Jakobs brev

Henrik Nymann Eriksen

Jakobs brev

Fredricia: Kolon forlag 2024

280 sidor (Boken ingår som nr 31 i serien Credo kommentaren)

Rektorn vid Dansk Bibel-institut i Köpenhamn, PhD Henrik Nymann Eriksen, har gett oss en hjälp till en spännande djupdykning i Jakobs brev, en genom kyrkohistorien i någon mån omdiskuterad skrift i Nya Testamentet. Författaren ger oss sakliga grunder för att se Jakobs brev som en del av kanon. Kommentaren argumenterar för att brevets författare är Herrens broder Jakob, ledaren för den stora församlingen av Jesus-troende judar i Jerusalem, kyrkans moderförsamling. Troligen är Jakobs brev NT:s äldsta skrift och ger därmed en inblick i den unga kyrkans undervisning. Jakobs brev saknar de i övriga NT-liga brev vanliga hälsningarna och det finns heller inga antydningar om direkta anledningar till brevet, bortsett från den ofta trängda situationen för många kristna. Förf. till kommentaren ser brevet snarast som en rundskrivelse till olika församlingar eller grupper av Jesus-troende judar både i Jerusalems närområde och längre ut i de omkringliggande länderna, t ex i Antiokia. Kanske har brevet från början varit en homilia som Jakob hållit för sina medkristna på hemmaplan. Så har den försetts med en inledande hälsning för att tas med av sådana som sänts ut från moderförsamlingen för att uppmuntra de troende ”i förskingringen”.

Kommentaren tydliggör hur Jakobs brevs anliegen gäller den troendes liv i världen i väntan på Herrens återkomst. Det är ett liv i möte med många svårigheter. I bakgrunden finns säkert den förföljelse som bröt ut i Jerusalem efter Stefanus död och som skingrade stora delar av församlingen, men som samtidigt gav många möjligheter att sprida evangeliet. Brevet utgångspunkt är: ”Räkna det som den största glädje, mina bröder, när ni råkar ut för alla slags prövningar.” Jak. 1:2.

I sin genomgång av Jakobs brev lyfter kommentarens förf. fram ett antal viktiga begrepp: Vishet, integritet, vara helgjuten (helstøpt), inte tvehågsen (tvesindet) och vara tålmodig. Vishet handlar inte om vishet i filosofisk mening utan är den praktiska insikt där man förstår vad som är Guds vilja. Ett liv i integritet är att vara den man är, dvs. en pånyttfödd kristen, ett Guds barn, som har sett sig själv i spegeln, dvs. i ”frihetens fullkomliga lag”, vilket bör förstås som evangeliet. I ett helgjutet kristenliv väger man sina ord, prövar vad som är Guds vilja, förstår att öva barmhärtighet såsom en som själv fått barmhärtighet. Helgjuten är motsatsen till tvehågsen, dvs. en med delad vilja till att både tjäna Gud och följa världen. I en intervju i Dansk Bibelinstituts ”DBI-Posten” (DBI-POSTEN 03/2025) berättar författaren att just dessa begrepp blev nyckeln till hans förståelse av Jakobs brev.

Konflikt med Paulus?

Det avsnitt i Jakobs brev, som i främst gav Martin Luther anledning att ifrågasätta brevets verkliga värde, tar sig författaren an och visar läsaren varför det fanns anledning för reformatorn att ta tillbaka sina ord om ”Jakobs brev som en halmepistel”(stråbrev). Det var andra delen av det andra kapitlet, som gav orsak till Luthers tidiga omdöme. Men den frälsande tron är en tro, som åtföljs av gärningar. Dessa gärningar är inte jämställda med tron utan en frukt av en äkta tro på Kristus och en sådan kan aldrig vara utan gärningar.

Man har från somligt håll velat skapa en konflikt mellan Jakobs och Paulus. Men det är värt att notera, som kommentarens förf. påpekar, att ingenstans i Pauli brev finns någon antydan om en sådan konflikt. Tvärtom betonar Paulus på flera ställen i breven vilken auktoritet Jakob åtnjöt. Vid två besök i Jerusalem möter Paulus Jakob. Den auktoritet Jakob åtnjuter från Paulus sida, antyder ingen konflikt, trots att Jakobs brev mycket väl kan ha varit känt av Paulus vid tiden när han skrev Galaterbrevet.

Läsningen av C O Rosenius’ dagbetraktelse för den 19 november gav ett perspektiv på frågan. Rosenius skriver att allt Guds ord går ”i huvudsak ut på två saker. För det första: hur ska hon få del av hans nåd, få förlåtelse för sina synder och bli ett Guds barn? För det andra: hur ska hon som Guds barn leva här på jorden, tjäna sin himmelske Far och göra hans vilja?” Galaterbrevet är aposteln Pauli försvar för trons rättfärdighet utan gärningar mot dem, som krävde laggärningar i tillägg för att vinna rättfärdighet. Jakobs brev riktar sig till människor, som genom Guds ord ”har fötts på nytt”, men stod i fara att låta detta nya trosliv slappna av, att glömma sin rätta identitet, att som Guds barn glömma bort ”den konungsliga lagen” om att älska sin nästa som sig själv. Den sanna tron kan inte vara utan gärningar. Den läran driver Jakob igenom hela brevet. Och det motsägs inte av Paulus, när han t ex i Gal. 5:6 skriver: ”I Kristus Jesus beror det inte på om vi är omskurna eller oomskurna, utan om vi har en tro som är verksam i kärlek.”

Ögonvittne

Henrik Nyman Eriksen ger goda skäl för att anta att brevskrivaren är Herrens broder Jakob, Marias och Josefs son. Om författarens slutsats stämmer, vilket rec. är överbevisad om, då kunde man dra ytterligare en konklusion. Då är Jakob en några år yngre (halv)bror till Herren Jesus, och då har man anledning att se Jakob som ett ögonvittne till den unika syndfria människan, som Maria födde. Då har han själv sett den människa som levde ett helgjutet Gudsliv utan tvehågsenhet, i integritet och tålamod, helt utan synd. Kanske är det detta som speglas i Jakobs starka betoning av kärlekens gärningar och tungans bruk.

Däremot antyder inte Jakob någonstans i brevet att han har ett sådant släktband. Det man istället kan lägga märke till är det flitiga användandet av ordet “bröder” i tilltalet av hans medkristna. Kanske gömmer sig något i det. Det är värt att notera, som kommentaren naturligtvis också gör, är att de är på anmärkningsvärt få ställen som Jesu Kristi namn nämns. Men Jakob har redan i den inledande hälsningen kallat Jesus för Herren, och om man lägger märke till alla ställen som nämner “Herren”, så förändras bilden. Det är naturligtvis också Herren Jesus och dopet som avses i kap 2:7, när det talas om “det underbara namn som är nämnt över er”. Jakobs brev är långt mer ett Kristusbrev" än man vid en första genomläsning kan få intryck av. Denna Credo-kommentar hjälper oss att se det. Vill man göra sig besväret att läsa en ytterligare kommentar som stryker under saken, kan man läsa professor em. Dr. David P Scaer, mångårig lärare vid det lutherska seminariet i Ft Wayne, Ind., USA, som skrivit boken “James, the Apostle of Faith: A Primary Christological Epistle for the Persecuted Church”.

Som ett skriftetal

När jag läser Jakobs brev, och jag har under den senaste tiden läst det många gånger, och med hjälp av kommentaren reflekterar över Jakobs ärende, så blir Jakobs brev som ett skriftetal (beredelseord) före syndabekännelse och avlösning i en svensk högmässa, och jag ser min synd. Det ideal av integritet och helgjutet kristenliv som Jakob lyft fram visar för läsaren hans många brister. Han hamnar, andligt sett, på sjukbädden, (kap. 5). Jakobs ord om förlåtelse för den sjuke blir då mycket relevant, inte bara för den sjuke, som kallat på församlingens äldste, utan också för läsaren av Jakobs brev. Här gömmer sig på nytt evangeliet med dess fulla förlåtelse.

Det är väl sällan som kommentarer blir lästa från pärm till pärm. Vi som predikar och undervisar använder dem ju mest som hjälpmedel för bestämda textavsnitt. Men den som gör sig besväret att läsa Hans Eriksen Nymans kommentar bredvid en uppslagen Bibel får också hjälp att se sitt liv, både i lagens spegel och i evangeliets spegel.

Bengt Birgersson