Vita rosen – hoppets fackla

04.03.2024
Christian Braw
Håp Krig Motstandsbevegelsen Historie Sverige Tyskland 2. verdenskrig Kirkekamp Kirkehistorie Sophie Scholl

Historie

Christian Braw

Vita rosen är namnet på den motståndsgrupp i Tyskland, som 1942-1943 genomförde en rad riskabla aktioner mot den nazistiska regimen. Det kostade dem livet. För att förstå deras mod är det viktigt att ge akt på två faktorer. Den första är den oerhörda entusiasm som omgav Adolf Hitler under hans första år vid makten. Den andra faktorn är den nazistiska terrorn. Av Europas folk var det tyska folket det första som drabbades av nazisternas terror. Mord, misshandel, avsked, indoktrinering var flitigt använda medel. Om man betänker hur många som i nutida västerländska samhällen accepterar en allt trängre åsiktskorridor, hur många som tiger eller anpassar sig till politisk korrekthet utan den minsta risk att mista liv eller hälsa, så förundras man inte över likriktningen i Tredje riket.

Därtill kommer en tredje faktor, nazisternas skicklighet som ledare för en massrörelse. Framför allt var de mycket skickliga ungdomsledare. De tog upp den tyska ungdomsrörelsens arbetsformer. För oss är de mest kända från filmen Sound of Music: Sång, musik, dans, natur, frihet från allt konventionellt. Också de mest kända i Vita rosen – Hans och Sophie Scholl – drogs med i detta. Men snart visade det sig att Hitlerjugend och Bund Deutscher Mädel var något annat. Den frihet och individualism som hade varit ungdomsrörelsens kännetecken, fanns det inget rum för. När Hans Scholl ville låta sin grupp ha en egen vimpel, blev det en stor konflikt. Det klarnade för Hans vad det handlade om. Här gällde inte livsglädje, idealitet och gemenskap, här handlade det om att fostra soldater till Hitlers arméer. Syskonen Scholls föräldrar hade insett det mycket tidigt. Deras far, som var jurist och borgmästare, sade: ”Tro dem inte, de är vargar och domptörer och de missbrukar det tyska folket fruktansvärt.” Den gången lyssnade inte familjens ungdomar. Några år senare började det klarna att konflikten kring ungdomsgruppens vimpel hade mer att säga. Nu var de vuxna. Flera av de unga männen i deras bekantskapskrets var inkallade till krigstjänst på östfronten och fick där uppleva den skoningslösa terrorn mot civilbefolkningen. Hösten 1942 förbyttes den tidigare triumfraden av ständiga motgångar. Den värsta var Stalingrad, där över 300.000 tyska soldater gick under.

Samtidigt ökade repressionen i hemlandet. Angiveri, korruption och maktmissbruk frodades. Nu insåg syskonen Scholl och deras kamrater att något måste göras. Bland kamraterna fanns Alexander Schmorell och Christoph Probst. Deras vapen i motståndskampen var flygblad, som de framställde med en primitiv tryckutrustning. De lyckades trycka och sprida sammanlagt sex flygblad. Redan framställningen var riskabel. Att köpa stora mängder kopieringspapper var att ta en risk. Att sprida dem var att ta en ännu större risk. Många sändes med post, men då gällde det att köpa kuvert och frimärken i stora mängder. Det gällde att söka upp olika inköpsställen och att inte köpa så ofta att det väckte misstänksamhet. Angiveriet och rädslan var massiva motkrafter. Snart kom flygbladen till Gestapos kännedom. Hemliga polisen lyckades dock aldrig infiltrera gruppen, inte heller att spåra den. Det sjätte flygbladet kom på okända vägar till England och spreds i tiotusentals exemplar från de brittiska flygplanen.

Endast långsamt och försiktigt vidgade Vita rosen sina kretsar. Den viktigaste nya medlemmen var professor Kurt Huber. Han var professor i musikvetenskap och psykologi vid universitetet i München och föreläste också i filosofi. Han gjorde viktiga insatser för de senare flygbladen.

Vad innehöll flygbladen? De var framför allt appeller till motstånd. Det första flygbladet börjar med orden: ”Ingenting är ovärdigare för ett kulturfolk än att låta sig regeras utan motstånd av en härskarklick, hängiven dunkla drifter.” Vita rosen tar upp en grundläggande föreställning i nazismen, ”historiens tvivelaktiga lagenlighet”. Nazismen var helt präglad av Darwins verklighetsuppfattning. Den innebar att tillvaron är en oavlåtlig antagonism, en kamp mellan raserna, där den bäst utrustade rasen med nödvändighet kommer att besegra och förinta de svagare raserna. Man tänkte sig att ”historiens hjul” obevekligt rullar åt ett och samma håll, och att den enskilda inte kan ingripa i det. Allt är ödesbestämt. Determinismen är total. Men – och det är viktigt – genom denna ödesbestämdhet tränger evolutionen ständigt fram.

I det andra flygbladet tar Vita rosen upp ett citat av Hitler: ”Ingen kan föreställa sig hur man måste bedra ett folk för att kunna regera det.” Lögnen var ett av Hitlers viktigaste grepp. För honom gällde det att ljuga mycket, att ljuga stort, att bortse från alla invändningar och upprepa lögnen i allt högre röstläge. Nazisterna gjorde anspråk på att ha en vetenskapligt grundad ”världsåskådning”, och många av den tidens vetenskapsmän bidrog också gärna till den bilden. Men i grund och botten var alltsammans lögn, ständigt upprepad lögn.

Det tredje flygbladet talar rakt in i vår egen situation. Hur ofta har vi inte hört: ”Hurdant samhälle vill vi ha? Vi måste skapa ett rättfärdigt samhälle!” Föreställningen att man kan ”skapa” ett samhälle är grunden för alla utopier, även den nazistiska. Vita rosen skriver: ”En stat kan inte konstrueras rent teoretiskt, utan den måste växa, mogna, som den enskilda människan. Men man får inte glömma att i början av varje kultur finns en redan existerande, förberedande form till en stat. Familjen är lika gammal som människan själv.”

Det fanns kristna som lät sig bedras av att Hitler talade om Gud, men det var inte Jesu Kristi Fader han talade om, det var det – enligt hans uppfattning – obetvingliga Ödet. I det fjärde flygbladet skriver Vita Rosen: ”När Hitler på det skändligaste sätt nämner den Allsmäktiges namn, menar han den Ondes makt.” Därmed kommer man in på ett ännu djupare skikt av analysen. Nazismen är inte bara en bedräglig ideologi, den är också demonisk: ”Den som fortfarande idag tvivlar på de demoniska makternas verkliga existens, har inte förstått detta krigs metafysiska bakgrund.”

Det femte flygbladet är en förutsägelse om det nya Tyskland, Förbundsrepubliken: ”Det kommande Tyskland kan endast vara federalistiskt.” När detta flygblad skrevs var Stalingrad redan förlorat. Nederlaget var på väg: ”Skilj er i tid från allt som rör nationalsocialismen!”

Det sjätte flygbladet slutar med orden: ”Vårt folk står inför uppbrottet från nationalsocialismens underkuvande av Europa, inför det nya genombrottet av frihet och anseende.”

De sex flygbladen kostade fem unga människor livet. Även Kurt Huber greps och avrättades. Men med sitt mod, sin sanning och sitt offer lade de grunden för det nya Tyskland.

*

Sophie Scholl har blivit en symbolperson för motståndet mot Hitler och en viktig gestalt för ungdom i Tyskland och över hela världen. Gator och skolor är uppkallade efter henne, frimärken har gjorts för att hedra henne, det finns böcker och film. Monument har rests över henne.

Av allt att döma, hade Sophie från sitt föräldrahem föga med sig av den kristna tro som skulle bli en viktig drivkraft i hennes korta liv. Hennes mor Magdalene hade varit diakonissa. Under första världskriget arbetade hon på ett sjukhus, där hon mötte den tio år yngre pacifisten Robert Scholl. Han var närmast religionslös men hade starka ideal, och han tycks ha präglat hemmet. Efter kriget blev han jurist.

När Hitler grep makten 1933 engagerade sig de fem barnen Scholl starkt i de nazistiska ungdomsrörelserna, till sin föräldrars sorg. Nazisterna var skickliga ungdomsledare, som förstod att använda scoutrörelsens arbetsformer, ge dem prägel av frigörelse och uppbrott och uttryck för samhörighet och gemenskap. Samtidigt militariserades formerna på ett sätt som gjorde att de liberalt fostrade barnen och ungdomarna Scholl kände sig alltmera främmande. De hade föga eller ingen insikt i de demoniska dragen i nazismen. Att den var främmande för kristen tro och kristet liv var dock uppenbart.

Efter studentexamen utbildade sig Sophie till förskolelärare och kallades därefter in till Arbetstjänsten, den kvinnliga motsvarigheten till värnplikt. Under denna tid lärde hon känna Otl Aicher, vän till hennes syster Inge. Han var en genomtänkt katolik, som bestämt tog avstånd från nazismen. Eftersom han vägrat gå med i Hitlerjugend fick han ingen studentexamen. Sophies broder Hans arbetade vid samma tid med att ordna Carl Muths bibliotek. Denne var en betydande kulturpersonlighet och redaktör för den viktiga tidskriften Hochland tills den förbjöds 1941. Även Carl Muth var romersk katolik. För syskonen Scholl, som kom från ett religionslöst hem, blev detta möten med en genomtänkt, övertygad tro, som gjorde djupa intryck. Hans satte viktiga böcker i Sophies händer: Augustinus, John Henry Newman, Paul Claudel. Detta blev en port in i en ny värld. Medan de andra unga kvinnorna i Arbetstjänstens baracker pratade om ditt och datt, läste Sophie Bibeln och tunga teologiska böcker. Till en väninna skrev hon: ”I min enkla glädje över allt vackert har något stort och okänt trängt sig in, en aning om en Skapare. Honom prisar allt skapat och rent med all sin skönhet. Därför är det endast människan, som kan vara motbjudande, därför att hon dragit sig undan från denna lovsång.” Sophies dagbok får ofta prägeln av ett samtal med Gud. När hon tänker på Gud gör hon det i bönens form, som en gång Augustinus. Hon skriver: ”Jag har ingen, ingen aning om Gud. Jag har inget förhållande till honom. Bara detta att jag vet. Och då hjälper mig inget annat än att be, att be.” Hon skriver också: ”Jag har märkt, att när jag älskar någon mycket, kan jag inte göra något bättre än att innesluta honom i min bin.”

Sophie var förlovad med en ung yrkesofficer, Friedrich Hartnagel. Och ju mer hon tog avstånd från nazismen, dess mer problematiskt blev detta förhållande. Efter sin tid i Arbetstjänsten hade hon kommit till universitetet i München, där hennes bröder redan studerade. De tillhörde en krets på ungefär sextio studenter och professorer, som med fullt förtroende för varandra kunde diskutera politik. Gestapo lyckades aldrig infiltrera denna krets, och det var i den som motståndsgruppen Vita Rosen växte fram. Några av de medicine studerande i gruppen hade varit inkallade på östfronten och sett skakande bevis på de nazistiska övergreppen.

Genom sin mor lärde syskonen Scholl också känna en annan verklighet. 1939 hade Hitler i ett hemligt dekret befallt att alla obotligt sjuka och handikappade i Tyskland skulle dödas. Vården av sådana patienter låg i stor utsträckning hos den kristna diakonin och genom sina vänner bland diakonissorna fick Magdalena Scholl berättelser om hur bl.a. autistiska barn dödades. När den fruktade bilen kom till ett av vårdhemmen, hade barnen frågat: ”Vart skall vi?” En förtvivlad diakonissa svarade: ”Rakt in i himmelen.”

Syskonen Scholl och deras kamrater i München kände alltmer ett inre tvång att göra något konkret. Det blev Vita Rosen och de sex flygbladen. Sophie engagerade sig lidelsefullt för att sprida dem – de lades in i telefonkataloger på stationer, de postades till okända, de ”glömdes” på tåg. Nu började Gestapo få upp ögonen för verksamheten, i synnerhet sedan Hitler-fientliga grafitti börjat dyka upp på husväggarna. Men inte heller nu lyckades man infiltrera Vita Rosen. Gruppens medlemmar kom av naturliga skäl mycket nära varandra, och Sophie kände sig attraherad av en av dem, Alexander Schmorell. Men förlovningen med Friedrich Hartnagel höll. Han hade ingen personlig tro, men Sophie skrev till honom: ”Vi måste be, och be för varandra. Om du vore här, skulle jag knäppa mina händer tillsammans med dig. Vi är ju fattiga barn och svaga syndare.” Efter Sophies avrättning sökte han förgäves bli degraderad till menig soldat. Hans upplevelser vid östfronten – bl.a. Stalingrad – gjorde honom till regimmotståndare. Efter hans död 2001 utgavs hans brevväxling med Sophie.

Sophie hade en motvilja mot det ytliga och banala vanlighetslivet. Det var lätt att fly in i det mycket nära för att slippa krigets turbulens – och ansvaret. Hon ber: ”Finner du hos mig kärleken till livets skönhet, så riv mig loss från den. Jag själv är alltför svag.” Sophie nöjde sig inte med att ha trosövertygelse, hon ville känna och märka trons verklighet. Hon ber: ”Hellre outhärdlig smärta än livet på måfå, hellre brinnande törst än tomhet.” Hon fördes in i en andlig kamp: ”Jag är så långt från Gud att jag inte ens känner hans närvaro i bönen. I detta läge hjälper endast bönen, och även om jag känner tusen demoner rasa inom mig, så skall jag hålla fast vid den räddningslina, som Gud i Jesus Kristus har kastat ut, också när jag inte längre känner den i mina stelnade händer.”

18 februari 1943 greps Hans och Sophie Scholl efter en angivelse av en universitetsvaktmästare. Den polisman som förhörde dem blev berörd av deras starka tro och fullständiga osjälviskhet. De tog på sig hela ansvaret för Vita Rosens verksamhet. Framför allt var de angelägna att skydda den medlem i gruppen, som redan hade familj och barn. Fyra dagar efter gripandet dömdes de till döden och avrättades med giljotin.

I en av det böner, som finns i Sophies dagbok, ber hon: ”Min själ är som torr sand, när jag försöker be till dig. Den känner inget annat än sin egen ofruktbarhet. Min Gud, förvandla du denna själens mark till en god jordmån, så att ditt utsäde inte blir sått förgäves i den. Låt åtminstone där en längtan efter dig få växa till...”

Christian Braw

Källor:

Martin Fromm: 100 Jahre Sophie Scholl; Diakrisis 2/2021

Inge Scholl: Vita Rosen, 1974