Kyrka för dagens människa?

Det var påven Johannes XXIII som skapade uttrycket aggiornamento som en bild av den romerska katolicismens modernisering – en tro för ”dagens människa” (it. giorno – dag). Tanken på ”dagens människa” är problematisk, blamd annat därför att ”idag” mycket snabbt blir ”igår”. I tanken på aggiornamento ligger också att ”idag” är bättre än ”igår”, och det förutsätter att det har skett en positiv förändring eller utveckling.

   Det är uppenbart att det har skett en förändring från stenyxan till atmobomben. Denna bomb är så mycket mer avancerad än stenyxan och mycket mer effektiv vad gäller förstörelse. Eller – för att ta ett mer positivt exempel – dagens kopiator är mycket bättre än kopiatorerna på 1950-talet. Men i vilken mening är de bättre för oss människor? Allt kommer ju an på hurdana de ord är som står på de kopierade papperen.Vi börjar ana att frågan om utveckling inte främst handlar om teknik utan om moral, d.v.s. om godhet och klokhet.

   I den stora TV-serien om Sveriges historia hette det att Sverige var ”världens modernaste land”. Samma anspråk kan uttryckas med att Sverige är ett av världens mest ”progressiva samhällen”. På detta sätt uttrycker man att det sker en ständig utveckling till det bättre – visserligen under kamp – men att riktningen är obeveklig och att det svenska samhället står i främsta ledet i denna kamp. Varifrån kommer denna föreställning? Fram till början av 1800-talet var man övertygad om att mänsklighetens guldålder låg bakom oss. I den franska revolutionen sökte man rekonstruera det gamla romerska samhället och dess medborgarideal. När man i USA byggde symbolbyggnaderna i Washington var den romerska arkitekturen det stora mönstret. Men i början av 1800-talet börjar utvecklingstanken tränga fram. Det viktigaste året är 1848 – de liberala revolutionerna. En viktig förutsättning är den ökande förmågan att utvinna energi ur materia genom ångmaskinen. Den exploaterade materien skapade väldiga rikedomar och möjligheter, som snart gjorde Västerlandet till hela världens behärskare. Utvecklingstanken fick också en naturvetenskaplig gestalt i evolutionismen, som förutsatte att död materia av egen inneboende kraft kan utveckla levande materia, d.v.s. växter. Sedan fortsatte evolutionen – så tänkte man sig – ända till människan, och hon blev alltmer livsduglig och kraftfull genom rasernas inbördes kamp, där den bättre alltid segrar. Det är ur detta sammanhang som rashygienen – eugeniken – växer fram. Idéhistoriskt sett hör nazismen hemma i denna tankesfär. I allt väsentligt är den så präglad av Darwin att den kan beskrivas som en darwinism omsatt i praktisk politik. De totalitära dragen delar den med en annan ideologi, som också följde evolutionistiska tankemönster i historiesynen. Det är marxismen. Själva föreställningen om evolutionens determinism – dess obevekliga riktning – utesluter möjligheten till ett fritt val, d.v.s. friheten:

    Georg Henrik von Wright har gjort en viktig iakttagelse. Man kan endast då tala om utveckling, när man kan relatera det till något som är det högsta goda. I alla andra fall kan man endast tala om förändring. Den som identifierar sig själv som progressiv blir trovärdig först när han vet vad det högsta är och kan tala om det på ett trovärdigt sätt. Detta har ideologiernas olika skapare länge känt till, och därför har de utformat utopierna eller idealen. Här fick även antropologin – folklivsforskningen – lämna pusselbitar. Marx talade t.ex. om ”det klasslösa samhället”. Men märkligt nog underbyggs idealen och utopierna oftast med myter om en forntida guldålder. Marx kunde t.ex. göra Lewis H. Morgans försiktiga teorier om det indianska samhället till något mycket mer. Det paradoxala är emellertid att ideologierna på detta sätt kommer att bli reaktionära. De söker nämligen återskapa den utopiska mytens forntida samhälle. Ideologierna har gång på gång gjort konkurs. Den franska revolutionens skräckvälde var bara en första variant av den konkursen. Varför är då ideologiernas föreställningar så kraftfulla att det än idag – precis som i franska revolutionen – kan ses som moraliskt högtstående att vara progressiv och vänster? Det beror på att dessa föreställningar vädjar till den mänskliga självuppfattningen. Vi kan det! Vi gör det! Vi skapar det nya, rättfärdiga samhället! Och vi kan det själva! Människan blir sin egen  frälsare, d.v.s. den i det rätta partiet organiserade människan. De som tänker annorlunda är enbart negativa faktorer i utvecklingens perspektiv. Och hur är det då med ”dagens människa”? Hon hör endast i undantagsfall till de ideologiskt organiserade, men ideologiernas moraliska anspråk är kraftfullt och spelar i breda kretsar ”det självklaras roll” (Anders Nygren). Det är riskabelt att ifrågasätta det självklara. Det fick Sokrates erfara. Men Solsjenitsyn säger i sitt Nobeltal: ”Ett sanningsord uppväger hela världen.” Han fick – som landsflyktig! – uppleva Sovjetunionens fall i augusti 1991.

   Utvecklings tanken får i marxismen en politisk form. Här är det den politiskt organiserade arbetarklassen, som är utvecklingens spjutspets. Alla andra politiska krafter är enbart negativa och hör hemma på ”historiens skräphög”. Om de inte självdör, skall de utrotas. Detta är innebörden i ”den väpnade kampen”, som är en omistlig del av den marxistiska evolutionismen. Det eventuella obehag som man kan känna inför detta, övervinns av visionen om mänsklighetens guldålder, som ligger framför oss – ”det klasslösa samhället”. Vägen dit är emellertid varken lätt eller jämn. Därför kom Hegels filosofi att bli en viktig nyckel för Marx historiesyn. Hegels verklighetsuppfattning kom att präglas av hans erfarenhet av tillvaron som en oavlåtlig antagonism, där korta tider öppnar för syntes men mycket snart utvecklas till nya antagonismer, som dock alla samverkar åt samma håll, styrda av den gåtfulla kraft som Hegel med ett motsägelsefullt begrepp kallar ”världsanden”. Det finns för Hegel en slags obeveklighet i skeendets dialektiska spel, och av det har mer en av dagens människor dragit slutsatsen att det mest intelligenta och mest ansvarsfulla beteendet är att anpassa sig till dagens makt och mode. Man har ”hängt med tiden”, ja, till och med gått i takt med tiden. En Kyrka för ”dagens människa” skulle göra en stor insats genom att mitt i denna hegelska moralkollaps påminna om Honom, som har sagt: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Sanningen är Kyrkans livsvillkor.

    Det finns spår av det västerländska tänkandets stora filosofer i den nutida utvecklingstanken. Den stora frågan i antikens filosofi var den mest allmänmänskliga av alla – tillvarons instabilitet och stabilitet. I den mänskliga tillvaron är instabiliteten en smärtsam verklighet, som vi ständigt söker bearbeta. Vi har ett existentiellt behov av stabilitet, av en tillvaro utan spänningar. Det var en sådan tillvaro, som människor före 1800-talet hoppades att se i utopierna och i föreställningen om mänsklighetens guldålder, t.ex. i det gamla Rom. Platon tänkte sig t.ex. att den fullkomliga människan skulle ha varit två-könad och klotrund – i klotet är nämligen alla spänningar bragta till ro. Och även om varken Marx eller Darwin tänkte på klotrund tillvaro finns även där det existentiella behovet av spänningsfrihet närvarande.

    Genom teknisk utveckling och exploatering av materiens energi befinner sig nu hela mänskligheten i en avgrundsliknande situation, där föreställningen om utvecklingen mister alltmer mark. Det har ju förövrigt endast varit ett kort ögonblick i den mänskliga mentalitetens långa vandring som man tänkt och känt på det sättet. ”Världens mest moderna land” har nu en befolkning, där 1 miljon regelbundet berusar sig med droger och 80.000 invånare på ett eller annat sätt tillhör den gängkriminella sfären, ett land där barnafödandet ständigt minskar medan fosterfördrivningen drabbar 20.000 ofödda varje år.

   Platons främste lärjunge var Aristoteles, och han har formulerat en utvecklingsmodell, som kunde vara inspirerande för konservativa tänkare. Den utveckling, som Aristoteles tänker på – kinesis – innebär att en potential mognar till verklighet. Ägget blir en höna, fröet blir en ört. Vi blir vad vi har möjlighet att bli. Vi förändras inte utan vi blir oss själva, fullt ut. All äkta pedagogik är en handledning till detta mognande. Den bibliska människosynen bygger på 1 Mos. 1:27: ”Gud skapade människan till sin avbild.” Mänskligt mognande innebär en allt starkare utstrålning av Guds vishet och godhet. För ”dagens människa” är mötet med denna vishet och godhet i konkret människoliv ett akut behov.

    Ändå har ”progressiv” och ”utveckling” en positiv klang för breda kretsar, och ”dagens människa” ter sig som normsändare i många sammanhang, även kyrkliga. Varför? En orsak kan vara att man inte ser något alternativ.

    Ett lockande alternativ erbjuder Friedrich Nietzsches tänkande. För honom är människolivet en tragedi, och vad som återstår är att göra livsupplevelsen – och livsvalet – så storslagna som möjligt. ”Låt oss äta och dricka, för i morgon skall vi dö.” Av all ateism och moralisk nihilism är detta det mest förföriska alternativet.

   En annan tolkningsmöjlighet är att se historien som en ständig återupprepning av samma skeenden i olika gestalt: ”Inget nytt under solen.” Denna syn har mycket som talar för sig. Vi föds och vi dör, imperier växer till och upplöses, makthavare blir mäktigare och makthavare faller. Allt händer gång på gång utan att vi lär oss något. Det finns ingen mening, inget mål, ingen guldålder, varken före eller efter oss. Denna syn har fått en skakande gestaltning i konstverket Lyckans hjul (bland annat på Kulturen i Lund). Men varför kan vi inte vara nöjda med att se det så? För det första finns det fakta som pekar i en annan riktning. Alexander Solsjenitsyn har sagt: ”På historiens scen ges varje pjäs endast en gång.” Varje mänsklig individ är helt unik. Själva livet i oss vill mer än uppgivenhet. Det finns godhet, det finns insikt – och vår livsvilja väcks när vi möter dem.

   Under beredskapens år i ”det kringrända Sverige” fick Geijers historietolkning en ny aktualitet. ”Det finns en Gud, som dömer.” Så kunde man sammanfatta Geijer. Av Gud har varje människa, varje folk, varje epok fått sitt beskärda mått av möjligheter och krafter. Vår historia gestaltas utifrån hur vi använder eller inte använder detta mått. Den som missbrukar sitt mått – som Hitler och Stalin – måste falla. ”Det dröjer ej länge”, skriver Geijer. Det finns en rättfärdighet i historien, och när historikern varsnar detta är han en granne till diktaren.

   Den största och mest allmänmänsklig frågan av alla är tillvarons instabilitet och vårt behov av stabilitet. Detta är grundskiktet i Augustinus största verk Om Guds stad. Han beskriver där hur det genom mänsklighetens historia vandrar två folk eller gemenskaper, Guds stad och världens stad. Man kunde också tala om två mentaliteter eller livshållningar. Den ena har ett mål och ett fokus som är inriktat på det eviga och förblivande – Guds vilja och Guds plan – d.v.s. det stabila i tillvaron. Det andra folket och den andra mentaliteten riktar sig mot det förgängliga och tillfälliga, t.ex. makt, uppskattning, rikedom, inflytande, d.v.s. det instabila. Detta är två mentaliteter som kan finns i samma människa och samma familj eller samhälle, men historiens erfarenhet är att de – också genom konflikter – alltmer skiljs från varandra, så att historiens mål blir nått, när Guds stad till sist är helt uppfylld av längtan och strävan efter det stabila, det förblivande – livets fullhet och glädje hos Gud.

   N.F.S. Grundtvig kan hjälpa oss att tänka vidare kring den bild vi sett hos Augustinus. Grundtvig fick uppleva det liberala genombrottet i Danmark med 1848 års revolution och den nya grundlagen. Detta skedde efter 189 års envälde, när riket styrdes enbart genom kungliga dekret. ”Frie må vi være for at leve”, skriver Grundtvig. I denna frihet – där inget dekret hindrar kampen – skall det finnas frihet både för den som har rätt och den som har fel - ”frihed for Loke og for Thor”. Det är tyngden och trovärdigheten i ståndpunkterna, som själva skall avgöra utgången. Rymlighet – rummelighed – är Grundtvigs intellektuella och sociala ideal. Och Gud? Han låter kampen mellan gott och ont fortgå som ”et gudommeligt Experiment”. Vad vill Gud med detta experiment? Han vill se hur långt ”Aand og Stof kan gennemtrænge hinanden”. Annorlunda uttryckt: Gud vill se hur långt den mänskliga tillvaron – och även samhället! – låter sig präglas och förvandlas av Guds godhet och vishet.” Detta är något som den Allsmäktige inte tvingar fram genom himmelska dekret, det är något som mognar fram under godhetens kamp mot ondskan – i frihet. I själva verket ser vi här hur nära Grundtvig ligger Augustinus. Vi kan hos båda finna en återklang av Paulus ord: ”... vi lider tillsammans med Kristus för att också förhärligas tillsammans med honom.” (Rom. 8:17) Detta är enligt Wilhelm Stählin – en av 1900-talets främsta teologer – Bibelns stora linje: den gamla, skadade skapelsens förvandling till den nya, friska. När vi säger detta, har vi lämnat Darwin, Hitler, Marx och Hegel långt bakom oss. Men ”dagens människa” har fått något att se fram emot.

   Augustinus talade om Guds stad – Guds folk – som alltmer blir Guds stad, präglad av Guds liv och vilja under denna tidens ståndiga konflikter med världsstaden, som är den mentalitet och kultur som hela tiden blir mer fokuserad på det materiella, tidsbundna och tillfälliga. Grundtvig tänkte i liknande banor när han talade om den kamp mellan ont och gott, som måste få utkämpas i frihet, utan att hindras av maktens dekret. I denna konfrontation mognar den stora förvandling fram som Wilhelm Stählin såg som den bärande linjen i den bibliska historien. Det finns ett bibliskt begrepp, som ger ett pregnant uttryck för denna verklighet – den fortsatta inkarnationen. Jesus beskriver det som sin närvaro i Kyrkan. Paulus kan tala om det som att Kristus tar sin boning i hjärtat genom tron (Ef. 3:17). Alt som försvagar, försenar, skymmer eller hindrar denna verklighet gör folkkyrkan irrelevant för ”dagens människa”. Men allt som förverkligar, förklarar och uppenbarar denna verklighet är också en utmaning för ”dagens människa”. Den i Kyrkan närvarande Kristus är nämligen Herren. Konflikten mellan Guds stad och världsstaden är oundviklig och smärtsam. Men i denna smärta sker det framåtskridande, som är det enda bestående. Detta är det enda verkligt progressiva. Aposteln visste det: Vi lider tillsammans med Kristus för att förhärligas – genomstrålas – av Honom.

   De positiva stämningar som kan väckas av ord som ”progressiv” och ”utveckling” behöver alltmer övertalning för att inte försvagas. Även där Nietzsche är okänd ter sig hans alternativ som en frestande livsväg. Geijers tolkning att historien är rättfärdig hade något viktigt att säga i det kringrända Sverige. Men hur är det med Augustinus och Guds stad? Detta sätt att se tillvaron blir verkligt övertygande när det tar gestalt i konkreta människoliv. Helgonen är det stora Guds-beviset, också de levande helgonen. Den kyrka är relevant som lever i full gemenskap med helgon. Detta är en fortsatt inkarnation: ”de heligas samfund” Det väcker igenkännandets glädje.

Christian Braw