Besøk i Kenya

Biskop emeritus Roland Gustafsson har mange års erfaring med misjonsarbeid i Kenya. Etter å ha fullført sine teologiske studier ved Fjellhaug skoler (1974–1979), ble han og familien kalt til misjonstjeneste i Den evangelisk-lutherske kirke i Kenya (ELCK), sendt av misjonsselskapet Bibeltrogna Vänner (nå kalt Evangelisk Luthersk Mission (ELM)), primært innen teologisk undervisning og menighetsarbeid i årene 1980–1991. Han hadde deretter administrativt ansvar for ELMs misjon i utlandet i årene 1991–2010, noe som innebar regelmessig kontakt med ELCK virksomhet. Sporadisk kontakt med ELCK ble også opprettholdt i løpet av hans tid som biskop i Misjonsprovinsen (2010–2019). Gustafsson har nylig vært på et gjenbesøk i Kenya.

Besök i Kenya

Svensk evangelisk-luthersk mission i Kenya påbörjades 1948, då Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (numera benämnt Evangelisk Luthersk Mission, ELM) sände sina första missionärer. Under de påföljande decennierna kompletterades uppdraget med insatser från Finland, Norge och USA. 

Evangelisk-lutherska Kyrkan i Kenya, ELCK, konstituerades 1963. Kyrkohistorikern Rune Imberg, missionär i ELCK under åren 1990–1996, har gjort en grundlig genomgång av missionsarbetet under åren 1948–1968: A door opened by the Lord – the history of the Evangelical Lutheran Church in Kenya (BV-Förlag/Församlingsförlaget, 2008). Martti Arkkila från Finland, fortsatte forskningen om ELCK i avhandlingen African Church or Western Mission? The Evangelical Lutheran Church in Kenya Seeks Her Identity 1968–1996 (Sley–Media OY, 2021). Erling Lundeby har publicerat en uppsats i Norsk tidsskrift for misjonsvitenskap, nr 1/2008, med rubriken Structural Tensions and New Strategies: Trends in Evangelical Lutheran Church of Kenya in the period 1990–2005. 

Jag hade själv förmånen, tillsammans med min familj, att verka som missionär under åren 1980–1991, framför allt med teologisk undervisning och församlingsarbete. Under åren 1991–2010 hade jag administrativt ansvar för ELMs mission i utlandet, vilket innebar regelbundna kontakter med ELCK-verksamheten.   

ELM avrundade sin påtagliga missionärsepok i ELCK år 2010, även om det under de påföljande åren förekommit sporadiska insatser och ekonomiskt stöd till vissa projekt. Missionsinsatser från Finland och Norge har också successivt avtagit under de senaste decennierna. 

Missourisynoden (Lutheran Church–Missouri Synod, LCMS) påbörjade projektverksamhet i ELCK 1998 och har under de gångna åren haft stora insatser inom teologisk undervisning, inte minst på det teologiska seminariet på Matongo (MLTC). ELCKs identitet och profil har sina rötter i de understödjande samarbetsorganisationernas teologiska arv. Den amerikanska närvaron, och den nordiska frånvaron, har i någon mån med tiden lett till en påtaglig teologisk förskjutning. Den konfessionella lutherdom som präglar LCMS har alltmer fått ingång i ELCK på olika sätt.     

Genom olika missionsinsatser under snart 80 år har ELCK kämpat med sin identitet som självständig kyrka. Sett utifrån nordisk horisont var förhoppningen att ELCK under sina första 50–60 år skulle vara “vuxen”, men genom de massiva amerikanska missionsinsatserna under de senaste 20–25 åren har ELCK på något sätt blivit “barn” på nytt. Beroendet av hjälp utifrån, inte minst ekonomiskt, är påtagligt. 

I slutet av mars fick jag en förfrågan från ELMs missionsledare Daniel Ringdahl, att om möjligt följa med honom på en veckolång resa till Kenya. Bakgrunden var ELCKs inbjudan till ELM att närvara vid ett konvent, planerat att hållas den 9–11 april 2026 i Kapenguria. 

Det var spännande att få återvända till Kenya, under tiden 6–13 april. Senaste tillfället för min del var i december 2019, då jag på Missionsprovinsens vägnar deltog på ett ELCK-konvent (som enligt kyrkans konstitution ska hållas vartannat år). I Kapenguria, beläget ca 40 mil nordväst om huvudstaden Nairobi, har ELCK bra faciliteter i en bibelskola (etablerad av Norsk Luthersk Misjonssamband, NLM) med kapacitet att arrangera ett evenemang för drygt 300 delegater från alla delar av landet. För min del blev det kära återseenden (av den äldre generationen), men också tillfällen att möta och samtala med en yngre generation. 

Konventet inleddes på torsdagskvällen med mässa. Ärkebiskop Joseph Ochola predikade utifrån Fil 2:1–11 om de heligas samfund: vikten av kärlek, gemenskap, medkänsla, barmhärtighet och om enhet i själ och sinne – i ljuset av Jesu Kristi sinnelag, då han i kärlek ödmjukade sig, utgav sig själv i lidande och död för vår skull. 

Fredagens förhandlingar inleddes med morgonbön, en  tänkvärd betraktelse om vad som är den kristna trons fundament – det allra viktigaste (1 Kor 15:1–11)! Att Kristus enligt Skrifterna dog för våra synder, blev begravd, uppstod och visade sig för sina lärjungar. I apostelns liv fick detta påtagliga konsekvenser: Genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än alla de andra – fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig. Saker och ting sattes på plats: en tro som är verksam i kärlek (Gal 5:6).

Under ca åtta timmar fördes konventsförhandlingar under ordnade former (det har inte alltid varit en självklarhet i ELCKs historia). Hälsningar framfördes från ELM, Svenska Lutherska Evangeliska Evangeliföreningen i Finland, Finska Lutherska Evangeliföreningen i Finland och Norsk Luthersk Misjonssamband. Rapporter från ärkebiskopen Joseph Ochola, generalsekreteraren Andrew Ngeiywa, kassören Philip Ptiso samt val av diverse styrelseledamöter. 

Ärkebiskopen rapporterade om visitationer i kyrkans sex stift, att det på många sätt – mitt i svårigheterna – är glädjande tendenser. Behoven av katekesundervisning är stora och alla stiften arbetar med att ta sig an administrativa utmaningar. ELCK har goda kontakter med andra evangelisk-lutherska kyrkor i Afrika, t ex i Uganda, Sudan, Sydsudan och Ghana, såväl som med den internationella nätverksorganisationen International Lutheran Council (ILC). Kontakterna med Lutherska Världsförbundet (LVF) har genom åren varit allt mer sporadiska på grund av teologiska skäl. På ärkebiskopens förslag beslutade konventet därför att avsäga sitt LVF-medlemskap. Rapporten delgav de diakonala projekt som pågår, t ex bland föräldralösa barn (ELM har ett sådant projekt i Nakuru). Slutligen antyddes om verkligt stora problem med en del projekt och investeringar från gångna tider, som suger kraft och resurser i det vardagliga arbetet. Ärkebiskopen närmar sig sin pension – frågan är när och hur det blir med någon efterträdare? I personligt samtal antydde ärkebiskopen att kyrkans styrelse arbetar med förberedelserna för 80-årsjubiléet, som kommer att hållas i juli 2028. 

Generalsekreterarens rapport angav att ELCK i sina sex stift har ungefär 700 församlingar, 287 präster, 180 evangelister och 112 diakonissor. Något konkret medlemsantal fanns inte i rapporten, men uppskattningar talar om ca 100 000 medlemmar. Oro uttrycktes i fråga om rekryteringen av kandidater till kyrkans ämbeten och om behov av fortbildning på olika nivåer. ELCK har tre institutioner för utbildning: Matongo (sydvästra Kenya), Kapenguria (nordvästra Kenya) och Shimoni (vid kusten, söder om Mombasa). Under 2025 hölls en konferens för ELCKs präster, något som inte gjorts sedan 2010. Likaså en ungdomskonferens med 250 deltagare från hela landet. Ett antal investeringar, projekt, har gjorts genom åren i syfte att få intäkter till kyrkans arbete. Dessvärre finns misslyckanden, med antydningar om diverse missbruk av tillgängliga resurser. I rapporten nämns inte mindre än åtta rättegångsärenden som pågår. 

Kassörens rapport (inklusive revision) var inte särskilt uppmuntrande. Den centrala kyrkan administrerar ett antal investeringar som gjorts genom åren och som i större eller mindre grad har misslyckats. Önsketänkande om inkomstbringande projekt har blivit en belastning för ELCK. Tilltänkta medel för evangelisation har uteblivit och i stället har ELCK hotats av indrivning på grund av rättegångar. Risken finns att ELCK under ett antal år kommer att få kämpa med sin likviditet på olika sätt. Mitt i misären föreslår kassören förbättringar av diverse rutiner, som förhoppningsvis på sikt kan förbättra ELCKs status.    

Min reflektion efter konventet: ELCK är en dynamisk kyrka under tillväxt och samtidigt med växtverk på olika plan. Det största orosmolnet är att kyrkans rykte gradvis försämras på grund av olika missförhållanden.

Det finns ett massivt amerikanskt stöd gentemot ELCK och dess omgivningar. LCMS är, som antytts, en viktig samarbetspartner för ELCK. Men det finns andra aktörer som skapar spänningar: Lutheran Heritage Foundation (LHF), Lutherans in Africa (LiA), Lutheran Congregations in Mission for Christ (LCMC), Wisconsin Evangelical Lutheran Synod (WELS) och Evangelical Lutheran Synod (ELS). Alla strävar efter att stå för en god luthersk konfessionell tradition, men de har i princip inget koordinerat samarbete. Samtliga sammanhang vill säkert väl, men öppnar sina plånböcker på ett sådant sätt att kenyanska kristna frestas att starta alternativa lutherska kyrkor, parallellt med ELCK. Detta är djupt tragiskt!

Missionsprovinsen har en historisk kontakt till ELCK, genom att biskop Walter Obare kom till Sverige 2005 och vigde provinsens förste biskop: Arne Olsson. Biskop Obare bistod även vid biskopsvigningar i Helsingfors (2010) och Tromsö (2012). 

Det är blandade känslor när jag tänker tillbaka på besöket i Kenya. Aposteln Paulus beskriver sin tjänst som paradoxal: … vi är bedrövade men alltid glada … (läs hans vittnesbörd i sin helhet: 1 Kor 6:3–10). På något sätt känns det som att situationen i Kenya och ELCK är av samma karaktär. Våra kenyanska kristna, som lemmar i Kristi kropp, behöver fortsatt förbön och, i den mån de så önskar, ett vist och väl genomtänkt stöd av partners från när och fjärran. 

Roland Gustafsson

Denna artikel är publicerad i Göteborgs Stifts-Tidning (GST), nr 3 /2026 och därefter i författarens egen blogg. 

LCMS och ILC har rapporterat från konventet:

Evangelical Lutheran Church in Kenya withdraws from Lutheran World Federation

Kenyan Lutherans hold biennial convention