Jordnära teologi

Ingen kyrka utan teologi. Ingen teologi utan kyrka

Robert Kolb

Pro Veritate (nr 2 i FFG:s serie Texter & studier)

s 84,

2025

Med tacksamhet och förundran har jag läst en liten bok (drygt 80 sidor). Robert Kolb, professor emeritus i systematisk teologi vid Concordia Seminary i St. Louis, USA – under många år en regelbunden gästföreläsare på FFG – har levererat en liten guldgruva. Boken har sin upprinnelse i en gästföreläsning på FFG i slutet av 2018, som resulterade i boken Ingen kyrka utan teologi, ingen teologi utan kyrka. Den övergripande frågan är hur den kristna tron kan traderas och förmedlas vidare till nya tider och nya miljöer. Samtidigt bearbetas frågeställningen om samspelet mellan kyrka och akademi. Kolb adresserar det som är FFGs förhoppning som institution – som förordet anger: en konfessionell och kyrklig utgångspunkt med missionell och kyrkobyggande målsättning (sid 5).  

I avsnittet om “Teologi i kyrkan och i teologernas krets” betonas: 

“... behöver kyrkan och kyrkans folk som institution två saker från teologer. För det första behöver de minnet som den formella teologiska verksamheten ger genom sin blick tillbaka på Guds ord i Skriften tillsammans med kyrkans tradition. För det andra behöver kyrkan förnyelse, och den uppdatering av uttrycket för Guds ord som teologer formulerar när de lyssnar på världen omkring dem. (–––) När teologer utför sitt uppdrag på rätt sätt hjälper de kyrkan att förbli trogen Herrens ord, och de stöder kyrkans uppgift att bära ut Kristi befriande evangelium till världen” (sid 17–18).

I avsnittet "Luthers lära om kyrkan" hänvisas till avhandlingen "Om koncilierna och kyrkan" från 1539 – om kyrkans sju kännetecken. Dessutom lyfts en skrift från 1541: "Wider Hans Worst", där den sanna och falska kyrkans kännetecken beskrivs. Här talas det om ett åttonde kännetecken: den kristna kärlekens yttringar i olika samhällsskikt – bejakande av gudfruktighet i samhällsliv och familjeliv, liksom avvisande av våld i evangeliets namn (sid 28).

Avsnittet “Fyra typer av lutherska kyrkor” är, trots sin korthet, upplysande. Under fem århundraden har, i förlängningen av reformationen, olika typer av kyrkor utvecklats: 1) Nations- och folkkyrkor, 2) Förföljda kyrkor i Östeuropa, 3) Immigrantkyrkor, och 4) Missionskyrkor. 

"Fyra typer av lutherska kyrkor" har även Rune Imberg tagit upp i en uppsats med rubriken Confessional Provinces: Church or Not? (se sid 404–409).     

Kolb träffar rätt angående den fjärde kategorin, missionskyrkorna, något jag själv erfarit med tanke på drygt 45 års kontakter med lutherska kyrkor i Östafrika: 

“Nu har de börjat bearbeta arvet från de kyrkor som sände dem missionärer på sina egna kulturella villkor. Också i detta skede av den lutherska teologins utveckling är det viktigt att dialogen mellan de av missionen grundade kyrkorna och nutida representanter för deras teologiska fäder förs med ömsesidig respekt. (–––) … de kommer att visa oss västerlänningar nya sätt att föra den eskatologiska striden mot lögn och otro” (sid 32). 

Kolb talar om att lutheraner för krig som “gerillasoldater” och avrundar: 

“Denna situation kräver ett ständigt omprövande av hur kyrkans uppdrag bäst kan utföras – ett ständigt omformulerat tänkande om hur det oföränderliga budskapet om Kristi gåva av ny identitet som Guds barn bäst kan gestaltas i det ständigt föränderliga samhället runt kyrkan” (sid 33).

Det är berikande att läsa Kolb. I avsnittet “Teologins plats i kyrkans liv” redogörs för ett antal kategorier med avseende på religionerna: 1) Doktrin, 2) Narrativ, 3) Ritual, 4) Etik och 5) Gemenskap. Dessutom finns ett sjätte element, som binder samman de fem övriga … “det mänskliga sättet att ansluta sig till religionen: tro för kristna, underkastelse för muslimer, sökandet efter Nirvana för buddhister” (sid 48). Vidare lyfts hur viktig förkunnelse och undervisning är, enligt Luther: 

“Den högsta dyrkan av Gud äger rum i förkunnelsen av Ordet, eftersom Gud dyrkas när evangeliet förkunnas, tacksägelser ges och alla offer och tillbedjan i Gamla testamentet uppfylls. I denna form av tillbedjan tjänas nästan och Guds bild formas i människor, så att de dör och blir levande för att de ska kunna anta gudfruktiga egenskaper” (sid 52).

I avsnittet “Teologer skilda från kyrkan?” framhålls utifrån Luther fem faktorer, som vi bör vara uppmärksamma på: 1) vår egen personlighet, 2) lyhördhet för filosofiska värderingar i samtiden, 3) arbete med Skriften i ljuset av den omgivande kulturen, 4) använda de bästa verktygen som den intellektuella världen tillhandahåller, och 5) fördjupning i Ordet, samtida kultur och språkbehärskning.

Dr Kolb – en briljant teolog/författare! I avsnittet “Att bygga broar” sätter han på pränt sådant som jag som missionär jobbat med hela mitt liv: att förmedla ett av Gud givet budskap till människor i en specifik kultur. Det är utomordentligt uppfriskande att få ta del av fler infallsvinklar och ny retorik. Några exempel: 

“Ett latinskt ord för präst, ‘pontifex’, är konstruerat av orden för ‘bro’ och ‘byggare’. Teologer reparerar ständigt den bro som möjliggör samtalet mellan kultur och kyrka, en bro som gör att kyrkans vittnesbörd kan höras och förstås av dem som har liten, ingen eller felaktig uppfattning om vad kyrkans budskap är” (sid 61). “Kyrkan som helhet fungerar också som denna brobyggare och förkunnar Guds ord till dem som de troende tillbringar sina dagar med. Denna uppgift att överbrygga klyftan mellan profeternas och apostlarnas värld och nutiden beskrivs av ordet ‘översättning’, bokstavligen … att bära något över en avgrund” (sid 64–65). “Profeten Jeremias råd till sina landsmän i exil i Babylon återspeglar hans plan för sin kyrka i varje kultur: ‘Bygg hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät vad de ger. … Sök den stads välfärd dit jag har sänt er i exil och be till Herren för dess räkning, för när det går väl för den går det väl också för er’ (29:5-7). (–––) Att reparera och renovera broar är ett farligt arbete, men Gud kallar oss att ständigt engagera oss i denna uppgift” (sid 70). 

Avsnittet "Att bygga broar" återges nästan i sin helhet i HÄLSNING 1/2024 (sid 5–8). 

Jag njuter av läsningen – denna lilla bok! Avsnittet “Att söka stadens välfärd” innehåller tänkvärda aspekter. Hur manövrerar en sund kristen sin väg i en komplicerad värld, med dike åt olika håll? Jag har fått tillåtelse från FFG att citera ett längre avsnitt, som är synnerligen aktuellt: 

“Där kristna inte lyckas höja en kritisk röst, måste de fråga sig själva om de har anpassat sitt tänkande till värderingar som bryter mot någon del av Guds vilja för hans mänskliga varelser” (sid 71). “Jämkandet av Guds vilja med individualismen och materialismen som har vuxit fram ur upplysningen plågar alla västerländska kyrkor. Dessa värderingar blir så djupt rotade i västeuropéer och nordamerikaner att vi inte kan få bort deras närvaro från vårt tänkande. De har åsidosatt bibliska, traditionella kristna sexuella normer och omsorger om de fattiga i våra samhällen, och de har undergrävt vårt erkännande av hela kategorier av synd – i vårt språkbruk, i vårt användande av sexualitetens gåva, i vår behandling av ofödda och åldrade, i ekonomiska relationer, i måttstock för offentlig sanning i politisk diskurs och i kommersiell reklam. Krafter är verksamma inom alla dessa områden av det moderna livet och strävar efter att döva våra sinnen och öron för förkunnelsen av nytt liv i Kristus. Kristna predikanter har också bidragit till att fördunkla evangeliets hjärta, eftersom de med liten eller ingen kritik accepterat samhälleliga värderingar från alla delar av det politiska spektrumet. Det subtila inflytandet från det moderna västerlandets gärningsrättfärdighet är ett bra exempel. Som så ofta i det förflutna lägger anpassad ‘kulturkristendom’ den slutliga bördan på individen själv, att rättfärdiga sin existens och sitt värde” (sid 71). “Därför sträcker sig Kristi kallelse till sitt folk under den tjugoförsta århundradet att vara salt och ljus för världen omkring oss, bortom den viktigaste aspekten av att ‘krydda’ och ‘upplysa’ andras liv med syndernas förlåtelse för Jesu skull som dog och uppstod för oss. Den sträcker sig till att leva efter vår Herres exempel genom att visa vad det fullständiga mänskliga livet av kärlek och tjänst är, eftersom vi kallar samhället till omvändelse från varje form av orättvisa och uppror mot Guds vilja. Vi utfärdar denna uppmaning till omvändelse med full medkänsla för dem som inte förstår Guds vilja. Vi lider med dem under de krafter som driver dem att avfärda Guds plan för mänskligt liv. Men vi upprepar Guds kallelse till dem att komma till honom med sina bördor och finna vila i Kristus (Matt 11:28). Ansträngningar att förmedla det kristna budskapet till dem som talar ett språk, med de förutsättningar som finns i varje kultur, kommer alltid att behöva ta upp deras specifika kulturella situation, med de värderingar och verklighetsuppfattningar som var och en rör sig med, samtidigt som man inte kompromissar med evangeliet. Det är omöjligt utan den Helige Andes vägledning för någon av oss. Vi står alla inför risken att dra oss tillbaka till ett traditionellt språk som inte längre förmedlar Kristi kärlek, eller den motsatta risken att ge oss för djupt in i våra kulturers uttryck med resultatet att vi döljer budskapet Kristus gett oss. Både kyrka och teologi står inför dessa faror. Båda konfronterar å ena sidan frestelsen att spela själv med språk som inte kommunicerar i den nuvarande kulturen, å andra sidan att anta eller anpassa för mycket av det kulturella bagage som formar åhörarens förmåga att förstå. Kristus har sänt oss till nationerna för att döpa och undervisa, för att förkunna omvändelse och syndernas förlåtelse, för att binda och befria dem som är bundna i synd, både deras egna och andras synder. Vi har inget annat val som troende än att fortsätta arbeta på bron och riskera att falla i den ena eller den andra frestelsen. Det är därför hela livet för varje kristen, liksom för dem som tillhandahåller professionellt teologiskt ledarskap, måste vara ett liv i omvändelse. Alla måste inse att de lever som döpta troende endast av Guds nåd, som också förlåter teologiska misstag” (sid 74–76).

I det sista avsnittet, med rubriken “Kyrkans och teologernas liv i omvändelse” summerar författaren sitt budskap på följande sätt: 

“Kyrkan lever aldrig utan teologi, och teologin måste studera världen runt omkring kyrkan, men den måste också hitta sitt hem i kyrkan, mitt i Guds familj. Gud som handlar genom sitt ord, har skapat både kyrkan och teologin, och han har skapat dem till att arbeta i harmoni för att föra budskapet om syndernas förlåtelse, liv och frälsning i och genom Jesu Kristi död och uppståndelse till dem inom vårt räckhåll, ja till världens nationer” (sid 80).

En akademisk bok – med ett tänkvärt, stimulerande och uppbyggligt budskap!

Roland Gustafsson

Biskop emeritus

Publicerad som en blogg på ELFHs webbsida: https://elfh.se/