Rune Söderlund til minne

Docent Rune Söderlund avled den 11 april 2025 i en ålder av 81 år. Begravningsgudstjänsten ägde rum i Lunds domkyrka den 9 maj och förrättades av kyrkoherde em. Alve Svensson. Stoftet gravsattes den 12 maj på Östra begravningsplatsen i Göteborg.

Rune Söderlund var född i Göteborgs domkyrkoförsamling den 2 mars 1944 och växte upp på Kungshöjd, i Göteborgs centrum inom vallgraven, som enda barn till Einar och Gunhild Söderlund.

Hans far var stenarbetare och ville att Rune med sin ovanliga begåvning skulle göra karriär inom Unga Örnar för att sedan bli något stort inom socialdemokratin. Långt fram i tiden röstade Rune på socialdemokraterna med motiveringen att man skulle rösta på statsministern och regeringen. När Sverige 1976 fick en borgerlig regering blev han dock något desorienterad. Eftersom han egentligen inte hade sinne för politik kunde han ibland hamna lite snett.

Modern Gunhild var kyrkligt sinnad och tog med sin son till gudstjänster i Domkyrkan, där han fick livsvariga intryck av ”rätte lärare” som Carl Törnqvist och Robert Janson. Ibland har det frågats om Rune var ”schartauan” (ett uttryck han själv aldrig använde). Min uppfattning är att han i grund och botten byggde på den traditionen. Hemstiftets gammalkyrkliga präster var normen efter vilken annan teologi bedömdes.

Hvifeldtska läroverket

Höstterminen 1955 började Rune i klass 1⁵e vid Hvitfeldtska högre allmänna läroverket för gossar. Tidigt lade jag märke till den lille prydlige gossen två årsklasser under mig, alltid välklädd i skjorta, slips och kavaj. Efter hand kom vi att bli mer bekanta i Kristliga Gymnasistförbundet (KGF). Där utmärkte sig Rune, som ännu inte var konfirmerad, genom att med långa citat ur Svenska kyrkans bekännelseskrifter invända mot formuleringar i gästande prästers föredrag. Vid ett vintermöte på Flämslätts stiftsgård hörde jag en präst viska till en kollega: ”Den där unge pojken kan ju mer än vad vi kan!”

Rune tog studenten på latinlinjen våren 1963. Kunskaperna i kristendom, filosofi och latin var naturligtvis långt över genomsnittet, men han saknade sinne för geografi och historia. Mest orolig var han inför att bli examinerad i samhällskunskap.

Tidigt förklarade han att han ville bli lärare i teologi. Däremot ville han inte bli präst. Han ansåg sig inte med gott samvete kunna avlägga prästlöftena. De var för honom inte bara en formalitet. Han var överdrivet samvetsgrann och alltid angelägen om att inte bryta mot några bestämmelser. Ett exempel: Vi var på hemväg från Östtyskland, där Rune hade inköpt Thomas Müntzers samlade skrifter, och anlände med färjan till Gedser. Rune undrade om böckerna möjligen kunde vara tullpliktiga. Han ville inte göra sig skyldig till smuggling. Med Müntzers samlade skrifter under armen begav sig Rune till tullkontoret och visade upp sina fynd för de häpna danska tulltjänstmännen, som vänligt visade ut honom samtidigt som deras fördomar om tokiga svenskar förmodligen stärktes.

Jazzintresset

Redan som gymnasist utvecklade Rune sitt intresse för jazzmusik. Han var en trogen besökare på jazzkonserter när berömdheter från USA gästade Göteborg. Han köpte LP-skivor, läste jazztidningar och var förvissad om att de kända musikerna också var goda kristna. Hans särskilda favorit var vibrafonisten och orkesterledaren Lionel Hampton. Han såg Hamptons konserter som en sorts förkunnelse. Men det hindrade inte att han också gärna lyssnade till en sådan modernist som Miles Davis.

En ljum sommarkväll 1989 satt vi med Rune på torget i Lübeck. Det var sista kvällen på en Lutherresa där Rune medföljde som teologisk expert medan Carl Magnus Adrian körde bussen och jag var reseledare. Rune var lite sorgsen. Just denna kväll skulle Lionel Hampton spela i Köpenhamn och det var förmodligen sista gången han besökte Europa. Rune hade velat vara där, men eftersom han redan lovat att medverka vid vår Lutherresa ville han inte svika sitt löfte. Men dygden fick sin belöning. Lionel Hampton var fortfarande vital för sin ålder. Han återvände ännu en gång till Europa, och då kunde Rune höra honom.

Varje år brukade Rune hålla bibelstudier hos en mycket konservativ grupp någonstans i Norge. Problemet var bara att gruppen ansåg rytmisk musik vara en synd. Rune var orolig för att hans syndiga jazzintresse skulle komma till norrmännens kännedom. Till sist sprack dock bubblan. Runes musiksmak avslöjades med följd att han inte längre blev kallad till norrmännen.

Student i Lund

Rune anlände till Lund på hösten 1963. Efter en tid kom han till Laurentiistiftelsen där han flyttade in i rum nr 12. I slutet av 60-talet gjorde han militärtjänstgöring i Stockholm. När han därefter återvände till Lund tilldelades han rummet bredvid, nr 13, som han sedan behöll i ca 50 år.

Den teologiska översiktskursens studier inklusive den omfattande kursen i grekiska avverkade han utan problem. Han kunde även hjälpa mig, som inte hade lika lätt för att lära. Jag minns en skrivning i religionsfilosofi inför den snälle men svårbegriplige Urban Forell (som senare blev min gode vän och sommargranne), sedermera professor i Köpenhamn. Eftersom jag inte kunde begripa vad kursboken handlade bad jag Rune att hjälpa mig. Under ungefär en halvtimma gav han en sammanfattning. Sedan gick jag upp och skrev. Det gick bra – utan att jag hade läst boken.

Apropå Urban Forell: Rune sa en gång att Urban var den mest intelligenta person han någonsin mött.

Rune avverkade de sju ämnena i teol.-kanden utan problem. Men mer än de olika lärarnas undervisning betydde den pensionerade professorn Hugo Odeberg och dennes lågmälta bibelundervisning på lördagsmorgnarna i studieföreningen Erevna. Odebergs attityd till Bibeln vann Runes förtroende och blev en påbyggnad på grunden från Henric Schartau.

Efter sin grundexamen fortsatte Rune i professor Per-Erik Perssons högre seminarium. Ännu mer betydde dock Bengt Hägglund, som blev hans handledare fram till dess han 1983 disputerade på avhandlingen Ex praevisa fide: zum Verständnis der Prädestinationslehre in der lutherischen Orthodoxie, som också ledde fram till en docentur. Vid det laget hade jag för länge sedan lämnat Lund, men Rune tyckte dock att jag skulle ha ett exemplar av avhandlingen. Han försäkrade mig emellertid att jag inte behövde läsa den då han insåg att jag ändå inte skulle begripa den.

Docent och pedagog

Avhandlingen höll sig visserligen på en hög abstraktionsnivå, men annars hade Rune förmåga att förklara de mest invecklade idéhistoriska samband så att även studenter med alltmer nivellerande gymnasiestudier bakom sig kunde begripa vad saken gällde. Redan från 1970 anlitades han som lärare. Under åren 1987–2011 hade han tjänst som universitetslektor. Som pedagog blev han något av en legend för generationer av studenter i teologi och religionsvetenskap.

Han trivdes alltid bland ungdomar, och de samlades gärna omkring honom. Ett exempel: Under Lutherresan sommaren 1989, sista sommaren med kommunistregim i DDR (men det visste vi inte då), medföljde Rune som teologisk expert. Några av våra söner var med i bussen när Rune förläste om olika reformatorer. Våra tonårspojkar blev fascinerade: ”Man kan inte låta bli att lyssna när han talar!”. 

Ett annat exempel: Sommaren 1967 vistades Rune och jag som s.k. tjänstebiträden hos den legendariske fjällprästen Georg Granberg i Funäsdalen. Kyrkoherde Granberg hade en konfirmand som visat särskilt intresse. Han ville att vi skulle ta kontakt med honom. Det ledde till att konfirmandens ateistiske far ville ordna något trevligt för sin son och de två teologerna. Han körde oss till en sjö där han i sin utombordare fraktade oss rätt ut i vildmarken och placerade oss i en sportstuga. Där skulle vi övernatta och klara oss själva till nästa dag.

Problemet var bara att vi tre nog var de minst lämpade för vildmarksliv man kunde tänka sig. Kanske var Rune och konfirmanden ännu mer handfallna än jag som trots allt lyckades få eld i spisen. Vidare rodde jag försiktigt ut med en eka och lade, för första och sista gången i mitt liv, ut några fisknät. Efter dessa ansträngningar kunde vi sova gott. 

Följande morgon rodde vi ut med ekan och drog upp näten. Till vår oerhörda förvåning hade der fastnat några små fiskar. Det blev min uppgift att trots de andras protester avrätta fiskarna och grilla dem på enris. Detta blev vår frukost. Sedan besteg vi Rödfjället, något som innebar en ganska behaglig promenad. Men det var en syn att se Rune iförd kavaj och mockaskor mitt i en snödriva.

Detta dygn i vildmarken var en omtumlande upplevelse för oss tre. Men konfirmanden tog stora intryck av Rune och blev så småningom präst!

Sommarkyrkan

Kontakt med ungdomar fick Rune också genom att engagera sig i sommarkyrkoverksamhet. För det mesta förekom denna i Eginostiftelsen i Saxemara, utom under några år då en progressiv kvinnlig präst i Ronneby församling tog kommandot och förbjöd kyrkoherden att anlita Rune. Då fick sommarkyrkan i stället hålla till i grannpastoratet Listerby. Så småningom klättrade hans vedersakerska dock vidare på karriärstegen och Rune kunde återvända till Eginostiftelsen.

Trots det spända förhållandet i detta fall var han annars personlig vän med många kvinnliga präster även om han inte sympatiserade med deras ämbetssyn. Rune åtnjöt stort förtroende bl.a. från Christina Odenberg, som var biskop i Lund 1997–2007. Han hade även en god relation till efterträdaren Antje Jackelén.

I sommarkyrkan höll Rune föredrag, bibelstudier och gudstjänster, sekunderad av sin trogna följeslagerska Katarina Nilsson. Sommarkyrkokvällarna blev en samlingspunkt för det kyrkliga Ronneby ända fram t.o.m. 2024. Men under det sista året orkade Rune bara komma till Saxemara på ett kort besök.

Så småningom började sjukdomar tillstöta. Rune tog inte detta på riktigt allvar och slarvade med medicineringen. Han blev alltmer beroende av Katarinas hjälp. Fortfarande ringde han mig ungefär varannan vecka, men samtalen kom alltmer att handla om gamla lärare på Hvitfeldstka och präster i Göteborg.

Ett problem uppstod när telefonkatalogen upphörde att komma ut. Då fick jag tjänstgöra som Runes nummerbyrå. Men sedan försvann också den fasta telefonen, och han hade svårt att hantera mobilen. Det löstes genom att Katarina ringde upp och sedan räckte Rune telefonen. Men när Katarina hastigt avled i maj 2023 blev läget kritiskt. Rune kom till ett äldreboende i Höör och sedan till Ribbingska i Lund där han följande år stilla insomnade.

Tack för nära 70 års vänskap!

Anders Brogren