Kristus är sannerligen uppstanden
Jesu oppstandelse Historie Kvinnelig perspektiv Disippel Martyrium Martyrer Kristen tro Trosforsvar
Om Kristus inte har uppstått är vår predikan meningslös och även er tro meningslös. Då står vi där som falska vittnen om Gud. … Om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder.
Paulus gör det djärva påståendet att hela den kristna tron står och faller med om Jesus har uppstått. Den avgörande frågan är då om han verkligen har det, om det finns skäl till att tro att det är sant? Det finns det!
Till att börja med har vi erfarenhetsbaserade skäl. Detta kan vara människors erfarenhet av att detta är sant i mötet med Guds ord. Guds ord är levande och verksamt, ett ord som faktiskt gör något eftersom Anden är med ordet. Ytterst sett är det endast detta som kan skapa verklig tro och förtröstan på Gud. Ytterligare ett skäl av samma typ, d v s erfarenhetsbaserat, har vi i den förvandlande kraft som tron har i en människas liv. Detta kan man fördjupa sig mycket i, men denna artikel är inte platsen för det.
Den andra typen av skäl har med historiska bevis att göra. Det är dessa skäl vi ska uppehålla oss vid i denna artikel. Och då får vi till att börja med skilja mellan historiska omständigheter/bevis och den bästa förklaringen till dem. Inom vetenskapen är det en grundläggande princip att man sluter sig till den förklaring som bäst redogör för alla omständigheter.
Omständigheterna vi ska beröra är inte kontroversiella eller särskilt ifrågasatta, utan det är den kristna förklaringen som är det. Vi ska ändå kort gå igenom dessa bevis, trots att majoriteten forskare medger dem, för det finns ändå en del kritiker som inte gör det. Och tillsammans, och detta är viktigt, tillsammans bildar de en stark beviskedja som pekar i en riktning: Jesus har verkligen uppstått från de döda. Ingen annan förklaring kan på ett trovärdigt och historiskt hållbart sätt redogöra för alla fyra omständigheter. Här i artikeln kommer dock huvudsakligen slutsatserna att presenteras. De mer detaljerade argumenten och resonemangen finns istället med i en längre version som är tillgänglig på Missionsprovinsens hemsida.
Det är viktigt att vi blir intellektuellt rustade att bemöta de argument som förs fram mot att den kristna tron är sann, och även för att bemöta tvivel vi själva kan drabbas av. Förhoppningen är därför att artikel ska visa att Jesu verkliga uppståndelse från de döda är den bästa förklaringen av det vi vet, medan förnekandet av hans uppståndelse snarare bygger på filosofiska antaganden som är just detta, antaganden.
Därför behöver vi först adressera det kanske allra viktigaste argumentet mot. Och rör vilka grundantaganden man har när man närmar sig frågan om Jesu uppståndelse. Påståendet är:
1. Mirakel är per definition alltid den minst sannolika förklaringen.
De flesta som närmar sig frågan om Jesu uppståndelse är överens om att det handlar om att hitta den mest sannolika förklaringen i ljuset av kända omständigheter. Men många förutsätter att allt måste förklaras med naturliga orsaker, och utesluter på förhand övernaturliga orsaker, vilka då alltid kommer framstå som de minst sannolika.
Men den kristna övertygelsen är inte att Jesus har uppstått av naturliga orsaker, utan just av övernaturliga orsaker, nämligen att Gud har uppväckt honom från de döda. När det gäller frågan om Jesu uppståndelse förutsätter vi Guds existens, vilket vi också har goda skäl att förutsätta. Men en genomgång också av dessa skäl ryms inte i denna artikel.
2. Jesus dog verkligen
I allmänhet är nog detta det minst kontroversiella av alla bevis. Att någon dör är inte anmärkningsvärt, inte heller att någon avrättas av romarna genom korsfästelse. Ändå finns det sådana som menar att han inte dog, för att sedan kunna förklara de andra omständigheterna, såsom den tomma graven och lärjungarnas övertygelse om att de faktiskt sett Jesus levande igen.
Här har vi bland annat svimningsteorin, som handlar om att Jesus överlevde korsfästelsen och sedan visade sig för lärjungarna. En Jesus i det skicket skulle i och för sig ha övertygat dem om att han levde, men inte att han uppstått från de döda.
Vi har också ersättningsteorin, som man vanligast möter från muslimer. Koranen menar att Gud endast lät det se ut som Jesus dog på korset, och senare har muslimska apologeter fört fram tanken att det istället var Judas på korset, men med Jesu utseende. Koranen är dock tillkommen 600 år senare i en annan del av världen, vilket försvagar trovärdigheten i grundpåståendet att Jesus inte dog och Judas död beskrivs i Bibeln som välkänd i samtiden, vilket tyder på att det inte är något påhittat.
När det gäller omständigheterna för Jesu död finns det saker i beskrivningen som gör det klart att Jesus verkligen dog. Beskrivningarna av Jesu död stämmer med välkända medicinska tillstånd, såsom att han blev törstig till följd av blodbrist, att han gav upp andan stämmer med att korsfästa normalt dog av kvävning eftersom kroppsställningen gjorde det svårt att andas, och den uppstungna sidan med utflöde av blod och vatten stämmer med i vart fall två medicinska förklaringar, där den ena också styrker död till följd av kvävning.
Dessutom finns det tidiga utombibliska och utomkristna skildringar som bekräftar att Jesus dog, såsom den hos den romerska historikern Tacitus omkring år 100, den judiske historikern Josefus samt den judiska skriftsamlingen Talmud. Jesu död var alltså inte kontroversiell i samtiden och den närmsta tiden därefter utan helt accepterad som historiskt faktum.
Detta faktum var också ett hinder i den tidiga kristna missionen, som Paulus också skriver i 1 Kor 1:23: ”men vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap”. Detta var alltså knappast något man skulle hittat på.
3. Jesus begravdes
Att Jesus begravdes är heller inte anmärkningsvärt. Vad som är anmärkningsvärt är de personer som kopplas till Jesu begravning, vilket sedan är viktigt när det handlar om nästa omständighet – den tomma graven.
Kopplade till Jesu gravläggning har vi Josef från Arimatea, och sedan också minst två kvinnor, som båda hette Maria. Den ena var Maria från Magdala och den andra kallades antingen för den andra Maria, eller Maria Jakobs respektive Joses mor.
Josef från Arimatea var medlem i det Stora råd som dömde Jesus till döden för hädelse. Även om vi får veta hos Lukas att han inte hade samtyckt till domen över Jesus är detta inte något man för in i en berättelse man hittar på. Omständigheten är för obekväm att det är en fegis från motståndarlaget som visar Jesus denna omsorg medan lärjungarna flytt. Beskrivningen av graven pekar också på att detta var en sådan grav som endast tillhörde samhällets toppskikt, vilket passar väl in på Josef från Arimatea, som beskrivs som en rik och inflytelserik man.
Sedan har vi kvinnorna. Till att börja med hade man knappast hittat på att båda kvinnorna hade samma namn om man diktar ihop en historia. Men det råkar stämma väldigt väl med vad man vet om judiska namn vid denna tid. Var femte judisk kvinna vid denna tid i Palestina hette Maria! Men det viktiga är att det nämns specifikt att dessa båda Marior såg var Jesus blev lagd. Och ordet för ”se” här i vår evangelietext handlar om att observera, noga lägga märke till. Detta blir viktigt när vi nu kommer till nästa bevis:
4. Graven var tom på påskdagens morgon
Det första motargumentet är att man skulle ha tagit fel på var Jesus blev begravd. Men som vi redan konstaterat var typen av grav mycket sällsynt och kvinnorna lade noga märke till var han begravdes, eftersom de redan planerade att gå dit efter sabbaten med välluktande oljor för att smörja Jesus. Att de skulle ha tagit fel verkar därför mycket osannolikt.
Ett annat argument, kopplat till det att Jesus egentligen aldrig dött, är att han överlevde och själv tog sig ut ur graven. Men hur är det möjligt att en så allvarligt skadad man har tagit sig ur en grav med förrullad sten som troligen vägde minst ett ton och förmodligen krävde att man puttade upp den i motlutning? Det är inte möjligt. Och argumentet faller också, som sagt, när det gäller den sista punkten – att lärjungarna var övertygade om att han uppstått från de döda, vilket de inte skulle ha gjort om Jesus kommer instapplande halvdöd av skadorna.
En annan förklaring, som vi möter redan i evangeliet enligt Matteus, är att lärjungarna stal kroppen. Men mot detta talar en mängd saker. Det ena är att inget tyder på att lärjungarna väntade sig att Jesus skulle dö, trots att Jesus sagt det, inte heller att han skulle uppstå. Och tiden de hade på sig är knappast tillräcklig för att tänka ut en plan som skulle fungera. Till detta kommer vad vi sedan tar upp som nästa bevis: lärjungarnas vilja att dö för sin tro. Det är högst osannolikt att de skulle ägna hela sitt liv åt att sprida en medveten lögn som inte gav dem några stora fördelar i detta livet utan istället förföljelse, lidande och död. Också kvinnornas vittnesmål, som vi återkommer till strax, talar emot denna förklaring. De skulle inte hitta på en sådan sak som att kvinnor var först med att vittna om den tomma graven om de själva stulit kroppen och ville sprida sin tro.
En annan variant är att gravplundrare stal kroppen. Problemet är att man normalt stal enbart kroppsdelar att använda i ockulta riter, eller att man stal dyrbara saker som hade lagts i graven tillsammans med kroppen. Men här fanns inga sådana saker, och hela kroppen är borta. Vi har heller inga bevis för att en sådan typ av ockultism förekom i Palestina vid denna tid, vilket gör det än mer osannolikt.
Vad som framför allt talar för att graven verkligen var tom är att kvinnor var de första vittnena. Det finns flera omvittnanden från olika historiska källor att kvinnor i allmänhet betraktades som mindre trovärdiga i allmänhet, och även mer specifikt att ”hysteriska kvinnor” stod som primärvittnen till uppståndelsen. Även i Bibeln har vi den pinsamma omständigheten att inte heller lärjungarna, som dessutom gömmer sig av rädsla (ännu en pinsam omständighet), avfärdar kvinnornas berättelse om den tomma graven och änglarnas tal om att Jesus uppstått som löst prat. Att kvinnor nämns som de första vittnena var alltså besvärande i samtiden och talar starkt för att graven verkligen var tom.
5. Jesu lärjungar, och även några motståndare, var övertygade om att Jesus hade visat sig som uppstånden för dem och var beredda att dö för denna övertygelse
Kvinnor som första vittnen
Till att börja med kan vi vända tillbaka till kvinnorna. Dessa pekas ut som de första vittnena till den uppståndne Jesus. Och samma sak gäller här som tidigare – man hittar inte på en sådan sak.
Lärjungarna var villiga att dö för övertygelsen om att de sett Jesus uppväckt från de döda
Nyss nämndes också den pinsamma omständigheten att lärjungarna gömde sig efter Jesu död av rädsla för judarna. Men på Pingstdagen har något hänt som har förvandlat dem från livrädda efterföljare av en död påstådd Messias till att frimodigt bekänna och vittna om den uppståndne Messias trots att de riskerade livet för det.
Men det är ifrågasatt om de verkligen var villiga att dö för det, så den verkliga knäckfrågan blir alltså om vi kan bekräfta att dem som med namn pekades ut som faktiska ögonvittnen till Jesu uppståndelse också faktiskt var villiga att dö för denna övertygelse? Och kan vi bekräfta att de faktiskt blev dödade för sin tros skull?
Av olika skäl får vi begränsa oss till Petrus, Paulus och Herrens bror Jakob. Dessa är de personer vi möter i den tidiga trosbekännelse som Paulus meddelar i 1 Kor 15:3-8, där han då också tillfogar sig själv. Och det avgörande här är fastställa 1. att de var övertygade om att de sett Jesus uppstånden från de döda, och 2. att de var villiga att dö för denna övertygelse.
Det intressanta med 1 Kor 15 är namnen som förekommer i trosbekännelsen kopplat till vad Paulus berättar i Gal 1:18-19. Paulus reste tre år efter sin omvändelse på vägen till Damaskus till Jerusalem och träffade två namngivna personer. Han träffade Kefas, alltså Petrus, under 15 dagar och mötte även Herrens bror Jakob. Men det står mer än att han träffade dem, det står att han reste dit för att ”lära känna Kefas”. Det ord som används för att lära känna – historäsä – innebär att Paulus närmast frågade ut Petrus, förhörde honom om vad han sett och varit med om när han var med Jesus. Paulus har alltså sitt eget möte med den uppståndne Jesus att utgå ifrån, men han har också mest sannolikt undersökt Petrus och Jakobs vittnesmål. Vi kan säga att Paulus gjort det undersökande arbetet åt oss. Så säker är han i vart fall på äktheten i deras övertygelse om att de sett Jesus uppstånden att han hänvisar till deras vittnesmål i samma resonemang där han sätter hela den kristna tron på spel – ”om Jesus inte har uppstått är er tro meningslös och vi är de ömkligaste av alla människor”. Den första punkten, att de verkligen var övertygade om att de sett Jesus uppstånden, verkar alltså säker.
Var då Petrus, Paulus och Jakob villiga att dö för sin tro? I Joh 21:18-19 förutsägs Petrus martyrdöd. Om vi litar på att det Bibeln säger är sant har vi här Jesu förutsägelse om Petrus martyrdöd. Men även om vi inte litar på Bibeln som Guds ord och undrar om det handlar om förutsägelser eller konstateranden efteråt, bekräftar faktiskt stället samma sak – den tidiga kyrkans vittnesbörd är att Petrus dog som martyr, och en sån sak kan man på goda grunder tänka sig att de hade koll på. Och även utombibliska källor bekräftar Petrus martyrdöd.
Går vi vidare med Paulus ser vi i bl a 2 Kor 11:23-27 exempel på den förföljelse han utstod under sitt liv utan att, får vi förutsätta, tvivla på Jesu uppståndelse och lägga ner att predika om den. Och i 2 Tim 4:6 talar han om att han förväntar sig att dö snart. Samma sak gäller här som med Joh 21. Det är ifrågasatt när det gäller båda dessa brev om Petrus och Paulus verkligen skrev dem, men de vittnar ändå om att de var så övertygade om att de sett Jesus uppstånden att de var villiga att dö för den övertygelsen. Även Paulus martyrdöd bekräftas av utombibliska källor.
Då har vi den tredje som nämns i Paulus tidiga trosbekännelse i 1 Kor 15 kvar, Jakob, Herrens bror. I Apostlagärningarna 15 får vi veta att han var ledare för församlingen i Jerusalem. Detta är ganska överraskande med tanke på att han i evangelierna framställs som att han trodde att Jesus var från sina sinnen, alltså galen. Men det är ytterligare ett exempel på en pinsam omständighet som talar för att det är historiskt tillförlitligt. Något måste alltså ha fått Jakob att helt ändra sig. Att han faktiskt är övertygad om att han sett Jesus uppstånden passar ganska bra som en förklaring. Var han då så övertygad att han var villig att dö för detta?
Ja, det vet vi utifrån bl a Josefus genom en fascinerande redogörelse, som finns med i den längre genomgången på hemsidan. Återigen, Josefus var en tidig judisk historieskrivare som definitivt inte var kristen.
Sammantaget har vi alltså tre personer knutna till Jesus som hävdar att de är vittnen till Jesu uppståndelse, och alla har, med i princip så stor historisk säkerhet vi kan nå gällande denna tid, varit villiga att gå i döden för detta och också gjort det.
Men ännu kan vi inte säga att Jesus därför måste ha uppstått. Däremot kan vi med säkerhet säga att dessa var övertygade om att han gjort det. Och då blir frågan vad som gjort dem så övertygade. Är det så att Jesus verkligen uppstått, eller är det något de bara inbillat sig? Och då är vi vid slutet av beviskedjan och måste hitta en förklaring som täcker in allt vi hittills vet.
Hallucinationsteorin
Det främsta teorin som kritiker och skeptiker lyfter fram om hur de kan ha blivit så övertygade, och en som tidigare nämnda Kelsus var den första att hävda, är den så kallade hallucinationshypotesen. Man tror helt enkelt att de alla på ett eller annat sätt hallucinerat.
Hallucinationshypotesen är dock inte enhetlig, utan man tvingas åberopa olika former av hallucinationer beroende på vilken omständighet och/eller person man talar om. Men även när man gjort detta stämmer beskrivningen av de olika tillstånden och omständigheterna väldigt dåligt med vad vi vet om lärjungarna och omständigheterna kring Jesu uppståndelse, och även den tidiga kyrkans organiserade spridning av kristendomen mitt under motstånd och förföljelse.
I den längre versionen av genomgången ges en mängd detaljer som inte går att ta med här, så detta blir en kraftigt förkortad version.
Till att börja med hör hallucinationer vanligen till en underliggande sjukdom, såsom att man drabbats av stroke, hjärntumör, har störningar i ämnesomsättningen, alternativt har fått i sig något hallucinogent ämne, d v s någon drog. Alternativt är det kopplat till olika psykiska sjukdomar, såsom schizofreni. Det är främst denna senare orsak, eller mildare varianter av den, som man kopplar lärjungarnas upplevelser till. Men bortsett från själva förekomsten av hallucinationer, om man nu tänker att det är vad det handlar om, passar inte resten av sjukdomsbilden alls ihop med vad vi vet om apostlarna och de första kristnas gemenskap.
Jesu uppståndelse bevittnades också av flera olika personer vid samma tillfälle och då skulle förklaringen vara masshallucinationer. Men den faller platt eftersom helt nödvändiga förutsättningar, såsom upprymdhet och positiv förväntan hos lärjungarna, helt saknades. Tvärtom var de nedstämda, hade förlorat allt hopp och var rädda. Teorin kan heller inte kan förklara lärjungarnas detaljerade och samstämmiga vittnesmål om vad de upplevt när de påstod sig ha sett Jesus uppstånden, eftersom även masshallucinationer i grund och botten är enskilda hallucinationer som endast i generella drag liknar varandra.
Den form av hallucination som inte är kopplad till sjukdom är främst förekommande hos sörjande. Men till att börja med talar lärjungarnas antal och relation till Jesus emot denna teori eftersom det nästan alltid endast är den som varit allra närmast den avlidne som upplever sådana former av hallucination, såsom änkan eller änklingen eller en förälder till ett barn. Hallucinationerna är dessutom i stort sett alltid vaga, så som upplevelsen av dessas närvaro, eller kopplade till enbart hörsel, och endast i sällsynta fall också syn. Vidare förkommer hallucinationerna mestadels i insomningsfasen. Men lärjungarnas upplevelser äger rum vid olika tider på dagen, och inkluderar flera sinnen samtidigt. Sörjandes hallucinationer brukar också upphöra så snart de försöker interagera med den avlidne, medan lärjungarna har längre konversationer med den uppståndne Jesus. Och slutligen tror man normalt aldrig till följd av sådana hallucinationer att den avlidna har återuppstått, vilket lärjungarna däremot var övertygade om.
Till sist har vi teorin om att Paulus hade en konversionsstörning, där en inre konflikt eller ångest tar sig uttryck i fysiska åkommor som gör dem hanterbara för individen. I Paulus fall skulle det ha handlat om att han blev blind därför att han undermedvetet hade samvetsbetänkligheter över sitt förföljande av de kristna. Men någon sådan inre konflikt verkar han även efteråt ha varit omedveten om, vilket inte stämmer med kända fall av konversionsstörning. Han uppvisar inte heller den likgiltighet eller förnöjsamhet över symptomen som normalt följer, utan är tvärtom så känslomässigt påverkad att han varken äter eller dricker under tre dagar. Dessutom hör hallucinationer mycket, mycket sällan och hör inte ens till diagnosen, utan tillståndet såsom blindhet orsakas av något man sett som man inte ville se, inte något man undermedvetet ska ha önskat att se.
Paulus egen slutsats, och en som vi på goda grunder kan dela, var att han verkligen mött Jesus uppstånden, och det är därför han frimodigt hänger hela den kristna tron på denna punkt i 1 Kor 15, och sedan skriver:
”Men nu har Kristus verkligen uppstått från de döda, som förstlingen av de insomnade. Eftersom döden kom genom en människa, kom också de dödas uppståndelse genom en människa. Liksom alla dör i Adam, så ska också alla göras levande i Kristus. … Stå därför fasta och orubbliga, mina älskade bröder, och arbeta alltid hängivet för Herren. Ni vet att er möda i Herren inte är förgäves.”
”Ni vet”. Du kan på mycket goda grunder tro på, lita på, förtrösta på och frimodigt hävda att Jesus verkligen har uppstått från de döda, att han verkligen är Guds Son, och att det finns förlåtelse för alla synder och hopp om ett evigt liv. När Paulus hängde hela den kristna tron på Jesu uppståndelse var det inte en chansning. Han hade själv noga efterforskat det och själv mött Jesus uppstånden. Och Gud har i sin vishet och godhet låtit evangelierna skrivas på ett sådant sätt att vi idag, 2000 år efter att det hände, kan bygga ett mycket starkt historiskt försvar för vad de berättar, också i små detaljer som vi lätt missar. Evangelierna och Nya testamentets brev är verkligen trovärdiga källor och de håller att bygga ditt liv på, att satsa ditt liv på.
Kristus är uppstånden!
– Ja, han är sannerligen uppstånden!
-----
Fra Missionssprovinsens nettside: