelseakt 2005 och om vigsel av samkönade par 2009. ”I ljuset av ovanstående historieskrivning kan kyrkan inte anklagas för att ha fattat ett förhastat beslut grundat på okunskap, bristande analys eller politisk korrekthet. Det var tvärtom ett beslut som var baserat på en stor mängd forskning och utredningar, och resultatet av en lång teologisk process.”

2022 gjorde så biskopsmötet ett uttalande om att det var deras målbild att alla ”präster med glädje och fri vilja viger par av olika kön liksom par av samma kön”. Nu understryker man följande:

•     Samtliga biskopar i Svenska kyrkan säger, i linje med 2005 års kyrkomötesbeslut, nej till kandidater som på något sätt ”fördömer den homosexuella personen eller skuldbelägger den homosexuella orienteringen”.

•     Samtliga biskopar i Svenska kyrkan bejakar kyrkomötets beslut från 2005 och 2009, samt står bakom biskopsmötets uttalande från 2022.

•     Samtliga biskopar i Svenska kyrkan finner det nödvändigt att den som antas för att bli präst eller diakon ska ha en personligt och teologiskt genomarbetad, icke-dömande människosyn, med respekt för varje människas värde och värdighet.

•     Samtliga biskopar i Svenska kyrkan understryker att det till kyrkans ordning hör att vi viger par av samma och olika kön, och att kyrkans gemensamma ordning är överordnad ämbetsbäraren.

•     Samtliga biskopar i Svenska kyrkan arbetar aktivt med samtal och teologisk fördjupning gällande homosexualitet och samkönade äktenskap, i samband med antagning.

•     Samtliga biskopar i Svenska kyrkan arbetar aktivt med olika åtgärder för att alla blivande präster med glädje och av fri vilja ska viga både par av samma och olika kön, till exempel genom

◦ praktikplats i församling med aktivt hbtqi+-arbete

◦ riktade kurser eller samtal med mentor

◦ själavård eller terapi med fokus på könsroller, sexualitet och mänskliga relationer

Se forøvrig:

https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/vagar-framat--om-vigsel-och-samkonade-relationer

kyrkaochfolk.se/2026/06/03/sa-gick-det-inte-till-detta-ar-en-felaktig-historieskrivning/

Drop-in-konceptet er blevet udbredt i Folkekirken. Det kalder på eftertanke.

Når mennesker ønsker at blive døbt eller blive viet, er det først og fremmest en glæde, som betænkeligheder ved drop-ind-formen ikke skal overskygge.

Alligevel rejer selve formen med dåb eller vielse uden videre forberedelse eller opfølgning nogle grundlæggende spørgsmål.

Véd det menneske, der møder op til drop-ind-dåb, hvad dåben rummer og betyder? Hvis dåben foregår helt uden forberedelse eller opfølgning, kan den døbte stå helt uden vejledning i, hvad dåben er, og hvad et liv i troen på dåbens gave betyder.

Bibelen fortæller om mennesker, der med kort varsel blev døbt. Alene i løbet af den første pinsedag fik flere tusind dåbens gave.

Alligevel giver det god mening, at et voksent menneske inden sin dåb får en grundlæggende undervisning i den kristne tro. For barnedøbte er det også vigtigt, at en oplæring både i hjemmets og kirkens rammer bliver en del af barndommen. Senere føjer konfirmandundervisningen sig til som et vigtigt led i denne oplæring.

Igennem Kirkens historie har der typisk gået en oplæringstid forud for et voksent menneskes dåb. I Oldkirken kunne denne tid være endog meget lang. På vej mod dåben måtte et menneske blive fortrolig ikke mindst med trosbekendelsen og Fadervor.

Intet af dette handler om at lægge hindringer i vejen for dåben, men om at hjælpe mennesker til at ane noget af dåbens og troens indhold – og give hjælp til at leve troens liv. Alt dette synes at fylde meget lidt eller være ude af billedet ved drop-ind-dåb.

Noget af den samme bekymring kan gælde drop-ind-vielser: her bliver der ikke megen tid til samtale og vejledning hverken før eller efter, men parret lades alene i den livsovergang, vielsen er.

Hvilket indtryk giver dette drop-in-koncept? Risikerer det at give en oplevelse af en hurtig beslutning om noget, som ender med at fremstå som en formalitet? Er det i familie med zapper-kulturen, hvor intet må tage tid, og indlevelse og forpligtelse er fremmedord?

Nogle foretrækker at blive døbt eller viet uden stor fest og opmærksomhed. Sådan kan både en dåb og en vielse foregå – og med dyb mening.

Men den form, der ikke giver plads til hverken forudgående samtale, overvejelse og undervisning eller efterfølgende oplæring, kalder på eftertanke.

Kristian S. Larsen
cand.theol., formand for Kirkelig Samling om Bibel og Bekendelse

Dietrich Bonhoeffer:

Underet der gennembryder verden. I kamp for kirkens sandhed.

Tekster fra 1932-1943, Bind 1: 1932-36.

Udvalgt og oversat af Erik H. Bennetzen.

520 sider. Lohse 2026. Kr. 349,95

Det er altid en fest at få lov til at læse Bonhoeffer – og en stor glæde, at der fortsat bliver oversat til dansk. Han er en af de mest markante skikkelser i evangelisk europæisk kirkehistorie og fortjener at blive læst i generationer fremover. Det har Lohse nu gjort endnu mere muligt med denne teglsten af en bog på 520 sider.

Fra tidligere findes der flere Bonhoeffer-udgivelser på dansk, mest kendt Efterfølgelse, hvor han skriver om, hvad det kræver at følge Jesus, og hvor han tager et kraftigt opgør med det, han kalder ”den billige nåde”. Bonhoeffer er kendt for to ting: at være en varm og sjælesørgerisk forfatter – og samtidig radikal. Og så er han kendt for at være blevet dræbt af nazisterne i 1945. Henrettelsen virker meningsløs, men var formentlig en symboltung handling fra nazistisk side, der på det tidspunkt vidste, at krigen var tabt. Drabet på Bonhoeffer minder på sin vis om drabet på vores egen modstandsmand Kaj Munk: et forsøg på at ramme fjenden hårdest muligt, selv når slaget allerede var tabt. Men hvor Munk er læst af tusinder, er Bonhoeffer læst af millioner.

Bogen er ikke for dem, der vil begynde med Bonhoeffer. Den er tidvis tung og kræver forhåndskendskab. Vil man lære hans syn på det kristne liv at kende, må man læse hans egne bøger. Dette er ikke en bog af Bonhoeffer, men en samling af breve, artikler og prædikener/foredrag. For præster og teologistuderende i Danmark burde den dog være obligatorisk læsning. Den fortæller meget om, hvad det vil sige at være præst.

At der er tale om breve, prædikener og teologiske kommentarer, har betydning for anmeldelsen. Der er mange tematikker, og Bonhoeffer havde naturligvis ikke tænkt, at hans breve skulle læses af andre eller indgå i et system. De er ikke fagartikler, og derfor kan de ikke analyseres som en sammenhængende bog. Dét er vigtigt at have med som ramme.

I brevene får vi indblik i hans brevveksling med en af datidens største teologer, Karl Barth. Vi møder hans kamp for Bekendelseskirken i Tyskland og hans modstand mod nazistisk ideologi. I den historiske sammenhæng møder vi også hans tanker om, hvordan et pastoralseminarium som refugium skulle se ud.

Det gjorde indtryk at læse, at han forventede, at de, der var på dette refugium, skulle begynde dagen med en halv times bibellæsning. Og det var en øjenåbner for mig, da han skriver, at en præst, der ikke beder for sin menighed hver dag, ikke er en præst – og at en menighed, der ikke beder for sin præst hver dag, ikke er en menighed. Efter at have læst det, har jeg næsten hver dag bedt for den kirke, jeg er præst i. Man kan ikke lade være med at blive grebet af hans kamp for, at evangeliet i den tyske folkekirke skal lyde, samtidig med at han med sorg ser, hvordan det formørkes.

Vi møder også en Bonhoeffer, der kæmper for enhed i Guds rige. Han arbejder for en økumenisk kirke på forbilledlig vis. Hans vilje til at elske kommer tydeligt frem i en af prædikenerne, hvor han siger: ”En sag eller et menneske, som vi hader, tager vi altid fejl af. Kun et menneske, vi elsker, forstår vi helt.” Lidt længere nede siger han: ”Al virkelig erkendelse er et stykke kærlighed.” Det er også et kald til os i dag. Gud vil enhed. Vi skal kæmpe for enhed, elske vores brødre og søstre, se de bedste intentioner i det, der gøres, og søge Gud sammen i kærlighed.

Sognepræst Thomas Forum Lollike

https://www.fbb.nu/artikkel/i-kamp-for-kirkens-sannhet/

Har Gud virkelig sagt? – om biskopsmøtets splittede tunge

Biskopsmøtets nye uttalelse Veier videre – om vigsel og likekjønnede relasjoner presenteres som et forsøk på å skape tydelighet og langsiktig fred i Svenska kyrkan etter år med konflikt.

Muligens er dette det biskopsmøtet sier at de ønsker å gjøre. Men i praksis gjør man noe helt annet. Tvert imot handler uttalelsen om å innsnevre enhver mulighet for virkelig og langsiktig sameksistens. Det som nå skapes, er først og fremst tydelighet om at det klassiske kristne bibelsynet over tid ikke vil få lov til å overleve innenfor Svenska kyrkan.

Og det mest slående er nesten språkbruken. Det er vanskelig ikke å tenke på slangens første spørsmål i Edens hage: «Har Gud virkelig sagt?» Der begynner alltid oppløsningen. Ikke med et åpent frafall fra Gud, men med en omtolkning av hans ord. En forskyvning. Et nytt språkbruk. En antydning om at ordene kanskje ikke betyr det de ser ut til å bety.

Det er også vanskelig ikke å tenke på Orwells 1984, der språkets funksjon ikke lenger er å beskrive virkeligheten, men å skjule den. Fred betyr konflikt. Frihet betyr underkastelse. Og «mangfold» betyr gradvis avvikling av avvikende oppfatninger.

På samme måte brukes her ord som «sameksistens», «respekt» og «veier videre» for å beskrive en prosess hvis faktiske retning er den motsatte: en stadig snevrere definisjon av hvilke prester og kandidater som i det hele tatt anses mulige innenfor kirken.

Bakgrunnen er blant annet debatten som har fulgt etter P4s gransking av prester og prestekandidater med klassisk kristen tro og bibelsyn. Biskopene ønsker nå å markere en felles holdning. Men når tåken legger seg, trer noe betydelig mørkere fram enn de beroligende formuleringene på pressekonferanser og i dokumenter.

Den som i denne uttalelsen søker reelle garantier for klassisk kristendom, må sile suppen etter noen få gjenværende smuler, mens selve gryten allerede er tømt ut.

På overflaten er formuleringene milde og inkluderende. Samtlige biskoper sier nei til kandidater som «fordømmer den homofile personen eller påfører homofil orientering skyld». Samtidig krever man at den som skal ordineres til prest eller diakon, må ha et «personlig og teologisk gjennomarbeidet, ikke-dømmende menneskesyn».

Problemet er at spørsmålet egentlig ikke handler om menneskesyn. Det handler om bibelsyn. Det som nå skjer i Svenska kyrkan, er nemlig ikke først og fremst at man forandrer en etisk holdning. Man forandrer forholdet til Den hellige skrift og til kirkens bekjennelse. Det avgjørende steget tas når Bibelens ord ikke lenger betraktes som normerende åpenbaring, men som materiale som må omtolkes for å harmonere med samtidens moralske intuisjoner.

Og når dette steget først er tatt, forandres alt annet med nødvendighet deretter. Det merkelige er at Svenska kyrkans egne tidligere dokumenter faktisk var langt mer åpne om konfliktens egentlige natur. I materialet bak vedtakene fra 1995, 2005 og 2009 talte man uttrykkelig om lærepluralitet. Man erkjente at det innenfor Svenska kyrkan fantes ulike måter å forstå Bibelen og tradisjonen på i disse spørsmålene.

Selv vedtaket fra 2009 — det vedtaket som nå påberopes som grunnlag for den nye holdningen — bygget formelt på at den klassiske oppfatningen fortsatt skulle kunne eksistere innenfor kirken. Lærenemnden konstaterte uttrykkelig at Svenska kyrkan også i fortsettelsen rommet ulike oppfatninger om hvorvidt likekjønnede ekteskap var forenlige med kirkens tro, bekjennelse og lære.

Det er viktig å forstå hva dette faktisk betydde. Vedtaket fra 2009 var ikke utformet som en formell avskaffelse av klassisk kristen tro. Tvert imot hvilte hele kompromisset på at den klassiske holdningen fortsatt ble anerkjent som mulig innenfor Svenska kyrkan, selv om den var blitt en minoritetsposisjon. Prester skulle ikke tvinges til å handle mot sin samvittighet. Den teologiske uenigheten ble åpent anerkjent.

Men nå skjer noe merkelig. Det samme vedtaket brukes plutselig som om det alltid betydde det motsatte av hva det faktisk sa. Det som uttrykkelig ble formulert som fortsatt pluralitet, tolkes nå som grunnlag for

uniformitet. Det som tidligere ble sagt å være en legitim holdning, behandles nå som tegn på pastoral og teologisk uegnethet.

Og der blir nytalen fullstendig.

Man sier at man forsvarer mangfold, samtidig som man steg for steg avvikler det. Man taler om sameksistens, samtidig som man gjør langsiktig sameksistens umulig. Man viser til tidligere kompromisser, samtidig som man tømmer dem for deres opprinnelige innhold.

Og her kjenner man igjen mønsteret. Svenska kyrkan har allerede gjennomlevd den samme prosessen overfor andre bekjennende minoriteter. Slik ble de behandlet som holdt fast ved det gamle embetssynet. Først talte man om generøsitet og sameksistens. Deretter innførte man gradvis nye lojalitetskrav. Til slutt ble det i praksis umulig å føre tradisjonen videre gjennom normalt tilsyn og ordinasjon.

Når tåken nå letter, ser man at den samme veien igjen blir betrådt. Forskjellen er bare at det denne gangen ikke handler om et enkelt embetsspørsmål, men om selve bibelsynet.

Det er også derfor språkbruken blir så avslørende. Ordene «ikke-dømmende menneskesyn» fungerer ikke som nøytrale pastorale idealer, men som markører for hvilken bibeltolkning som fortsatt tolereres. Spørsmålet er ikke lenger bare hva Bibelen sier, men om Bibelen i det hele tatt får lov til å si noe som står i konflikt med samtidens moralske selvforståelse.

Og der ligger konfliktens sentrum. Har kirken mottatt en gitt åpenbaring som også kan dømme tidsånden — eller er kirkens oppgave ytterst å religiøst bekrefte samtidens verdier? Når det spørsmålet først stilles, blir også utviklingen logisk. En kirke som ikke lenger våger å tale med Skriftens og bekjennelsens autoritet, må til slutt erstatte teologi med verdigrunnlagsretorikk og åndelig dømmekraft med administrative formuleringer om menneskesyn.

Samtidig skjer noe annet ute i virkeligheten. Stadig flere unge mennesker søker seg i dag til tydelig kristendom, klassisk liturgi og kirker som faktisk tror at Gud har talt. De søker ikke enda en institusjon som speiler samtidens språkbruk med noen års forsinkelse. De søker sannhet, hellighet og frelse.

Nettopp derfor blir biskopsmøtets dokument så skjebnetungt. I samme øyeblikk som mennesker igjen begynner å søke klassisk kristendom, gjør Svenska kyrkans ledelse det stadig vanskeligere å ordinere mennesker som faktisk tror på den.

Når tåken letter, må man derfor tale klart. Tro ikke at biskopene på lang sikt vil beskytte prester, kandidater eller fromhetstradisjoner som holder fast ved klassisk kristent bibelsyn. Historien viser det motsatte. Det som i dag beskrives som respektfull sameksistens, blir i morgen lojalitetskrav og i overmorgen utestengelse.

Den som vil bevare klassisk kristen tro innenfor Svenska kyrkan, må derfor tenke lenger enn til neste bispebrev eller neste forsikring om mangfold. Alternative veier for tilsyn og ordinasjon må søkes og bygges opp mens det ennå finnes tid. Splitteren og kjødet må ikke få gjøre samarbeid over landet og mellom fromhetstradisjoner umulig.

For Jesus Kristus er den samme i går, i dag og til evig tid. Kirken overlever ikke ved å følge enhver ny fremmed lære, men ved å holde fast ved det ordet som en gang ble henne betrodd.

Andreas Karlgren

Distriktsledare

Telefon: +46 (0) 708324216

Mårtensgatan 6

244 30 Kävlinge

(Tidligere publisert i Kyrka och Folk nr. 5/2026)

(Oversatt fra svensk til norsk med chatgtp)

Se forøvrig:

www.svenskakyrkan.se/nyheter/vagar-framat--om-vigsel-och-samkonade-relationer

SPAGAT MELLOM PRINSIPPER OG PRAKSIS. «Vi har aldri vært så tydelige som nå,» sier generalsekretær Siri Iversen i Misjonskirkens TSP-podkast 12. mai. Hun viser da til hovedstyrets forslag om å skrive inn et nytt avsnitt i kirkesamfunnets lover og vedtekter: «Ekteskapet er Guds gode ordning for samliv, for én mann og én kvinne. Menigheten utfører vigsel og velsignelse i samsvar med denne forståelsen.» 

Dette er både bibelsk og tydelig. Siri Iversen har rett i utsagnet sitt. Men når hovedstyret samtidig foreslår å fjerne en konkret veiledning fra 2004 om hva denne ekteskapsforståelsen i praksis innebærer, oppstår det usikkerhet og forvirring.

Årsaken er denne: I et dokument som skal behandles på Generalforsamlingen 29.-31. mai i Grimstad, forklarer hovedstyret innholdet i Misjonskirkens lover og vedtekter. I denne forklaringen finnes det en helt ny formulering. Den sier at Misjonskirken Norge «ikke identifiserer konkrete typer eller kategorier av livsførsel som utelukker medlemskap».

Med andre ord: Det vil være mulig å bli medlem i en menighet uavhengig av livsførsel og samlivsform, inkludert heterofilt samboerskap eller likekjønnet samliv. Den avgjørende faktoren vil være det lokale lederskapets «pastorale skjønn».

OLE BRUMM-TEOLOGI? 
Den nye formuleringen om livsførsel vil i praksis kunne nulle ut de sterke formuleringene om ekteskap nevnt ovenfor.

Handler ikke dette om en slags Ole Brumm-teologi? «Ja takk, begge deler!» I lover og vedtekter har man sterke og gode formuleringer om bibelsyn, om ekteskap, og om å leve etter Guds ord. Men samtidig ønsker man å innføre en ordning for medlemskap som i praksis kan oppheve den vedtatte teologien.

Vil Generalforsamlingen si Ja til slike inkonsekvenser og selvmotsigelser?

"PASTORALT SKJØNN": EN INVITASJON TIL KONFLIKT. Samtidig som hovedstyret foreslår å skrote den gjeldende nasjonale samlivsetiske veilederen, skyver de hele ansvaret for hvem som kan bli medlem, ned i lokalmenighetene: «Vurderingen av søkerens livsførsel gjøres lokalt og individuelt.» Lederskapets pastorale skjønn blir utslagsgivende.

I en del menigheter kan dette bli en utmattende og langvarig "borgerkrig", der både interne og eksterne aktører vil ønske å delta i kampen.

MEDLEMSKAP OG SPRENGKRAFT. 
Hovedstyret beskriver fire nivåer av medlemskap: Medlemmer, medarbeidere, ledere og lederskap, og pastorer. Jo større åndelig ansvar, desto større krav stilles til lojalitet og livsførsel.

Vil medlemmer i andre samlivsformer enn ekteskap ha rett til å være «medarbeidere» eller «ledere», eller kan de kun være «medlemmer»? Kan f.eks. en 25-åring i samboerskap eller i et likekjønnet parforhold være medarbeider eller leder i søndagsskolen, i ungdomsgruppa, i en husgruppe eller i lovsangsteamet? Anklager om praktisering av både A-, B- og C-medlemskap vil sitte løst.

Å undervurdere sprengkraften og konfliktpotensialet i skeiv ideologi og teologi er særdeles uklokt. I tillegg til indre, lokal uenighet samt press fra eksterne aktører, kan tilliten og samarbeidet mellom misjonsmenigheter med ulik teologi og praksis bli vanskelig å takle.

SKEIVE ELLER HOMOFILE? 
I debatten er mange liberale aktører svært upresise i bruken av begrepene «skeive» og «homofile». Ofte blir de to begrepene brukt som om de betyr det samme.

I realiteten er homofili og homofilt samliv bare en liten del av det skeive universet, som inkluderer dusinvis av såkalte «kjønnsidentiter» og tallrike seksuelle varianter.

Hvis man ikke blir enige om hva man snakker om, vil homofilt samliv lett bli en brekkstang for å åpne døren til hele det skeive landskapet med kjønnsflytere, polyamorøse, «ikke-binære», osv.

BAGATELLISERINGEN. 
Det er påfallende hvor mange som bagatelliserer alvoret i spørsmålet om samlivsformer. Et eksempel på dette ser vi når profilerte aktører i Misjonskirken parafraserer et kjent utsagn av kirkefaderen Augustin. «Vår tradisjon er å stå sammen om det sentrale, og gi frihet i det perifere.»

Men er samlivsformer, kjønn, seksualitet og barn perifere spørsmål? Et sitat av Martin Luther gir grunn til ettertanke: «Det er der hvor kampen står, at soldatenes troskap blir prøvet.»

HVOR ER BARNEPERSPEKTIVET? 
Tausheten angående barneperspektivet og familieforståelsen er overraskende og alvorlig. Omtrent alle avisinnlegg og intervjuer de siste par månedene, og også dokumentene fra hovedstyret, er kjemisk fri for ordene «barn», «familie» og «foreldre». Dette er både korttenkt, uansvarlig og overfladisk.

HVOR HØRER MISJONSKIRKEN HJEMME? 
Misjonskirken Norge hører uten tvil hjemme i den evangelikale delen av den verdensvide kirke. Misjonskirken har f.eks. sluttet seg til Lausanne-pakten fra 1974 og integrert den i sine lover og vedtekter.

Vi er mange som nå ber for og oppfordrer Misjonskirken til ikke å starte på en ferd bort fra sine røtter og fra sine trossøsken i den verdensvide kirke. La oss fortsette å stå sammen – tro mot sannheten i kjærlighet!

Av Øivind Benestad, daglig leder av Stiftelsen MorFarBarn

(Tidligere publisert i Dagen)

I teorien vil den fremme seksuelt mangfold og bekjempe diskriminering av seksuelle uttrykksformer. Samtidig gir Pride stort rom for skeiv teori, som hevder at kjønn er en selvvalgt identitet og at biologiske kjønnskategorier derfor ikke bør spille noen rolle i det hele tatt.

Fornektelsen av betydningen av biologisk kjønn er dypt problematisk på flere måter. For det første er den usann. Biologisk kjønn er en ufrakommelig realitet. Den kjønnede formering vi alle er blitt til ved, spør etter biologisk, ikke opplevd kjønn. Biologisk kjønn setter også sitt uutslettelige stempel på oss ved at vårt DNA er kodet enten med et xx-kromosom som gjør oss til kvinner eller et xy-kromosom som gjør oss til menn. Ingen hormonbehandling eller kjønnskorrigerende kirurgi kan endre det.

For det andre er fornektelsen av biologisk kjønn skadelig. Å jakte på kjønnsuttrykk på tvers at de tradisjonelle trenger det ikke være noe problematisk ved, men når dette gir seg utslag i medisinske inngrep på somatisk friske kropper, har vi passert en grense som ikke bør passeres. Dessuten burde det være unødvendig. Hvis biologi ikke betyr noe, hvorfor må biologien da endres i samsvar med opplevd kjønn?

For det tredje ødelegger fornektelsen av biologisk kjønn opparbeidede rettigheter basert på biologisk kjønn. Vi fremmer ikke kvinners rettigheter ved å late som menn som opplever seg som kvinner, faktisk er kvinner. Personer med xy-kromosom og mannlig pubertetsutvikling har for eksempel ikke noe i idrettens kvinneklasse å gjøre. Å si noe annet, er å holde biologiske kvinner for narr.

Fornektelsen av biologisk kjønn er en irrasjonell teori. Derfor er den anti-liberal og åpner for en totalitær virkelighetsforståelse. Standpunkt som ikke kan begrunnes med fornuft, må begrunnes med makt. Samtidig har dens forsvarere fått trygt fotfeste både i akademia og i departementene. Kritikk av skeiv teori oppfattes derfor nå som angrep på deres rettigheter og forsvares med beinhard konservatisme.

Enten vi liker det eller ikke, er dette som nå er rammen om Pride-togene, og det er slike idealer de som går i disse togene, fremmer. Tiden er derfor inne for at mennesker som oppfatter seg selv om rasjonelle, kritisk reflekterende individer for sin del avslutter Pride-prosjektet. Det er bare de som ukritisk følger strømmen, som kan gå der nå.

Knut Alfsvåg

(Tidligere publisert i Dagen)

Besök i Kenya

Svensk evangelisk-luthersk mission i Kenya påbörjades 1948, då Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (numera benämnt Evangelisk Luthersk Mission, ELM) sände sina första missionärer. Under de påföljande decennierna kompletterades uppdraget med insatser från Finland, Norge och USA. 

Evangelisk-lutherska Kyrkan i Kenya, ELCK, konstituerades 1963. Kyrkohistorikern Rune Imberg, missionär i ELCK under åren 1990–1996, har gjort en grundlig genomgång av missionsarbetet under åren 1948–1968: A door opened by the Lord – the history of the Evangelical Lutheran Church in Kenya (BV-Förlag/Församlingsförlaget, 2008). Martti Arkkila från Finland, fortsatte forskningen om ELCK i avhandlingen African Church or Western Mission? The Evangelical Lutheran Church in Kenya Seeks Her Identity 1968–1996 (Sley–Media OY, 2021). Erling Lundeby har publicerat en uppsats i Norsk tidsskrift for misjonsvitenskap, nr 1/2008, med rubriken Structural Tensions and New Strategies: Trends in Evangelical Lutheran Church of Kenya in the period 1990–2005. 

Jag hade själv förmånen, tillsammans med min familj, att verka som missionär under åren 1980–1991, framför allt med teologisk undervisning och församlingsarbete. Under åren 1991–2010 hade jag administrativt ansvar för ELMs mission i utlandet, vilket innebar regelbundna kontakter med ELCK-verksamheten.   

ELM avrundade sin påtagliga missionärsepok i ELCK år 2010, även om det under de påföljande åren förekommit sporadiska insatser och ekonomiskt stöd till vissa projekt. Missionsinsatser från Finland och Norge har också successivt avtagit under de senaste decennierna. 

Missourisynoden (Lutheran Church–Missouri Synod, LCMS) påbörjade projektverksamhet i ELCK 1998 och har under de gångna åren haft stora insatser inom teologisk undervisning, inte minst på det teologiska seminariet på Matongo (MLTC). ELCKs identitet och profil har sina rötter i de understödjande samarbetsorganisationernas teologiska arv. Den amerikanska närvaron, och den nordiska frånvaron, har i någon mån med tiden lett till en påtaglig teologisk förskjutning. Den konfessionella lutherdom som präglar LCMS har alltmer fått ingång i ELCK på olika sätt.     

Genom olika missionsinsatser under snart 80 år har ELCK kämpat med sin identitet som självständig kyrka. Sett utifrån nordisk horisont var förhoppningen att ELCK under sina första 50–60 år skulle vara “vuxen”, men genom de massiva amerikanska missionsinsatserna under de senaste 20–25 åren har ELCK på något sätt blivit “barn” på nytt. Beroendet av hjälp utifrån, inte minst ekonomiskt, är påtagligt. 

I slutet av mars fick jag en förfrågan från ELMs missionsledare Daniel Ringdahl, att om möjligt följa med honom på en veckolång resa till Kenya. Bakgrunden var ELCKs inbjudan till ELM att närvara vid ett konvent, planerat att hållas den 9–11 april 2026 i Kapenguria. 

Det var spännande att få återvända till Kenya, under tiden 6–13 april. Senaste tillfället för min del var i december 2019, då jag på Missionsprovinsens vägnar deltog på ett ELCK-konvent (som enligt kyrkans konstitution ska hållas vartannat år). I Kapenguria, beläget ca 40 mil nordväst om huvudstaden Nairobi, har ELCK bra faciliteter i en bibelskola (etablerad av Norsk Luthersk Misjonssamband, NLM) med kapacitet att arrangera ett evenemang för drygt 300 delegater från alla delar av landet. För min del blev det kära återseenden (av den äldre generationen), men också tillfällen att möta och samtala med en yngre generation. 

Konventet inleddes på torsdagskvällen med mässa. Ärkebiskop Joseph Ochola predikade utifrån Fil 2:1–11 om de heligas samfund: vikten av kärlek, gemenskap, medkänsla, barmhärtighet och om enhet i själ och sinne – i ljuset av Jesu Kristi sinnelag, då han i kärlek ödmjukade sig, utgav sig själv i lidande och död för vår skull. 

Fredagens förhandlingar inleddes med morgonbön, en  tänkvärd betraktelse om vad som är den kristna trons fundament – det allra viktigaste (1 Kor 15:1–11)! Att Kristus enligt Skrifterna dog för våra synder, blev begravd, uppstod och visade sig för sina lärjungar. I apostelns liv fick detta påtagliga konsekvenser: Genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än alla de andra – fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig. Saker och ting sattes på plats: en tro som är verksam i kärlek (Gal 5:6).

Under ca åtta timmar fördes konventsförhandlingar under ordnade former (det har inte alltid varit en självklarhet i ELCKs historia). Hälsningar framfördes från ELM, Svenska Lutherska Evangeliska Evangeliföreningen i Finland, Finska Lutherska Evangeliföreningen i Finland och Norsk Luthersk Misjonssamband. Rapporter från ärkebiskopen Joseph Ochola, generalsekreteraren Andrew Ngeiywa, kassören Philip Ptiso samt val av diverse styrelseledamöter. 

Ärkebiskopen rapporterade om visitationer i kyrkans sex stift, att det på många sätt – mitt i svårigheterna – är glädjande tendenser. Behoven av katekesundervisning är stora och alla stiften arbetar med att ta sig an administrativa utmaningar. ELCK har goda kontakter med andra evangelisk-lutherska kyrkor i Afrika, t ex i Uganda, Sudan, Sydsudan och Ghana, såväl som med den internationella nätverksorganisationen International Lutheran Council (ILC). Kontakterna med Lutherska Världsförbundet (LVF) har genom åren varit allt mer sporadiska på grund av teologiska skäl. På ärkebiskopens förslag beslutade konventet därför att avsäga sitt LVF-medlemskap. Rapporten delgav de diakonala projekt som pågår, t ex bland föräldralösa barn (ELM har ett sådant projekt i Nakuru). Slutligen antyddes om verkligt stora problem med en del projekt och investeringar från gångna tider, som suger kraft och resurser i det vardagliga arbetet. Ärkebiskopen närmar sig sin pension – frågan är när och hur det blir med någon efterträdare? I personligt samtal antydde ärkebiskopen att kyrkans styrelse arbetar med förberedelserna för 80-årsjubiléet, som kommer att hållas i juli 2028. 

Generalsekreterarens rapport angav att ELCK i sina sex stift har ungefär 700 församlingar, 287 präster, 180 evangelister och 112 diakonissor. Något konkret medlemsantal fanns inte i rapporten, men uppskattningar talar om ca 100 000 medlemmar. Oro uttrycktes i fråga om rekryteringen av kandidater till kyrkans ämbeten och om behov av fortbildning på olika nivåer. ELCK har tre institutioner för utbildning: Matongo (sydvästra Kenya), Kapenguria (nordvästra Kenya) och Shimoni (vid kusten, söder om Mombasa). Under 2025 hölls en konferens för ELCKs präster, något som inte gjorts sedan 2010. Likaså en ungdomskonferens med 250 deltagare från hela landet. Ett antal investeringar, projekt, har gjorts genom åren i syfte att få intäkter till kyrkans arbete. Dessvärre finns misslyckanden, med antydningar om diverse missbruk av tillgängliga resurser. I rapporten nämns inte mindre än åtta rättegångsärenden som pågår. 

Kassörens rapport (inklusive revision) var inte särskilt uppmuntrande. Den centrala kyrkan administrerar ett antal investeringar som gjorts genom åren och som i större eller mindre grad har misslyckats. Önsketänkande om inkomstbringande projekt har blivit en belastning för ELCK. Tilltänkta medel för evangelisation har uteblivit och i stället har ELCK hotats av indrivning på grund av rättegångar. Risken finns att ELCK under ett antal år kommer att få kämpa med sin likviditet på olika sätt. Mitt i misären föreslår kassören förbättringar av diverse rutiner, som förhoppningsvis på sikt kan förbättra ELCKs status.    

Min reflektion efter konventet: ELCK är en dynamisk kyrka under tillväxt och samtidigt med växtverk på olika plan. Det största orosmolnet är att kyrkans rykte gradvis försämras på grund av olika missförhållanden.

Det finns ett massivt amerikanskt stöd gentemot ELCK och dess omgivningar. LCMS är, som antytts, en viktig samarbetspartner för ELCK. Men det finns andra aktörer som skapar spänningar: Lutheran Heritage Foundation (LHF), Lutherans in Africa (LiA), Lutheran Congregations in Mission for Christ (LCMC), Wisconsin Evangelical Lutheran Synod (WELS) och Evangelical Lutheran Synod (ELS). Alla strävar efter att stå för en god luthersk konfessionell tradition, men de har i princip inget koordinerat samarbete. Samtliga sammanhang vill säkert väl, men öppnar sina plånböcker på ett sådant sätt att kenyanska kristna frestas att starta alternativa lutherska kyrkor, parallellt med ELCK. Detta är djupt tragiskt!

Missionsprovinsen har en historisk kontakt till ELCK, genom att biskop Walter Obare kom till Sverige 2005 och vigde provinsens förste biskop: Arne Olsson. Biskop Obare bistod även vid biskopsvigningar i Helsingfors (2010) och Tromsö (2012). 

Det är blandade känslor när jag tänker tillbaka på besöket i Kenya. Aposteln Paulus beskriver sin tjänst som paradoxal: … vi är bedrövade men alltid glada … (läs hans vittnesbörd i sin helhet: 1 Kor 6:3–10). På något sätt känns det som att situationen i Kenya och ELCK är av samma karaktär. Våra kenyanska kristna, som lemmar i Kristi kropp, behöver fortsatt förbön och, i den mån de så önskar, ett vist och väl genomtänkt stöd av partners från när och fjärran. 

Roland Gustafsson

Denna artikel är publicerad i Göteborgs Stifts-Tidning (GST), nr 3 /2026 och därefter i författarens egen blogg. 

LCMS och ILC har rapporterat från konventet:

Evangelical Lutheran Church in Kenya withdraws from Lutheran World Federation

Kenyan Lutherans hold biennial convention

Man uppmärksammar även utvecklingen i de nordiska länderna, under rubriken “I olika takt – en nordisk jämförelse”. Vid millennieskiftet hade de fyra evangelisk-lutherska folkkyrkorna i Norden cirka 85 % av befolkningen som medlemmar. 24 år senare visar statistiken hur läget förändrats: Danmark 71 %, Finland 62 %, Norge 62 % och Sverige 51 % (2023 hade den isländska evangelisk-lutherska kyrkan 59 % av befolkningen som medlemmar). 

Författaren, Gunnar Edqvist, reflekterar över varför folkkyrkorna utvecklats så olika och nämner bl a kristendomsundervisningens position: “I Danmark är ämnet kristendomskunskap ett kulturbärande skolämne. Vid planering av skoltiden ska kommunen ta hänsyn till tiden för konfirmationsundervisningen. I den finländska skolan ges eleverna religionsundervisning i sin egen religion. I Norge stöds trossamfundens egen trosundervisning genom rejäla statliga bidrag via den viktiga trosopplæringsreformen. I Sverige däremot avskaffades kristendomsämnet redan på 1960-talet. Någon ersättning för den undervisningen har kyrkan inte förmått sjösätta, och staten stöder inte trossamfundens egen undervisning (sid 46). 

Det har lett till att färre döps och konfirmeras i Svenska kyrkan, jämfört med i de övriga nordiska länderna. “Andelen konfirmander var 2024 tre gånger större i Danska folkekirken och i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland än i Svenska kyrkan, och dubbelt så stor i Den norske kirken. Att kunna nå väsentligt fler konfirmander påverkar givetvis det uppväxande släktets relation till kyrkan (sid 47). 

Det kollektiva minnet tros också påverka utvecklingen. Medvetenhet om självständighet har präglat mentaliteten i Finland, Danmark och Norge. “I Sverige finns istället händelser som har försvagat banden mellan folk och kyrka, som kyrkosplittringen mellan väckelserörelser och statskyrkan, som blev djupare i Sverige än i övriga Norden (sid 48).  

Bokens budskap är för övrigt både deprimerande och utmanande! På vilket sätt kan Sverige och de övriga nordiska länderna återkristnas?

+ Roland Gustafsson

Denna blogg är en artikel, något modifierad, publicerad i Göteborgs Stifts-Tidning (GST), nr 3/2026.

Here I still stand - konferanse i Praha

PROGRAM

Tänk kring kontroversfrågor

Hur går vi till väga när vi tänker? Vi är för det första kallade att studera Skriften, vår bekännelse och vår tradition. Skriften står överst, men kyrkans utläggning av Skriften och de kyrkliga traditionerna är goda vägvisare. Man skulle kunna ordna objekten för vårt studium på följande sätt: Skriften, de fornkyrkliga trosbekännelserna, den evangelisk-lutherska bekännelsen, den tidiga traditionen, reformationen, ortodoxin, väckelsetraditionerna, samt våra egna fäder och mödrar i omedelbart föregående traditioner. När vi arbetar med en fråga kan vi med fördel arbeta oss bakåt i tiden med början i vår egen tid. Ta könsfrågan till exempel. Fram till 1960-talet fanns en i princip okontroversiell kristen ståndpunkt. Bevisbördan bör därför ligga på dem som vill förändra. När man bryter med en given kristen uppfattning sker det i regel genom att förbigå hela den kristna traditionen, gå direkt till Skriften och tillskriva den en ny tolkning. Anspråket är att Skriften antingen blivit missförstådd eller medvetet förfalskad. Alternativt har man inte Skriften som högsta norm utan förfäktar att kyrkans lära och moral ständigt behöver reformeras, i meningen utvecklas. Skriften är högsta norm för en evangelisk-lutherska bekännare men den kristna traditionen får inte förbises.  

Det finns också viktiga principer för Skrifttolkningen, till exempel skillnaden mellan Gamla och Nya testamentet. Ofta kan de på ett felaktigt sätt ställas bredvid varandra, men GT måste alltid läsas i ljuset av NT. Rätt ofta hävdas att vi inte kan ta en föreskrift i GT på allvar eftersom den står bredvid en annan utsaga som vi inte följer. Vad är nu vår kyrkas princip härvidlag? Att enbart det gäller som bekräftas och vidareförs i NT. Det betyder inte att varje detalj måste bekräftas men att den övergripande principen ska bekräftas i NT. (Se härtill Torbjörn Johanssons småskrift Laglös, lagisk, fri).

För det andra är samtidsanalysen viktig. Det handlar om att förstå och värdera, se på mekanismer och tankesystem – ofta finns här en samverkan. Andra världskriget och urbaniseringen ledde till en anonymisering där omgivningens förväntningar som bidrog till att lägga band på drifterna upphävdes. Parallellt med detta fanns sedan upplysningstiden en växande förskjutning mot och framhävande av jaget och dess rätt att leva ut sina lustar. (Boktips: Carl Trueman, The Rise and Triumph of the Modern Self; och mer lättläst, Strange New World). Till mekanismerna bakom en förändrad syn på sexualitet hos allmänheten hör den kulturella propagandan i olika medier. På 1990-talet framställdes genomgående personer med dragning till det egna könet i film och TV-serier på ett sådant sätt att det skulle väcka sympati hos allmänheten. Parallellt med detta arbetade intressegrupper för att tysta varje form av kritik mot de förändrade normerna.

För det tredje är det viktigt att reflektera över vad man hur man själv är påverkad av den rådande tidsandan och hur man låter sig påverkas. Vad influerar mitt sätt tänka och vara? Vilka är mina svaga punkter?

Det här ställer naturligtvis höga krav på individen och vi kan inte förvänta att varje kristen har möjlighet att studera och värdera – men det borde vara en självklarhet att analysen finns i kyrkan och att medlemmarna får undervisning och upplysning. Samtidigt ställer vår tid högre krav på varje människa att studera och reflektera än tidigare i historien. Av den som bedriver högre studier kan också förväntas en större förmåga och ansvar att sätta sig in i frågor som rör den kristna tron. Ju mer lärdom, desto mer ansvar!

Tal kring kontroversfrågor

För det första är det viktigt att vara väl påläst och ha en bred kunskap, gärna med lite överraskande information. Hitta en positiv infallsvinkel. Peka på fornkyrkan och vad den kristna hållningen i olika frågor fick för positiva konsekvenser. (Boktips: Rodney Stark, The Rise of Christianity).

För det andra, tänk alltid på att tala om saken som om du talar till en som delar eller har erfarenhet av den ståndpunkt du för kritiska resonemang kring. Respekt är A och O.

För det tredje, betona vikten att skilja på sak och person. Det är vi dåligt fostrade till i vår tid. Vi vågar inte stöta oss med andra. Och ändå borde en kristen vara tränad i att skilja på sak och person då han eller hon ständigt möter personer med andra etiska uppfattningar.

För det fjärde, måste man alltid markera sin hållning? Nej, situationen får avgöra det. Ibland är det bättre att vara tyst. Men ibland måste man ta bladet från munnen. Kanske det finns någon annan i rummet som blir uppmuntrad eller intresserad. I vår tid kan framförandet av traditionella kristna normer vara något av en bekännelsehandling såsom i den tidiga kyrkan.

För det femte, när det handlar om bekännande kristna bör man vara tydlig. Man delar eller borde i varje fall dela samma grund.

För det sjätte: Vi är alla syndare. Även om vissa synder får större konsekvenser kan vi inte säga att en synd är mindre farlig. All synd skiljer från Gud. Fjärde budet står till exempel före femte budet. Att fuska med skatten är lika allvarligt som en synd på det sexuella området eller skvaller och förtal. De flesta människor har sexuella synder att kämpa med. Den gifte mannen i ett heterosexuellt förhållande kan få kämpa hela livet med en dragning till andra kvinnor, något Jesus talar allvarligt om i Bergspredikan.

För det sjunde: Kom ihåg att argument sällan övertygar. De kan röja undan hinder. Viktigast är att göra som de första lärjungarna: Kom med och se! Inbjud till ett kristet sammanhang! I mötet med tron eller en spirande tro kan man sedan tala om alla frågor, även de kontroversiella.

Daniel Johansson

Tidligere publisert i Missionsprovinsens blad: Sändebrevet - april 2026

missionsprovinsen.se/hur-kan-vi-tanka-och-samtala-om-var-tids-kontroversfragor/

   Det är uppenbart att det har skett en förändring från stenyxan till atmobomben. Denna bomb är så mycket mer avancerad än stenyxan och mycket mer effektiv vad gäller förstörelse. Eller – för att ta ett mer positivt exempel – dagens kopiator är mycket bättre än kopiatorerna på 1950-talet. Men i vilken mening är de bättre för oss människor? Allt kommer ju an på hurdana de ord är som står på de kopierade papperen.Vi börjar ana att frågan om utveckling inte främst handlar om teknik utan om moral, d.v.s. om godhet och klokhet.

   I den stora TV-serien om Sveriges historia hette det att Sverige var ”världens modernaste land”. Samma anspråk kan uttryckas med att Sverige är ett av världens mest ”progressiva samhällen”. På detta sätt uttrycker man att det sker en ständig utveckling till det bättre – visserligen under kamp – men att riktningen är obeveklig och att det svenska samhället står i främsta ledet i denna kamp. Varifrån kommer denna föreställning? Fram till början av 1800-talet var man övertygad om att mänsklighetens guldålder låg bakom oss. I den franska revolutionen sökte man rekonstruera det gamla romerska samhället och dess medborgarideal. När man i USA byggde symbolbyggnaderna i Washington var den romerska arkitekturen det stora mönstret. Men i början av 1800-talet börjar utvecklingstanken tränga fram. Det viktigaste året är 1848 – de liberala revolutionerna. En viktig förutsättning är den ökande förmågan att utvinna energi ur materia genom ångmaskinen. Den exploaterade materien skapade väldiga rikedomar och möjligheter, som snart gjorde Västerlandet till hela världens behärskare. Utvecklingstanken fick också en naturvetenskaplig gestalt i evolutionismen, som förutsatte att död materia av egen inneboende kraft kan utveckla levande materia, d.v.s. växter. Sedan fortsatte evolutionen – så tänkte man sig – ända till människan, och hon blev alltmer livsduglig och kraftfull genom rasernas inbördes kamp, där den bättre alltid segrar. Det är ur detta sammanhang som rashygienen – eugeniken – växer fram. Idéhistoriskt sett hör nazismen hemma i denna tankesfär. I allt väsentligt är den så präglad av Darwin att den kan beskrivas som en darwinism omsatt i praktisk politik. De totalitära dragen delar den med en annan ideologi, som också följde evolutionistiska tankemönster i historiesynen. Det är marxismen. Själva föreställningen om evolutionens determinism – dess obevekliga riktning – utesluter möjligheten till ett fritt val, d.v.s. friheten:

    Georg Henrik von Wright har gjort en viktig iakttagelse. Man kan endast då tala om utveckling, när man kan relatera det till något som är det högsta goda. I alla andra fall kan man endast tala om förändring. Den som identifierar sig själv som progressiv blir trovärdig först när han vet vad det högsta är och kan tala om det på ett trovärdigt sätt. Detta har ideologiernas olika skapare länge känt till, och därför har de utformat utopierna eller idealen. Här fick även antropologin – folklivsforskningen – lämna pusselbitar. Marx talade t.ex. om ”det klasslösa samhället”. Men märkligt nog underbyggs idealen och utopierna oftast med myter om en forntida guldålder. Marx kunde t.ex. göra Lewis H. Morgans försiktiga teorier om det indianska samhället till något mycket mer. Det paradoxala är emellertid att ideologierna på detta sätt kommer att bli reaktionära. De söker nämligen återskapa den utopiska mytens forntida samhälle. Ideologierna har gång på gång gjort konkurs. Den franska revolutionens skräckvälde var bara en första variant av den konkursen. Varför är då ideologiernas föreställningar så kraftfulla att det än idag – precis som i franska revolutionen – kan ses som moraliskt högtstående att vara progressiv och vänster? Det beror på att dessa föreställningar vädjar till den mänskliga självuppfattningen. Vi kan det! Vi gör det! Vi skapar det nya, rättfärdiga samhället! Och vi kan det själva! Människan blir sin egen  frälsare, d.v.s. den i det rätta partiet organiserade människan. De som tänker annorlunda är enbart negativa faktorer i utvecklingens perspektiv. Och hur är det då med ”dagens människa”? Hon hör endast i undantagsfall till de ideologiskt organiserade, men ideologiernas moraliska anspråk är kraftfullt och spelar i breda kretsar ”det självklaras roll” (Anders Nygren). Det är riskabelt att ifrågasätta det självklara. Det fick Sokrates erfara. Men Solsjenitsyn säger i sitt Nobeltal: ”Ett sanningsord uppväger hela världen.” Han fick – som landsflyktig! – uppleva Sovjetunionens fall i augusti 1991.

   Utvecklings tanken får i marxismen en politisk form. Här är det den politiskt organiserade arbetarklassen, som är utvecklingens spjutspets. Alla andra politiska krafter är enbart negativa och hör hemma på ”historiens skräphög”. Om de inte självdör, skall de utrotas. Detta är innebörden i ”den väpnade kampen”, som är en omistlig del av den marxistiska evolutionismen. Det eventuella obehag som man kan känna inför detta, övervinns av visionen om mänsklighetens guldålder, som ligger framför oss – ”det klasslösa samhället”. Vägen dit är emellertid varken lätt eller jämn. Därför kom Hegels filosofi att bli en viktig nyckel för Marx historiesyn. Hegels verklighetsuppfattning kom att präglas av hans erfarenhet av tillvaron som en oavlåtlig antagonism, där korta tider öppnar för syntes men mycket snart utvecklas till nya antagonismer, som dock alla samverkar åt samma håll, styrda av den gåtfulla kraft som Hegel med ett motsägelsefullt begrepp kallar ”världsanden”. Det finns för Hegel en slags obeveklighet i skeendets dialektiska spel, och av det har mer en av dagens människor dragit slutsatsen att det mest intelligenta och mest ansvarsfulla beteendet är att anpassa sig till dagens makt och mode. Man har ”hängt med tiden”, ja, till och med gått i takt med tiden. En Kyrka för ”dagens människa” skulle göra en stor insats genom att mitt i denna hegelska moralkollaps påminna om Honom, som har sagt: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Sanningen är Kyrkans livsvillkor.

    Det finns spår av det västerländska tänkandets stora filosofer i den nutida utvecklingstanken. Den stora frågan i antikens filosofi var den mest allmänmänskliga av alla – tillvarons instabilitet och stabilitet. I den mänskliga tillvaron är instabiliteten en smärtsam verklighet, som vi ständigt söker bearbeta. Vi har ett existentiellt behov av stabilitet, av en tillvaro utan spänningar. Det var en sådan tillvaro, som människor före 1800-talet hoppades att se i utopierna och i föreställningen om mänsklighetens guldålder, t.ex. i det gamla Rom. Platon tänkte sig t.ex. att den fullkomliga människan skulle ha varit två-könad och klotrund – i klotet är nämligen alla spänningar bragta till ro. Och även om varken Marx eller Darwin tänkte på klotrund tillvaro finns även där det existentiella behovet av spänningsfrihet närvarande.

    Genom teknisk utveckling och exploatering av materiens energi befinner sig nu hela mänskligheten i en avgrundsliknande situation, där föreställningen om utvecklingen mister alltmer mark. Det har ju förövrigt endast varit ett kort ögonblick i den mänskliga mentalitetens långa vandring som man tänkt och känt på det sättet. ”Världens mest moderna land” har nu en befolkning, där 1 miljon regelbundet berusar sig med droger och 80.000 invånare på ett eller annat sätt tillhör den gängkriminella sfären, ett land där barnafödandet ständigt minskar medan fosterfördrivningen drabbar 20.000 ofödda varje år.

   Platons främste lärjunge var Aristoteles, och han har formulerat en utvecklingsmodell, som kunde vara inspirerande för konservativa tänkare. Den utveckling, som Aristoteles tänker på – kinesis – innebär att en potential mognar till verklighet. Ägget blir en höna, fröet blir en ört. Vi blir vad vi har möjlighet att bli. Vi förändras inte utan vi blir oss själva, fullt ut. All äkta pedagogik är en handledning till detta mognande. Den bibliska människosynen bygger på 1 Mos. 1:27: ”Gud skapade människan till sin avbild.” Mänskligt mognande innebär en allt starkare utstrålning av Guds vishet och godhet. För ”dagens människa” är mötet med denna vishet och godhet i konkret människoliv ett akut behov.

    Ändå har ”progressiv” och ”utveckling” en positiv klang för breda kretsar, och ”dagens människa” ter sig som normsändare i många sammanhang, även kyrkliga. Varför? En orsak kan vara att man inte ser något alternativ.

    Ett lockande alternativ erbjuder Friedrich Nietzsches tänkande. För honom är människolivet en tragedi, och vad som återstår är att göra livsupplevelsen – och livsvalet – så storslagna som möjligt. ”Låt oss äta och dricka, för i morgon skall vi dö.” Av all ateism och moralisk nihilism är detta det mest förföriska alternativet.

   En annan tolkningsmöjlighet är att se historien som en ständig återupprepning av samma skeenden i olika gestalt: ”Inget nytt under solen.” Denna syn har mycket som talar för sig. Vi föds och vi dör, imperier växer till och upplöses, makthavare blir mäktigare och makthavare faller. Allt händer gång på gång utan att vi lär oss något. Det finns ingen mening, inget mål, ingen guldålder, varken före eller efter oss. Denna syn har fått en skakande gestaltning i konstverket Lyckans hjul (bland annat på Kulturen i Lund). Men varför kan vi inte vara nöjda med att se det så? För det första finns det fakta som pekar i en annan riktning. Alexander Solsjenitsyn har sagt: ”På historiens scen ges varje pjäs endast en gång.” Varje mänsklig individ är helt unik. Själva livet i oss vill mer än uppgivenhet. Det finns godhet, det finns insikt – och vår livsvilja väcks när vi möter dem.

   Under beredskapens år i ”det kringrända Sverige” fick Geijers historietolkning en ny aktualitet. ”Det finns en Gud, som dömer.” Så kunde man sammanfatta Geijer. Av Gud har varje människa, varje folk, varje epok fått sitt beskärda mått av möjligheter och krafter. Vår historia gestaltas utifrån hur vi använder eller inte använder detta mått. Den som missbrukar sitt mått – som Hitler och Stalin – måste falla. ”Det dröjer ej länge”, skriver Geijer. Det finns en rättfärdighet i historien, och när historikern varsnar detta är han en granne till diktaren.

   Den största och mest allmänmänsklig frågan av alla är tillvarons instabilitet och vårt behov av stabilitet. Detta är grundskiktet i Augustinus största verk Om Guds stad. Han beskriver där hur det genom mänsklighetens historia vandrar två folk eller gemenskaper, Guds stad och världens stad. Man kunde också tala om två mentaliteter eller livshållningar. Den ena har ett mål och ett fokus som är inriktat på det eviga och förblivande – Guds vilja och Guds plan – d.v.s. det stabila i tillvaron. Det andra folket och den andra mentaliteten riktar sig mot det förgängliga och tillfälliga, t.ex. makt, uppskattning, rikedom, inflytande, d.v.s. det instabila. Detta är två mentaliteter som kan finns i samma människa och samma familj eller samhälle, men historiens erfarenhet är att de – också genom konflikter – alltmer skiljs från varandra, så att historiens mål blir nått, när Guds stad till sist är helt uppfylld av längtan och strävan efter det stabila, det förblivande – livets fullhet och glädje hos Gud.

   N.F.S. Grundtvig kan hjälpa oss att tänka vidare kring den bild vi sett hos Augustinus. Grundtvig fick uppleva det liberala genombrottet i Danmark med 1848 års revolution och den nya grundlagen. Detta skedde efter 189 års envälde, när riket styrdes enbart genom kungliga dekret. ”Frie må vi være for at leve”, skriver Grundtvig. I denna frihet – där inget dekret hindrar kampen – skall det finnas frihet både för den som har rätt och den som har fel - ”frihed for Loke og for Thor”. Det är tyngden och trovärdigheten i ståndpunkterna, som själva skall avgöra utgången. Rymlighet – rummelighed – är Grundtvigs intellektuella och sociala ideal. Och Gud? Han låter kampen mellan gott och ont fortgå som ”et gudommeligt Experiment”. Vad vill Gud med detta experiment? Han vill se hur långt ”Aand og Stof kan gennemtrænge hinanden”. Annorlunda uttryckt: Gud vill se hur långt den mänskliga tillvaron – och även samhället! – låter sig präglas och förvandlas av Guds godhet och vishet.” Detta är något som den Allsmäktige inte tvingar fram genom himmelska dekret, det är något som mognar fram under godhetens kamp mot ondskan – i frihet. I själva verket ser vi här hur nära Grundtvig ligger Augustinus. Vi kan hos båda finna en återklang av Paulus ord: ”... vi lider tillsammans med Kristus för att också förhärligas tillsammans med honom.” (Rom. 8:17) Detta är enligt Wilhelm Stählin – en av 1900-talets främsta teologer – Bibelns stora linje: den gamla, skadade skapelsens förvandling till den nya, friska. När vi säger detta, har vi lämnat Darwin, Hitler, Marx och Hegel långt bakom oss. Men ”dagens människa” har fått något att se fram emot.

   Augustinus talade om Guds stad – Guds folk – som alltmer blir Guds stad, präglad av Guds liv och vilja under denna tidens ståndiga konflikter med världsstaden, som är den mentalitet och kultur som hela tiden blir mer fokuserad på det materiella, tidsbundna och tillfälliga. Grundtvig tänkte i liknande banor när han talade om den kamp mellan ont och gott, som måste få utkämpas i frihet, utan att hindras av maktens dekret. I denna konfrontation mognar den stora förvandling fram som Wilhelm Stählin såg som den bärande linjen i den bibliska historien. Det finns ett bibliskt begrepp, som ger ett pregnant uttryck för denna verklighet – den fortsatta inkarnationen. Jesus beskriver det som sin närvaro i Kyrkan. Paulus kan tala om det som att Kristus tar sin boning i hjärtat genom tron (Ef. 3:17). Alt som försvagar, försenar, skymmer eller hindrar denna verklighet gör folkkyrkan irrelevant för ”dagens människa”. Men allt som förverkligar, förklarar och uppenbarar denna verklighet är också en utmaning för ”dagens människa”. Den i Kyrkan närvarande Kristus är nämligen Herren. Konflikten mellan Guds stad och världsstaden är oundviklig och smärtsam. Men i denna smärta sker det framåtskridande, som är det enda bestående. Detta är det enda verkligt progressiva. Aposteln visste det: Vi lider tillsammans med Kristus för att förhärligas – genomstrålas – av Honom.

   De positiva stämningar som kan väckas av ord som ”progressiv” och ”utveckling” behöver alltmer övertalning för att inte försvagas. Även där Nietzsche är okänd ter sig hans alternativ som en frestande livsväg. Geijers tolkning att historien är rättfärdig hade något viktigt att säga i det kringrända Sverige. Men hur är det med Augustinus och Guds stad? Detta sätt att se tillvaron blir verkligt övertygande när det tar gestalt i konkreta människoliv. Helgonen är det stora Guds-beviset, också de levande helgonen. Den kyrka är relevant som lever i full gemenskap med helgon. Detta är en fortsatt inkarnation: ”de heligas samfund” Det väcker igenkännandets glädje.

Christian Braw

Gender Theory is Wrong: A Genealogy of Sex-Irrealism, Why it Fails, and How We Can Restore a Meaningful Understanding of Natural Facts.

Eugene: Cascade Books,

2026.

200 sider.

Forfatteren av denne boken arbeider med filosofisk teologi og sosiologi og er tilknyttet University of Queensland i Brisbane i Australia. Jeg kjenner ham godt, og vi har, på tross av den geografiske avstand, hatt en god del kontakt siden vi først møttes på en konferanse i Oxford i 2012. Jeg har også anmeldt et par av hans bøker på fbb.nu tidligere, en Kierkegaard-bok en og en bok om teologi og klimaendringer. Om mitt vennskap med forfatteren gjør at denne anmeldelsen ikke har tilstrekkelig kritisk distanse, får andre avgjøre; leseren er herved advart. Jeg synes uansett at dette er en bok det er viktig å gjøre oppmerksom på. Jeg har også tidligere anmeldt en bok av Carl Trueman med en delvis overlappende problemstilling.

Forfatterens målsetting med denne boken er å gi en kritisk vurdering av moderne kjønnsteori, altså den tanke at kjønn primært er et spørsmål om personlig preferanse og ikke en biologisk realitet. Dettes synes i utgangspunktet å være en irrasjonell tanke og har inntil nylig også blitt forstått slik. Den har imidlertid vunnet fram og fått stor innflytelse både akademisk og politisk. Hva er grunnen til det, og hvilke konsekvenser har det? Det er hva Tyson ønsker å belyse i denne boken.

Boken er delt i to hoveddeler. I første del prøver Tyson å beskrive de idehistoriske forutsetningene for moderne kjønnsteori. Utgangspunktet slik han forstår det, ligger i opplysningstidens problem med å fastholde sammenhengen mellom virkelighet og virkelighetsforståelse. En nøkkelfigur her er Immanuel Kant og hans tanke om at virkelighetsforståelsen er styrt av den måten menneskets sansning og rasjonalitet er strukturert på. Mens den tradisjonelle kunnskapsforståelse er basert på den forutsetning at mennesket prøver å avlese de bærende strukturer i en gitt virkelighet, åpner opplysningstidens menneskesentrerte tenkning for at det i realiteten er mennesket som tilpasser virkelighetsforståelsen til sine forutsetninger og behov.

Lenge prøvde en med dette utgangspunktet å ri på to hester samtidig. En forstod tradisjonell kunnskap som noe som tjente de mektiges interesser, samtidig som en prøvde å begrunne at den nye, maktkritiske kunnskap var bedre enn den modell en hadde forlatt. Postmoderniteten innebærer at dette prosjektet bryter sammen; en innser at med opplysningstidens utgangspunkt er det ikke mulig å begrunne tanken om at kunnskap, og da heller ikke den nye, progressive kunnskapen, kan være sann i den forstand at den oppfatter virkelighetens iboende strukturer på en korrekt måte.

De ideologiske eliter har imidlertid hele sin identitet investert i det menneskesentrerte kunnskapsprosjektet. Den eneste muligheten som er tilbake, er da å omfavne det menneskesentrerte fullt og helt og erklære at det enkelte individ har definisjonsrett overfor virkeligheten; verden er slik en selv oppfatter at den er. Judith Butler og tilhengerne av den nye kjønnsforståelsen trekker bare konsekvensen av dette. Opptatthet av biologiske realiteter er fortidens måte å tenke på; nå gjelder det å fremme idealet om at den enkelte definerer sin egen virkelighet. Om det er eller ikke samsvar mellom opplevd og biologisk kjønn er en uinteressant tilfeldighet; en er uansett det kjønn en opplever seg som.

Utviklingen er selvsagt mer komplisert enn denne korte sammenfatningen, noe Tyson heller ikke legger skjul på. Noen vil nok finne at han her gjør framstillingen unødig komplisert. Styrken i framstillingen hans er at han får fram utviklingens iboende nødvendighet; aksepterer en det kantianske utgangspunktet, vil en før eller siden nødvendigvis havne i skeiv teori og dens forståelse av kjønn som en selvvalgt identitet. Det forklarer hvorfor det nå er så vanskelig å vinne fram med alminnelige enkle observasjoner om biologisk kjønn overfor dem som nå har etablert seg i maktens bastioner. De har investert sine karrierer i det rådende paradigme, og da er det ikke sikkert at observasjoner som bestrider det, har livets rett.

Tyson har nok også selv en forståelse av at en så abstrakt argumentasjon ikke fremmer den endring han argumenterer for at vi trenger. Bokens del to går derfor mer praktisk til verks, og spør etter praktiske, åpenbart uholdbare konsekvenser av den nye kjønnsforståelsen. Dersom skeiv teori mener alvor når den vil åpne for alle kjønnsforståelser, må den også åpne for tradisjonell kjønnsrealisme. Når den ikke gjør det, kan dette ikke begrunnes med at kjønnsrealismen er usann, for sant og usant er kategorier som ikke fins. Skeiv teori kan derfor bare bekjempe kjønnsrealisme ved å benytte seg av slike undertrykkelsesmekanismer den i utgangspunktet ble konstruert for å avskaffe. Den tar altså ikke sitt eget utgangspunkt alvorlig, men framstår som et undertrykkelsesprosjekt med totalitære implikasjoner.

Det er også en åpenbar motsetning mellom den uttalte biologi-forakten og bestrebelsene for å endre det biologiske kjønnsuttrykk slik at det, i hvert fall tilsynelatende, stemmer overens med det opplevde kjønn. Dersom det biologiske kjønn er uinteressant, spiller det vel ingen rolle om den som opplever seg selv som kvinne har penis eller ikke? Hvorfor da denne opptatthet av hormonbehandling og kjønnskorrigerende kirurgi? Her bekrefter transideologiens representanter de kjønnsstereotypier de selv mener de bekjemper. Samtidig vet jo alle at hormonbehandling og kjønnskirurgi bare er kosmetiske inngrep som nok kan ha den konsekvens at de som utsettes for dette, blir infertile, mens den genetiske kjønnskoding, som er bygget inn i alle kroppens celler, aldri kan endres. Uansett hvor sofistikerte metoder en bruker for å benekte muligheten av sann kunnskap, er jo dette likevel noe vi faktisk vet.

Tyson drøfter også problemet med trans-menn (altså menn som identifiserer seg som kvinner) i kvinneidrett. Vi har hatt flere tilfelle hvor personer med xy-kromosom og mannlig pubertetsutvikling som får lov til å konkurrere i kvinneklassen, og hvor det å påtale dette, oppfattes som diskriminerende overfor transbevegelsen. Tyson argumenterer overbevisende for at dette er ødeleggende for kvinneidrett og bringer oss tilbake til en tid da idrett primært var en mannlig aktivitet.

Løsningen for Tyson er å søke tilbake til den gang det moderne prosjektet sporet av og forsøke å få det inn på sporet igjen. Det innebærer for ham ingen kritikk av modernitetens kunnskapsproduksjon, men den må settes inn i et metafysisk og teologisk rammeverk som befrir den for det fangenskap den havnet i da den insisterte på det menneskesentrerte ved all kunnskap. Virkeligheten gir seg til kjenne for oss på en måte det er mulig å møte med grunnleggende tillit. Moderne vitenskapsteori er ikke uten videre avvisende til et slikt perspektiv. Det betyr ikke at vitenskapelige teorier noensinne vil være fullstendige. Men de gir oss reell, om enn betinget og foreløpig kunnskap. Det, mener Tyson, er et mye bedre utgangspunkt enn å hengi seg til det irrasjonelle, anti-liberale og totalitære prosjektet som den nye kjønnsideologien i realiteten er.

Tysons bok inneholder lite nytt. Den kan derfor på mange måter leses som en innføring i de siste 250 års debatt om kunnskapens grunnlag og grenser. Men han deler ikke modernitetens berøringsangst i forhold til en teologisk informert metafysikk som legger til grunn at virkeligheten framtrer for oss som noe som har mening, og vitenskapens oppgave er å avdekke den meningen. Det håpløst uholdbare i å forkaste denne modellen og i stedet holde seg til en rent menneskesentrert kunnskapsmodell viser seg tydelig i det irrasjonelle ved den rådende teori om at kjønn ikke handler om biologi.

Vi vet fra vitenskapshistorien at paradigmeendringer tar tid. Tilhengerne av det rådende paradigme forsvarer sine posisjoner og kan iblant forfalle til en stram og ekskluderende konservatisme. Kanskje dette slår ekstra sterkt ut når det rådende paradigme, slik som i dette tilfelle, aldri har vært rasjonelt forankret og derfor heller ikke kan bekjempes med rasjonelle argumenter. Men Tyson gjør oss i hvert fall den tjeneste at han viser hvorfor det er slik og hvilke konsekvenser det har.

18.5.2026

Knut Alfsvåg

Bergen, FBB Bjørgvin og FBBs sentralstyre (For Bibel og Bekjennelse).

I år vil vi ha som hovedtema: «Gudstjeneste i Ånd og sannhet»

Å høre Jesus til, er å høre Guds folk til. Og siden tidenes morgen har Guds folk kommet sammen for Guds ansikt – til gudstjeneste. I gudstjenesten er det særlig tre hovedsaker som kommer til uttrykk: Hvem vår Gud er, hvem vi er, og hva vi tror og bekjenner. Ettersom troen lever av nådens midler, er gudstjenesten først og sist en samling rundt nådens midler, der vi som Guds folk tar imot nådens gaver – under takk, bønn og lovsang. Disse dagene vil vi fordype oss i hva vår gudstjeneste er og gir.

Hjertelig velkommen!

Praktiske opplysninger:

Sted: Hele konferansen vil foregå i DELK-kirken i sentrum av Bergen. Adresse: Rosenbergsgt. 1, 5015 Bergen

Deltakeravgift: Kr. 550, studentpris: kr. 250. Kun fredag: kr. 200, kun lørdag: kr. 450.

Påmelding: innen fredag 21. august ved å betale deltakeravgiften til FBBs konto: 3000.17.08119 eller vipps: 129372. Merk innbetalingen med konferanse og navn!

Overnatting: Det er mange ulike overnattingstilbud i Bergen sentrum, flere av dem i nærheten av kirken. Nærmeste mulighet er Scandic Bergen City.

Noen private overnattingsplasser kan skaffes. NB! Vær tidlig ute. Ta kontakt med Øystein Rønhovde (se kontaktinfo under).

Spørsmål kan rettes til Boe Johannes Hermansen, bojohermansen@gmail.com (tlf. 996 12 822) eller Øystein Rønhovde, oroenhov@online.no (tlf. 474 17 143)

Foredrag og bibeltimer:

Fredag 28. aug.:

Fra 17.30: Registrering

18.30: Velkomst. Jan Bygstad: Tradisjon og Skrift

19.30: Pause

20.15: Jakob Appell: Grunnloven for all tilbedelse og gudstjenesteliv

21.15: Kveldsbønn. Slutt

Lørdag 29. aug.:

Fra 09.30: Registrering

10.00: Morgenbønn

10.30: Jan Bygstad: «Gudstjeneste i Ånd og sannhet» - hva menes med det?

11.30: Pause

12.00: Knut Alfsvåg: Luther og gudstjenesten – hvorfor liturgi?

13.00: Pause med lunsj

14.00: Tomas Bokedal: Den himmelske gudstjenesten – gudstjenesten i

Åpenbaringsboken

15.00: Pause

15.30: Knut Alfsvåg: Gudstjenesten som samtidskritikk

16.30: Pause

17.00: FBBs generalforsamling

Ca 18.45: Pause

19.00: Kulturkveld. Harald Holte: Innføring i Bachs messe i h-moll

Ca. 20.30: Slutt

Søndag 30. aug.:

11.00: Høymesse i DELK-kirken

Liturg: Jan Bygstad/Henning Alsaker. Preken: Jakob Appell

Ca 13.00: Kirkekaffe/påfølgende samvær

Talere:

Knut Alfsvåg, prof. em. dr. theol. i systematisk teologi ved VID misjonshøyskolen i Stavanger. Har tidligere vært misjonær i Japan for NMS. Gud, modernitet og postmodernitet er noen av hans tema som forfatter og foredragsholder. Tidligere formann i FBB. Bosatt i Stavanger.

Jakob Appell, ph.d., lektor i praktisk og systematisk teologi ved Församlingsfakulteten i Göteborg. Distriktsleder for Missionsprovinsen i vestre Sverige og tidligere kyrkoherde i Immanuelforsamlingen i Göteborg. Disputerte våren 2026 med en avhandling om Bo Giertz homiletikk. Bosatt i Mölndal. 

Tomas Bokedal, førsteamanuensis i Det nye testamentet og tidlig kristendom ved NLA Høgskolen i Bergen. Har tidligere undervist ved University of Aberdeen og Församlingsfakulteten i Göteborg. Bosatt på Sotra.

Jan Bygstad, dr. theol. h.c., har vært prest i DELK Bergen menighet siden starten og er formann i FBB. Tidligere prest i DnK og lærer på Bibelskolen på Bildøy. Er nå pensjonist, men reiser som forkynner og bibellærer. Skrevet flere bøker. Bosatt på Askøy.

Dette er et bind med tekster fra Dietrich Bonhoeffers hånd fra årene 1932 til 1936, utmerket oversatt til dansk av Erik H. Bennetzen, som er pensjonert sokneprest fra den danske kirke. Oversetteren gir også nødvendige bakgrunnsforklaringer. Bakerst i boken er det også tatt inn en oversettelse av noen tekster som forklarer bakgrunnen for dannelsen av den tyske bekjennelseskirken, som var en viktig referanse for Bonhoeffers arbeid disse årene.

Boken er delt i fire deler. Første del er tekster fra den tidlige fase av kampen mot nazismen og nazifiseringen av kirken. Her er det blant annet en interessant brevveksling med Karl Barth, hvor også Barths svar er tatt med. I denne delen får vi også en del artikler og prekener. 1. februar 1933, bare to dager etter at Hitler var blitt utnevnt til rikskansler, holdt Bonhoeffer et Hitler-kritisk radioforedrag som skapte en del diskusjon, og teksten til dette foredraget finnes også her.

Andre del er brev og prekener fra Bonhoeffers tid som prest for den tyske menigheten i London 1932 til 1935. Som Bonhoeffer forklarer i det brev til Barth som innleder denne delen, var regelen om at bare ariere kunne bli prester i den prøyssiske kirke en viktig grunn til at Bonhoeffer drog i eksil. Den tyske kirkekampen er slik sett nærværende også denne delen.

Bokens del tre inneholder også tekster fra tiden da Bonhoeffer var i London, men her dreier det seg om den økumeniske bevegelse og bekjennelseskirkens forhold til den. I august 1934 var det et stort økumenisk kirkemøte på Fanø utenfor Esbjerg hvor Bonhoeffer deltok som foredragsholder, selv om det var kontroversielt om bekjennelseskirkens folk skulle være med på dette møtet. I forhold til det økumeniske var Bonhoeffer opptatt av fredsarbeid og framstår her som pasifist.

Fjerde del er brev og noen andre tekster relatert til Bonhoeffers arbeid på bekjennelseskirkens pastoralseminar i Finkenwalde i 1935-36. Bonhoeffer var ikke bare opptatt av teologiens integritet i forhold til kampen mot nazismen og de tyske kristne. Det var også viktig for ham at studentene skulle leve i bønn og åndelig fellesskap, og det kommer klart fram i flere av disse tekstene.

Et sentralt aspekt ved de tekster vi finner i denne boken, er hvor kirkelig engasjert Bonhoeffer var. Det som var viktig for ham, var at kirken skulle bevare sin integritet i møte med samtidens utfordringer. Her kjempet han en tofrontskrig som var rettet dels mot nazismens angrep på det universelle menneskeverd, dels mot de tyske kristne og deres arbeid for nazifiseringen av kirken. Samtidig var Bonhoeffer engasjert i den økumeniske bevegelse i dens tidlige fase. Bonhoeffers arbeid for at kirken skulle bevare sin integritet i forhold til samtidens utfordringer gjaldt den verdensvide kirke, ikke bare den tyske bekjennelseskirke.

Det er fint å få disse tekstene tilgjengelig på et skandinavisk språk. Det er nitti år siden de ble til, og kirkens sosiale kontekst er en annen. Likevel er det mye som ikke har endret seg. Hvordan skal kirken bevare sin integritet, katolisitet og kontinuitet i en tid hvor kirkens lederskap og mange av dens prester gir etter for krav om tilpasning til samtidens idealer? Mange av tekstene i boken kretser om slike spørsmål, og her er det både gjenkjennelse og inspirasjon å finne med henblikk på vår tids utfordringer.

Selv om oversetteren gir gode forklaringer i fotnotene og også har tatt med en datoliste over viktige begivenheter i Bonhoeffers liv i en tabell bakerst i boken, er dette ingen Bonhoeffer-biografi. De store trekk i den konteksten Bonhoeffer virket i, forutsettes kjent. For å få fullt utbytte av boken må en derfor ha med seg en forståelse av Bonhoeffers liv og virke i utgangspunktet, eller lese en Bonhoeffer-biografi samtidig med lesningen av denne boken.

20.4.2026

Knut Alfsvåg

www.fbb.nu/artikkel/en-teglsten-med-centrale-bonhoeffer-tekster/

Jeg vil kort svare på disse:

Når det gjelder slagordet «All in for Jesus» som undertegnede har påpekt er noe som forkludrer skillet mellom lov og evangelium og fører unge mennesker inn i lovtrelldom, svarer Søvik med å peke på at en kristen er kalt til å leve et liv i lydighet mot Guds bud. Det er et noe underlig svar, ettersom jeg aldri har anfektet dette eller har stått for noen form for antinomisme.

I ungdomsårene kom jeg selv til å stå under en forkynnelse svarende til den som har lydd under ‘The Send’, noe som førte inn i en trelldom som var fullstendig utmattende. Hadde jeg ikke i denne tiden møtt en gammel misjonær som lærte meg å kjenne det frigjørende evangeliet, var jeg neppe blitt bevart som en kristen.

Poenget er her at dette ikke handler om hvor vidt en kristen skal leve i omvendelse og helliggjørelse – for det skal vi. Men det handler om hvordan en ‘deler’ lov og evangelium: Der forkynnelse roter med forskjellen mellom lov og evangelium, fører den i trelldom. Derfor blir det galt når «evangeliet» kommer til å handle om å «gå all in for Jesus» i stedet for å være forkynnelsen av at Jesus har gått «all in for us». Og når forkynnelsen får den karakter som er kommet frem i The Send-konferansene, ender altfor mange unge inn i en trelldom som før eller siden fører til at de «møter veggen».

Særlig er det paradoksalt at en loves Den hellige ånds kraft, men likevel blir utbrent. Hvis det er Ånden som virker med sin kraft, hvordan kan det ha seg at en stakkars ungdom likevel brenner ut, blir så uendelig sliten? Årsaken ligger i en forkynnelse som ikke vet å gi hvile i evangeliet. Og så går en i egen kraft, men tror og innbiller seg at ens ungdommelige entusiasme er Åndens kraft. Inntil en møter veggen. For å gå «all in for Jesus» er over evne.

Vi kan her kanskje minne om hvordan den unge presten (i boken ‘Steingrunnen’ av Bo Giertz) forteller sin gamle sokneprest at han «har gitt hjertet sitt til Jesus». Soknepresten svarer med å spørre om det er noe å gi ham? Hjertet er jo ikke annet enn en tom blikkboks som ligger i veikanten ….

Jeg vil mene at når budskapet i et frigjørende evangelium møtes med innvendinger om at det er farlig for helliggjørelsen, er dette nøyaktig samme protesten som Paulus ble møtte med (Rom 3,7f: 6,1), og likeledes Luther. Dette er årsaken til at det også er problematisk når Søvik holder frem katolsk helliggjørelsesteologi som forbilledlig i sin tidligere artikkel. For det var nettopp denne typen teologi som var en hovedårsak til Roms forkastelse av den lutherske reformasjon og gjenoppdagelsen av evangeliet.

Søvik mener videre at det undertegnede har skrevet om profetisk tale er svak bibelsk teologi. Jeg er klar over at det er meget mer å si om saken både til å utfylle og nyansere det som ble skrevet. Men: Her vil jeg minne om at utgangspunktet for denne debatten var en begrunnet

advarsel mot å søke Gud og Guds røst i sitt eget indre, og mot bevegelser som holder kurs i den slags. Gud har gitt løfte om at vi vil finne ham i nådens midler, i Ord og sakrament. Han har ikke gitt løfte om at vi finner ham ad andre veier. Å søke ham i sitt indre er og blir svermeri.

Protestene mot denne grunnsannhet har så dukket opp fra den ene etter den annen på karismatisk hold, som alle vil identifisere sine indre røster med det Bibelen har å si om profetisk tale. Når Søvik ignorerer denne hovedsak – svermeriets problem – treffer han ikke det som har vært undertegnedes anliggende.

Siden den karismatiske «vekkelsen» vokste frem på 60- og 70-tallet, har uvilje overfor klare og bindende læreutsagn vært et gjennomgående kjennetegn ved svært mye av bevegelsen. En har i stedet kunnet høre sterke reaksjoner mot røster som reiser teologisk kritikk mot ulike sider av karismatikken. Disse hevdes «å stå Gud imot» og å hindre vekkelse og fornyelse. Samtidig høres det lite av intern kritikk mot svermeriet og de mange usunne utslag en ser innen karismatikken – det være seg helbredelsesforkynnelse, «power evangelism», «profetier» (OASE inviterte Kansas prophets), «lattervekkelsen» (Toronto), «å falle i Ånden» (Rodney Howard-Browne - «Den hellige ånds bartender»), NAR, Bethel Church (Bill Johnson), osv., osv.

I min tid som prest har jeg møtt litt for mange mennesker som lider psykisk på grunn av den åndelige usunnhet som gjør seg gjeldende i mye av dette.

Jeg regner med at en god del av det som er listet opp over, er slikt som Søvik ikke vil stille seg bak. Samtidig finner jeg grunn til å etterlyse tydelig oppgjør med mange av de ekstreme utslagene vi har sett i fotsporene av den karismatiske bevegelsen. Søvik var en sentral skikkelse i innføringen av karismatikken i vårt eget land. Nettopp derfor ville det vært velgjørende å høre kritikk med teologisk tyngde fra hans hold. Hvis han ønsker å være luthersk, må han også forholde seg til og ta på alvor reformasjonens oppgjør med svermeriet. Dette er jo ikke bare et historisk fenomen, men noe som har fått stor aktualitet nettopp gjennom den karismatiske bevegelsen.

Jeg vil derfor avslutte med å spørre Søvik: Hva er svermeri? Når blir karismatiske uttrykk «fremmed ild» (3Mos 10)? Hvor finner han svermeri og ubibelsk praksis i den karismatiske bevegelse?

Jan Bygstad, formann i FBB

(Også publisert i Dagen)

Onsdag 15. april kl. 18.30. Tema: Bergprekenen. Hvordan forstår vi den? Innledning ved tilsynsmann Bertil Andersson.

Podkast

Podkast

Samtidig er teologien i den eldste gruppa av akademiske fag. Det synleggjer for så vidt kyrkja si heilt sentrale stilling for framveksten av Europas universitet, men den saka få ligge her. Teologien samlar i seg mange allmenne disiplinar av språk, teksttolking, historie, systematisk refleksjon, kommunikasjon og menneske- og samfunnskunnskap. Det er få fagområde som får tatt i bruk ein så stor metodisk breidde.

På NLA opplever vi ein auke av unge kristne som vil lodde djupare i teologien. Noko av det første vi møter dei med, er påpeiking av at Gud både er objekt og subjekt for teologifaget. Vi studerer læra om Gud, men gjennom teologien vil vi også at studentane skal møte og erkjenne Gud sjølv.

Å studere teologi inviterer derfor til ei danning som legg bøn, andaktsliv og aktivt menighetsliv som rammeverk, og kall til etterfølging og teneste som utfordring. I Reformasjonen understreka dei at for på bli ein sann teolog, trengs øving i bøn, ettertanke og uroleg berøring («oratio, meditatio, tentatio»). Utan denne forankringa blir ein berre teolog i det ytre og ueigna til ei livslang teneste for evangeliet.

For ein kristen utdanningsinstitusjon som NLA er det heilt avgjerande at både teologien og dei andre fagkretsane bygger på ei kristen forståing av tilværet. Elles forsvarar vi ikkje retten vår til å vere til som kristen utdannings- og forskingsarena. Eit slikt rammeverk hindrar ikkje akademisk forsking og kvalitet, like lite som eit sekulært eller muslimsk rammeverk treng å hindre kvalitet.

For teologien inneber det at vi har ein ståstad som er offentleg kjent, ein basis som vi tenker og arbeider ut frå. Dette utgangspunktet er teistisk – vi er altså ikkje ateistar eller sekulære fornektarar av underet, kristent – vi er altså ikkje muslimar eller nyåndelege, og for vår del også evangelisk luthersk – altså verken romersk katolsk eller pentekostalt, sjølv om det konfesjonelle inneber langt mindre skiljelinjer enn dei først nemnde.

Kvar enkelt høgskoleigar har rett og plikt til å definere kva grunnlag institusjonane arbeider ut frå. Det eine treng ikkje vere akademisk verre enn det andre. I akademisk samanheng jobbar vi uansett med fagfellar frå ulike bakgrunnar av alle som er nemnde over – og fleire til. At vi klargjer premissa for arbeidet vårt, ekskluderer ingen. Eksklusjon skjer snarare når dei sekulære normene gjer krav på å tre sine trange «nøytrale» rammer nedover teologien.

På NLA er vi ikkje nøytrale i vår faglege vurdering av religion og religiøsitet. Vi arbeider på basis av felles søk etter sanning og objektiv kunnskap, og vi vurderer i lys av den overleverte kristne trua. Vi behandlar religionane sin teologi – og mangel på Gud – med sakleg respekt, men vi tar aktivt stilling til dei på basis av den kristne openberringstrua. Teologien er normativ, uansett kva utgangspunkt ein tar.

Vi presenterer sakleg sekulær etikk og livssyn, og finn jamvel vesentlege overlapp, men vi vurderer og kritiserer også i lys av den kristne trua sine kjelder og normer. Dette er ei sentral oppgåve for den kristne apologetikken.

På same måten har vi kapell for kristen bøn og forkynning, men legg sjølvsagt ikkje til rette for rom med gudsdyrking og tilbeding som bryt med bodet om ikkje å ha andre gudar enn han som er openberra i Jesus Kristus.

Bryt ikkje slik tenking og praksis med den rådande forventninga til eit livssynsope samfunn? På ingen måte. Min kollega, Egil Morland, kommenterte før påske at «poenget med ‘det livssynsåpne samfunnet’ er at samfunnet som helhet skal sikre arenaer der vi kan stå fram med våre trosuttrykk, ikke at vi innenfor ulike institusjoner og trossamfunn selv skal representere dette mangfoldet, og slik sett oppløse oss selv.»

Denne viktige presiseringa frå Morland viser kor viktig det er at samfunnet også legg til rette for og ønsker seg frie akademiske institusjonar som kombinerer høgt fagleg nivå og tydeleg verdiforankring. Då demonstrerer ein eit livssynsope mangfald. Når vi pressar desse institusjonane til å kompromisse på særprega sine, gjer vi samfunnet mindre.

På NLA tar vi imot ein flott generasjon av unge kristne til teologiske studium fortida. Vi lovar å forvalte dette tilsiget så godt vi kan, både med ein akademisk kvalitet som hevdar seg og med kritisk og nysgjerrig søk etter sanninga. I truskap mot han som er Sanninga.

Rolf Kjøde

(Også publisert i Dagen)

En kommentar til Johannes’ Breve

Torben Kjær

ProRex Forlag 2025

198 sider

249,95 kr

Som en god rejseguide viser Torben Kjær gennem Fornyelse, hvordan Johannes i sine breve inderligt opmuntrer sine brødre og søstre i Kristus til at holde sig til den kærlighed, som de har fået åbenbaret.

Situationen i Johannes’ første brev er denne, at den menighed, som Johannes skriver til, oplever, at nogen påstår at være uden synd. Johannes formaner dem, som påstår at være uden synd, til at leve i lyset – Guds lys, og ikke i mørket – uden for Guds lys. Dette kald til at leve i lyset og vogte sig for vranglære er også anledningen til Johannes’ to andre breve.

Johannes' til tider kringlede sætninger bliver udlagt af Torben Kjær, så det bliver klart, at brevene også er relevante i dag, som de var i deres oprindelige kontekst. Han skriver: ”Brevene viser indersiden af det kristne liv. Mødet med Gud i hans ord er forvandlende og fornyende, for da er sandheden i os, Gud er i os, og kærligheden i os.” Utroligt dybdegående og godt bibelsk funderet gennemgår Torben Kjær Johannes’ tre breve fra vers til vers, hvilket gør Fornyelse nem at gå til og bruge.

Særlig blev jeg glad for hans grundige gennemgang af første Johannesbrev kapitel 4 vers 7-21, hvor Johannes når højdepunktet i sin tale om Guds fuldendte kærlighed, da jeg selv finder utrolig meget glæde i at læse de vers. ”Mine kære, lad os elske hinanden, for kærligheden er af Gud, og enhver, som elsker, er født af Gud og kender Gud.” Sådan indleder Johannes i vers 7, og Torben Kjær knytter blandt andet følgende kommentar til: ”Gud kræver kærlighed af os, og Gud skænker denne kærlighed til os. Vores opgave er at lade Guds kærlighed flyde videre til vores medkristne.”

Fornyelse er et let anvendeligt værktøj til både lægfolk og teologer, og den har min varmeste anbefalinger til dig, som ønsker bedre at forstå Johannes’ tre breve.

Anton Lydiksen Friis

Tidligere publisert på nettsiden til FBBs danske søsterbevegelse: KSBB:

www.kirkelig-samling.dk

Njål var vestlending, født i Stranda 25. desember 1938 og oppvokst i Strandebarm og på Sunnmøre.

Han ble gravlagt fra Bryn kirke i Bærum 8. april. Mange hadde møtt fram for å ta avskjed med en avholdt prest, også langveisfarende fra menighetene i Slettebakken i Bergen og Holt ved Tvedestrand der han også har hatt sin tjeneste.

I Bryn (1976-1992) var Njål en av de tre prestene som arbeidet i team som en forsøksordning. Som pensjonist bosatte Njål og Anne Berit f. Schøien seg i et gammelt laftet hus som ble demontert og satt opp på ny på Skui, med stor egeninnsats. I gravferden der også det musikalske hadde stor plass - forrettet Njåls svoger presten Harald Schøien.

Bryn kirke er kalt «hvetekornets kirke» og under altertavlens motiv av den korsfestede, står teksten «Når hvetekornet faller i jorden og dør- bærer det megen frugt». Kunstneren Emanuel Vigeland står også for glassmaleriene i kirken, med hovedmotiv av den oppstandne Kristus. I 1987 fikk Njål Klevberg holde TV-overført påskegudstjeneste fra Bryn kirke på NRK. Opptaket ligger fortsatt i NRKs arkiv. Som så ofte knyttet her Njål budskapet til kirkens kunst og symboler. Han var genuint opptatt av kunst og kultur. Han malte selv, var sanger og spilte orgel. Alle steder der han gjorde tjeneste, sto samarbeidet med organist/kantor sentralt. Han var en dyktig liturg og sanger. I årene i Slettebakken (1968-1976) var han sentral i byens «Påskefestuke». Sangen og musikkens plass i gudstjenestelivet var viktig. Korarbeid og særlig guttekoret i Bryn, betød mye. Det er «trosopplæring» med tekster som bærer gjennom hele livet.

Mange konfirmanter har «møtt» Njål Klevberg gjennom hans konfirmantbok «Gud er», som ble brukt i mange menigheter. I konfirmantarbeidet fikk han brukt sine pedagogiske og kreative evner. Ja, i tiden som sokneprest og prost i Holt (1992-2006) dro han årlig med konfirmantkullet på pilegrimsvandring der målet var Nidarosdomen og spelet om Heilag Olav på Stiklestad. Han prioriterte alltid ungdomsarbeid, ikke minst i Slettebakken menighet der mange unge ble utfordret til å gå inn i kirkelig tjeneste. I minnesamværet etter gravferden var det mange som tok ordet og flere la vekt på at Njål hadde en unik evne til både å komme i kontakt med folk, i samtale og sjelesorg, men også i det å gi folk tilhørighet i den lokale menigheten. Han synliggjorde sin tjeneste ved å være ute blant folk på ulike arenaer. Deres fire sønner deltok aktivt i lagidretter og i korarbeidet og far ble involvert!

Flere mintes hans evne til å se verdien i det gamle håndverket, enten det var hus, møbler eller gamle støpejernsovner (noe som i lengden ble en «tung» hobby.) Sammen med sin kjære Anne Berit skapte de et åpent hjem som kan stå som forbilde på «prestegårdsliv» i moderne tid.

Njål Klevberg sto for en sakramental og liturgisk spiritualitet og var en aktiv deltager i Bønne-og arbeidsfellesskapet Kirkelig Fornyelse. Han satt også i sentralstyret i For Bibel og Bekjennelse (FBB) i to perioder (1985-91).

Mange som har sittet under hans talerstol takker ham for sentral, bibelsk forkynnelse. Det var fint å være med på avskjeden med Njål Inge Klevberg i Bryn kirke. I påsketiden blir vi minnet om Svein Ellingsens salmeord: «Se, i oppstandelsens tegn skal vi leve. Se, i oppstandelsens lys skal vi dø.» (NoS 209).

Helge Unneland, på vegne av hans mange venner

Mandag 17. juni til tirsdag 18. juni 2024 var jeg på vigselsforberedende samling i Den norske Kirke (Dnk), som kalles veien til vigsling (VTV). Hele programmet består av to fellessamlinger (VTV1 og VTV2) og til slutt ordinasjonssamtale (VTV3). Etter denne samtalen blir en ordinert til prestetjeneste i Dnk.

Jeg har lenge sett utviklingen innen Dnk gå i retning av manglende tro på Gud og Bibelen. På tross av dette tenkte jeg at det er mulig å gjøre en forskjell som prest. Jeg kom til samlingen og ønsket å ha et åpent sinn. Jeg var klar over at det var store forskjeller jeg kom til å møte.

Jeg kunne skrevet om flere hendelser; for det var mye rart som skjedde. Jeg vil imidlertid skrive om den mest alvorlige hendelsen. Det hendte tirsdag 18. på Adde-Zetterquist kunstmuseum, derav navnet: Adde-Zetterquist-hendelsen.

De nordligste bispedømmene ligger i samiske områder. Derfor var en del av temaene knyttet til samisk kirkeliv. På kunstmuseet hørte vi foredrag av en prest som var sentral i arbeidet i lulesamisk område, og ei som var ansatt som noe tilsvarende diakon, det var et samisk ord. Disse hadde foredrag, og etterpå skulle vi snakke og reflektere som gruppe. Vi gikk da inn i et annen rom og satt oss ned i sirkel. Vi ble fortalt at vi skulle snakke fritt, og uten håndsopprekning. Det skulle være et åpent og aksepterende rom. Dette var etter modell fra samisk vis, som vi hadde hørt om på foredraget før.

Det tok ikke lang tid før hun som hadde hatt foredrag begynte å snakke om hvem hun ba til og snakket til. Hun ba til: ørnen, treet, den hellige ånd, universets skaper (ikke Faderen). Etter kort tid tok biskop i Nidaros Herborg Finnset til orde og sa at nå er det tid for at trosbekjennelsen også må romme samiske guder. Dette var presten veldig med på. Og ikke lenge etter sa biskop i Nord-Hålogaland Olav Øygard og biskop i Sør-Hålogaland Svein Valle seg enige. Biskop i Møre Ingeborg Midttømme var taus.

Det var en deltager som gikk på VTV2. Hun sa hun ikke hadde vært kristen så lenge, men hadde ikke oppfattet at det var rom for flere guder i kristendommen. Hun ble avbrutt av biskop Finnset som svarte med å avvise dette. I svaret opplevde jeg biskopen som ubehagelig. Det var ikke mulig for flere å komme med kritiske tanker, uten at biskopen ble ubehagelig. Til tider kunne hun virke på grensen til aggressiv. Spørsmål som var i retning av kritikk ble slått ned på.

Siden denne samtalen var del i et vigselsforberedende program for prester i DnK anser jeg innholdet i det biskopene sa som et offentlig uttrykk for kirkens tro. Det er vanskelig å argumentere med at det en biskop forteller en som søker ordinasjon i sin kirke ikke er å anse som betydningsfullt. Disse prestene skal tjene medlemmer i DnK i framtiden. Det er derfor hensiktsmessig å gjøre allmennheten oppmerksom på hvilken lære de kan møte i DnK.

Det er en stund siden denne hendelsen. Hvorfor kommer dette fram først nå?

15. september 2025 var biskop Svein Valle på besøk på NLA, der jeg studerer. Jeg var ikke der. I ettertid fikk jeg vite at en medstudent, som jeg har fortalt om Adde-

Zetterquist-hendelsen, hadde spurt Valle om uttalelsene stemte. Biskopen nektet for det.

--

Takk, Thor Olav Gullbrå, for din redegjørelse. Det er viktig at det store frafallet fra bibelsk kristendom avsløres. At frafallet har gått langt i Sverige, har vært åpenbart lenge. Men at det har gått så langt i Norge, var for meg en skremmende nyhet.

Seth Erlandsson (Tidskriften Biblicum 1/2026) "Norsk versjon fra Biblicum på norsk: biblicum.info"

Halleluja. Jesus lever

Han stod opp i lysets drakt.

Halleluja. Jesus lever

Døden er han underlagt.

Halleluja. Halleluja

Påskedagen bringer bud

Til enhver i tvilens mørke:

Han er oppstått; han er Gud

Halleluja. Jesus lever

Han er blant oss her på jord

Halleluja. Jesus lever

Lyset skinner fra hans ord.

Halleluja. Halleluja

Her vi aner himlens glans.

Han vil frelse, han er nådig

Vi skal alltid være hans.

Halleluja. Jesus lever

Herren viser oss vår dåp

Halleluja. Jesus lever

Han vil gi oss tro og håp .

Halleluja. Halleluja

Jesus bor i oss som tror.

Vi skal lyse klart for andre

Så de ser hans lys på jord.

Kr. Edvard Skaar      (2026)

Mel. Rop det ut med hjertes jubel.

Samme melodi og mye likt innhold
som i påskenattssalme som finnes i liturgien
for påskenattsgudstjenesten som jeg skrev i 2026. 

De bør derfor ikke benyttes i samme gudstjeneste.