Decennium horribile – kristna perspektiv på den europeiska krisen

När den förra brittiska drottningen Elizabeth II vid ett årsskifte på 1990-talet såg tillbaka på året som gått summerade hon det väldigt uppriktigt som ett annus horribilis (latin ’ett hemskt år’) för hennes del. Om drottning Elizabeth var den som myntade uttrycket annus horribilis låter jag vara osagt. Bland oss nu levande förknippar i varje fall många uttrycket just med henne.

När man ser tillbaka på de dryga tio åren sedan 2011 finns det anledning att tala om ett decennium horribile för Europas del. Olika slags kriser av stor magnitud har drabbat Europa slag i slag, nästan som vågor som sköljer in över havets strand. Det ena ovädret har följts av det andra.

Flyktingkris och terrorkris

I början av 2010-talet såg dock Europas framtidsutsikter på många sätt lovande ut. Uttrycket den arabiska våren myntades för att beskriva folkliga resningar mot envåldshärskare i Tunisien, Egypten och Syrien – alla länder i Europas närmaste grannskap. I Europa såg man ett blomstrande, demokratiskt och ekonomiskt välmående Nordafrika och Mellanöstern hägra vid horisonten. Detta hade varit en stor gåva också för Europas del. Ganska snabbt vändes dock förhoppningarna i en blodig mardröm när den arabiska våren övergick i det syriska inbördeskriget. Den islamiska staten (IS), en terrororganisation av ett nytt och brutalare slag än 00-talets mest kända terrornätverk Al-Qaida, etablerade sitt kalifat i Syrien och Irak. Krisen nådde också Europa, dels i form av enorma flyktingströmmar över Medelhavet och dels i form av fasansfulla terrorattacker i den ena europeiska storstaden efter den andra. För svensk del kulminerade flyktingkrisen 2015, då regeringen under förödmjukande former tvingades att helt lägga om kursen i svensk flyktingpolitik. Många minns det miljöpartistiska statsrådets tårar under presskonferensen då omläggningen av flyktingpolitiken tillkännagavs. Terrorkrisen kulminerade för svensk del 2017 med lastbilsattacken på Drottninggatan i centrala Stockholm. Attacken skördade ett antal dödsoffer och följde ett mönster, som vid det laget var bekant från den europeiska kontinenten.

Den europeiska unionens kris

Liksom inbördeskriget i Syrien muterade till en flyktingkris och en terrorkris har andra kriser likt virus ”muterat”. Ett exempel på det är eurokrisen 2015. Den gemensamma europeiska valutan räddades då från kollaps, men till ett högt pris. Tyska skattebetalares pengar slussades till Grekland samtidigt som grekerna underkastades en sträng ekonomisk svältkur. Euron räddades men det folkliga missnöjet blev föga överraskande stort, både i Tyskland och i Grekland. Eurokrisen fick dock även helt andra efterverkningar, som ingen räknat med. När också Storbritannien tvingades hjälpa till med att rädda euron, trots att landet stod utanför valutasamarbetet, bidrog det till att britterna året därpå med knapp marginal röstade för att helt lämna EU. I efterhand har man från europeisk sida försökt förminska betydelsen av Brexitomröstningen 2016. Brexit har viftats bort med kommentaren ”det blir värst för britterna själva”. Det må så vara, men man kommer ändå inte ifrån att Brexit skadat EU mer än alla islamistiska terrordåd tillsammans. Storbritannien var EU:s näst största ekonomi, och utan den viktiga önationen har EU varken samma tyngd eller lyskraft som förr, särskilt inte på den globala arenan i konkurrens med jättarna USA och Kina.

Parlamentarisk kris

Listan över europeiska kriser kan göras lång. Här är inte platsen att recensera dem alla, men det är värt att påminna om dem, eftersom många glömde dessa kriser så snart de bedarrat. Liksom eurokrisen övergick i Brexitkrisen kom flyktingkrisen att påverka det europeiska samhället på olika sätt. I många europeiska länder, ledde missnöjet med invandringen till att invandringskritiska partier vann mark, och att gamla bekanta politiska landskap förändrades i grunden. I Sverige ledde Sverigedemokraternas kraftiga tillväxt till mångårig turbulens i den svenska inrikespolitiken. Hur skulle de övriga partierna förhålla sig till SD? Sedan 2014 har svenskarna fått vänja sig vid svåra, utdragna regeringsbildningar, sköra regeringar och ideliga regeringskriser. Minns ni hur Magdalena Andersson valdes till statsminister en förmiddag hösten 2021 för att tvingas avgå redan på eftermiddagen samma dag?

Pandemi och krig

Våren 2020 drog en ny kris, av ett helt annat slag, in över Europa. Ett virus med ursprung i den kinesiska staden Wuhan, som tidigare varit okänd för de flesta européer, lamslog snabbt vår världsdel. Stängda gränser i det tidigare ”gränslösa” Europa och drakoniska restriktioner begränsade européernas fri- och rättigheter på ett sätt som många aldrig kunnat föreställa sig. I Sverige var smittskyddsåtgärderna betydligt mildare än i våra grannländer. Trots det blev pandemin en svår utmaning för de kristna församlingarnas gudstjänstfirande. Pandemin kom att drabba alla européer på något sätt.

Mot slutet av pandemin förutspådde många bedömare ett glatt 20-tal, liksom spanska sjukan för hundra år sedan avlöstes av det s.k. glada 20-talet. Nöjeslivet har visserligen dragit igång igen efter pandemin, men 2020-talet har så här långt inte varit speciellt glatt. Pandemin hann nätt och jämnt blåsas av i månadsskiftet januari-februari 2022 innan den ryskainvasionen av Ukraina inleddes. Trots att Europa hade fått ett förebud av vad som komma skulle redan 2014, när Ryssland ockuperade och annekterade Krimhalvön, blev morgonen den 24 februari 2022 en chock för många. Under det gångna året fick européerna se bilder som kanske mest liknade färgläggningar av journalfilmer från andra världskriget.

Energikris och ekonomisk kris

Vid krigsutbrottet började Sverige snabbt att förbereda sig för en flyktingvåg lik den 2015. Någon sådan har dock hittills inte kommit, trots att Ukrainakriget blev den värsta flyktingkatastrofen i Europa sedan andra världskriget. Det visade sig att flyktingarna i huvudsak valde att söka sig till andra länder än Sverige. Det verkar som att vi alltid förbereder oss för gårdagens kriser. I stället nådde Ukraina-krigets svallvågor Sverige i form av en energikris. 2022 års riksdagsval blev ett ”elval” med regeringsskifte som följd. När de höga energipriserna sedan drog upp inflationen muterade energikrisen till en ekonomisk kris. I början av år 2023 befinner sig Sverige i början av denna kris. Hur lång och djup den blir återstår att se. Samtidigt som Sverige i likhet med andra europeiska länder har att hantera energikrisen och den ekonomiska krisen har vi dessutom en nationell kris på halsen i form av dödsskjutningar och sprängningar, som på senare år eskalerat till extrema nivåer.

Etniska konflikter och separatism

Hur Europas karta kommer att se ut om några års tid beror inte enbart på utgången av kriget i Ukraina utan också på utvecklingen på Balkan och i Västeuropa. På Balkan ifrågasätts de statsgränser som drogs upp på 1990-talet, och de etniska motsättningarna mellan olika folkgrupper i Bosnien-Hercegovina och i Kosovo, som nu ligger och pyr under ytan, hotar att när som helst blossa upp, och kan i värsta fall leda till nya inbördeskrig. I Västeuropa ifrågasätts betydligt äldre, mångahundraåriga, gränsdragningar, då Spanien och Storbritannien riskerar att splittras om Katalonien resp. Skottland bryts loss och bildar självständiga stater.

Västerlandets kris

Den här artikeln har av praktiska skäl begränsats till krisen i Europa. Det finns dock anledning att inte bara tala om en europeisk kris utan om en Västerlandets kris. USA har de senaste åren upplevt en stark politisk oro med växande politiska motsättningar. Dessa motsättningar nådde en kokpunkt vid stormningen av Capitolium, parlamentsbyggnaden i den amerikanska huvudstaden Washington, under trettonhelgen 2021. Vem hade trott att man skulle få se sådana scener utspela sig där? Den unika styrkeposition USA hade efter kalla krigets slut har landet nu tappat. Krigen i Irak och Afganistan blev utmattande för USA, och i den mån landet orkar engagera sig utomlands måste man fokusera mer och mer på Asien snarare än Europa, på grund av den begynnande kraftmätningen mellan USA och Kina. Särskilt inom det republikanska partiet har isolationistiska stämningar gjort sig mer och mer gällande. Detta märktes tydligt under den republikanske presidenten Donald Trumps år vid makten, då relationen mellan Washington och Berlin var minst sagt frostig. USA:s minskande makt och engagemang i Europa har tvingat Tyskland att motvilligt börja rusta upp sin militärmakt. Européerna är vana vid Tysklands ekonomiska dominans i Europa, men hur kommer de att reagera på Tysklands växande militära makt? En annan fråga är vad Tyskland kommer att göra med sin växande militära styrka. Man kan notera att Tyskland hittills varit mer återhållsamt än USA med att ge Ukraina militärt stöd i kriget mot Ryssland.

I den här olyckskrönikan har jag förbigått klimatkrisen, som engagerat och skrämt så många, eftersom den är en global fråga, som inte begränsas till Europa. (Detsamma kunde sägas om pandemin, men den kunde inte förbigås p.g.a. av den genomgripande påverkan pandemin hade på européernas vardagsliv i två års tid.) Kanske har européerna vant sig vid att kris är det nya normala, eftersom man inte hör några bedömare förutspå lugna och bekymmerslösa år framöver, så snart kriget i Ukraina bara tar slut. Vilka nya kriser väntar oss runt hörnet?

Sekulära och kristna perspektiv på Europas kris

En vanlig kommentar till kriget i Ukraina har varit att ”man trodde att sådana krig hörde till gångna tider”. Bakom sådana kommentarer anar man en tro på att människan förändras till det bättre med högre utbildningsnivå och stigande välstånd – att människan också skulle förädlas moraliskt med tiden. Ur ett kristet perspektiv borde det gångna årtiondets krig och kriser dock inte vara lika överraskande. Människans natur, genomträngd av synden, är ju densamma idag som på 40-talet, 1800-talet eller på medeltiden. Det människor var kapabla till då i fråga om ondska är de sålunda kapabla till också nu.

Det krisdrabbade Europa är också en världsdel med ett mångtusenårigt kristet arv, som man lagt ner stor möda på att radera ut. I flera generationer har européerna marinerats i kristendomskritik bl.a. genom skola och massmedier. Det kristna Europa tycks nu höra till historien, men blev européerna lyckliga genom att kasta av sig kristendomen? Med facit i hand blev Europa inte den världsdel präglad av harmoni, lycka och välstånd, som många förväntade sig under det sena 1900-talet.

Ur ett sekulärt perspektiv måste det senaste årtiondets konstanta kristillstånd ses som en serie olyckliga omständigheter. Det finns ju inget orsakssamband exempelvis mellan pandemin och kriget i Ukraina. Kristna kan ställa sig frågan var Gud är i allt som sker. Säkert är att Gud inte bara på avstånd passivt betraktar det som sker och låter historien gå sin gilla gång. Vår Gud är historiens Herre.

Detta kommer till klart uttryck i 1878 års katekesförklaring. I stycke 106 med överskriften ”Vad bör vi tänka om de olyckor, som träffar människorna här i världen?” ges följande svar:

”De olyckor, som träffar människorna, bör vi aldrig anse såsom verkan av en slump eller av ett blint och obevekligt öde, utan såsom för syndens skull skickade av Gud, de ogudaktiga till straff, varning och väckelse, men de gudfruktiga till prövning och stadfästelse av deras hopp, kärlek och förtröstan till Gud.”

Katekesförklaringen hänvisar bl.a. till ett ord ur profeten Jeremias bok:

”Det är din ondska som tuktar dig, och ditt avfall som straffar dig.” (Jer 2:19)

Ett kyrkohistoriskt perspektiv

Katekesförklaringen tycks ha djupa rötter i den kristna traditionen. Exempelvis såg Martin Luther inte på sin tids världshändelser som oturliga, slumpmässiga händelser. På hans tid kom hotet mot Europas säkerhet framför allt från ottomanerna – de muslimska turkarna – som pressade på från sydost i riktning mot Europas hjärta – staden Wien och Luthers eget Tyskland. Luther hyste ingen sympati för den turkiske sultanen, som han ansåg for fram i ondska som en rövare. Trots det betraktade Luther de turkiska härarna som virga Dei, Guds ris. Enligt Luther använde Gud sig av turkarna för att hemsöka och tukta kristenheten till bot och bättring – påven tuktades för sin maktutövning och sin förföljelse av den sanna tron medan de evangeliska tuktades för sitt gudlösa leverne. (Se teologie professor Ingemar Öbergs avhandling från 1991 ”Luther och världsmissionen”, kapitel 4.2.1.)

”För Luther är Gud inte bara kärleken, utan han är till sitt väsen både helig och full av kärlek. Han tuktar i helig vrede dem han älskar (—) Gud drives här inte av lust att förgöra, men han önskar som historiens Herre upprätthålla sanningen och rättfärdigheten och förbliva Gud över människorna och det som sker.” (Öberg, s 563)

Avslutning

Om vi återvänder från 1500-talet till 2000-talet så har dagens européer också all anledning att vända om till Herren, att söka sig tillbaka till vår världsdels rika kristna arv. Om européerna inte vänder om – vilket ingenting tyder på – utan förhärdar sig har vi bara sett början på en mörk era i Europas historia. I Uppenbarelseboken ges exempel på att människor kan vara märkligt påstridiga när det gäller att stå emot Guds tillrättavisande tuktan:

”Människorna bet sig i tungan av smärtan och hädade himlens Gud för sina plågor och sina bölder, men de omvände sig inte från sina gärningar.” (Upp 16:10-11)

De som däremot tror och hoppas på Herren Jesus Kristus kan hämta kraft i Guds ords löfte om att allt, också tidens svårigheter, samverkar till det bästa för dem som älskar Gud (Rom 8:28).

Den här krönikan har inneburit en djupdykning i världens affärer. Den svenske psalmdiktaren Johan Olof Wallin påminner dock om världens förgänglighet i sin gamla helgsmålspsalm:

”Det dröjer ej länge, så är det förbi med färden i världen och tingen däri. Vad blev det väl av mig, om, Herre, ej du mot mig var barmhärtig och nådig ännu?” (ur den s.k. Järvsöpsalmen, Sv Ps 512:6)

Den tid närmar sig när det rings till himmelskt helgsmål och Herren Kristus kommer åter. Då skall vi alla, världsledare tillsammans med vanligt folk, göra räkenskap för våra förehavanden inför konungarnas konung. För dem som trodde och hoppades på Herren under de svåra och oroliga åren här i tiden kommer de dock att avlösas av ett jubelår, ett annus mirabilis, utan slut. Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, ger många målande beskrivningar av detta.

”Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.” (Upp 21:4)

För att beskriva en tid i Europas historia präglad av djup oro och en lång rad svåra kriser borde decennium horribile vara ett väl valt uttryck. Som kristen vill man kanske ändå inte ge det gångna årtiondet en så mörk etikett. Mitt i all tidens oro har ju Herren också välsignat oss med så många goda gåvor både till kropp och själ. För egen del vill jag snarare instämma i J O Wallins tack till Fadern, också för de gångna åren:

”Tack, evige Fader, för hälsa och frid och nådenes gåvor i nödenes tid.” (Sv Ps 512:1)

Anders Alapää

Decennium horribile – kristna perspektiv på den europeiska krisen - Missionsprovinsen