Episoden – lenge gløymd – melde seg straks då eg for kort tid sidan høyrde eit intervju med kultur- og likestillingsminister Lubna Jaffery. Saka var at ei undersøking gjort av Bufdir (Barne-, ungdoms- og familiedirektoratet) viser at den positive haldninga til skeive, bi- og homofile er høg, sjølv om den har stagnert. Men det positive synet på transpersonar, derimot, viser ein tydeleg tilbakegang. 

Det er bekymringsfullt, sjølvsagt. 

Slike funn inviterer til så mange slags reaksjonar frå dei som har det politiske ansvaret, og som dessutan sit med pengesekken. Éin slik reaksjon kunne til dømes vera å seia: – Hm. Dette var interessant. Her må det diskuterast og drøftast vidare. Og vi har jo både tanke-, tale og religionsfridom her i landet.

Men det var ikkje aktuelt å svara slik. Så avslappa kan ein ikkje ta på slikt. Sjølvsagt. For det ville nemleg implisera at det er liberale menneske ein vender seg til. Folk som trur på debatt og meiningsutveksling, og som verdset at ikkje 100 prosent meiner akkurat det same om eit av tida sine store stridsspørsmål.

I staden kjem reaksjonen – som i dette tilfellet – på reint instinkt: – Send meir pengar! Regjeringa vil løyve endå nokre millionar til å piska den siste opinionsresten på plass. Det er nemleg noko langt meir enn «standpunkt» som skal påverkast. Prosjektet er langt større enn det! Det er vårt mind set – tankemønster – og kva vi tenkjer om dei store tinga i tilværet – som skal endrast. Og dei gjev seg ikkje før alle er like glade, frigjorde, inkluderande og tolerante.

Her går pengemakt og åndsmakt til samordna angrep på nedervd forståing, tru og overtyding. Overtyding om kva som byggjer eit godt samfunn. Og kva desse normene framleis kan bety for samfunnet. 

Det er om lag femti år sidan forskingspionerane i det faget som heiter demografi kunne fortelja oss kor vi var på veg. Nye samlivsformer, kombinert med fri abort, som i seg sjølv vitna om eit barnefiendtleg samfunn, der vaksne – først og fremst – skulle realisera sitt autonome liv, kunne føra til ei utvikling der nasjonar står på randa til å øydeleggja seg sjølv.

Men desse forskarane kom aldri inn i varmen i akademia. For der var det framleis 68-arane som rådde.

Det er først når ei alternativ åndsmakt står opp mot den kombinerte styrken av ånds- og pengemakt, at ei ny retning kan stakast ut.

Egil Morland

(Tidlegare publisert i Dagen)

       Med glede noterer vi at representantene for Lyngen-læstadianerne i møter med biskopen har holdt fast på Skriftens lære og sin praksis. Med disse ordene vil vi uttrykke vår støtte til dem. Vi har i mange år vært trukket inn i den samme åndelige kampen.

       Lyngen-læstadianerne er ikke alene om å fastholde kirkens lære om at kvinner ikke har adgang til prestetjenesten, slik det fortsatt praktiseres blant et flertall av verdens kristne. Også i den lutherske kirkefamilie holder større og mindre kirker fast på denne praksis.

       I vår tid er det omveltninger i kirkene på flere områder. Den nære historien, også i Norge, har vist at spørsmålet om kvinnelige prester er et av flere med kjønn som tema som utfordrer kirkens tradisjonelle lære og praksis. Og selv om Den norske kirke så langt opptrer med noe større varsomhet overfor prester som ikke aksepterer likekjønnet samliv, har kirkemøtet ikke holdt seg tilbake for å kreve dette tilbudet tilgjengelig i alle menigheter. At prester utelukkes formelt fra tjeneste på grunn av et gammelkirkelig syn på dette spørsmålet, skal vi ikke lenger enn over grensen til Sverige for å se. Med andre ord, det stopper ikke med det pågående presset mot Lyngen-læstadianerne for å slippe kvinnelige prester til i sine vigslede hus.

       Avgjørende i den pågående striden er at Lyngen-læstadianerne her står på Den nye testamentes grunn. FBB har i flere tiår hevdet det samme synet og støttet prester og lekfolk som har måttet lide på grunn av sin holdning til spørsmålet. Av den grunn vil vi både tilskynde Lyngen-læstadianerne til å holde fram som de nå gjør, og kristenfolket til å be for dem og støtte dem i situasjonen de står i.

For sentralstyret i For Bibel og Bekjennelse (FBB)

Jan Bygstad, formann, Erik A.H. Okkels, nestformann, Boe Johannes Hermansen, daglig leder

För den som har följt utvecklingen under en längre tid kommer detta inte som någon överraskning.

När Missionsprovinsen bildades var det inte därför att vi önskade splittring. Tvärtom skedde det efter årtionden av växande oro över att Svenska kyrkans ledning allt mer valde att anpassa sig till tidsandan snarare än att låta sig korrigeras av Skriften och bekännelsen.

Erfarenheten visade redan då att det som först beskrivs som en generös samexistens mellan olika uppfattningar med tiden tenderar att övergå i krav på likformighet. Gång på gång har det försäkrats att ursprungliga uppfattningar i omstridda frågor fortfarande ryms inom kyrkan. Samtidigt ser vi hur möjligheten att faktiskt leva, undervisa och utbildas utifrån dessa uppfattningar gradvis begränsas. Det som tidigare ansågs vara en legitim uppfattning blev först en avvikande, därefter en marginaliserad och slutligen en otillåten uppfattning. I praktiken har den som omfattar en tidigare legitim uppfattning blivit diskvalificerad för kyrklig tjänst. I dag ser vi hur präster, prästkandidater och diakonkandidater granskas inte främst utifrån sin trohet mot Skriften, bekännelsen och kyrkans vigningslöften, utan utifrån sin anslutning till vissa av samtidens värderingar. Vi ser hur frågor som tidigare behandlades som föremål för fortsatt teologiskt samtal allt oftare blir lojalitetsfrågor. Vi ser hur den klassiska kristna tron successivt förlorar sitt självklara utrymme inom de strukturer som en gång var satta att bevara den.

Kyrkans Herre är inte tidsandan, opinionen eller de kyrkliga makthavarna, utan Jesus Kristus, densamme i går och i dag och i evighet. 

I den evangelisk-lutherska kyrkan har biskopen ingen makt att skapa ny lära eller att binda samveten genom egna påbud. Biskopens uppgift är att förkunna Guds ord, förvalta sakramenten och vaka över den tro som en gång blivit anförtrodd åt kyrkan och föra den vidare till nya generationer. 

I Apologin till Augsburgska bekännelsen (artikel XXVIII) lär vår kyrka att biskoparna har en bestämd befallning och ett bestämt Guds ord, som de ska predika och enligt vilket de ska utöva sin domsrätt och de har inte rätt att stifta stadgar som snärjer människors samveten.

När biskoparna egenmäktigt använder antagning till vigningstjänst, tillsyn eller administrativa riktlinjer för att uppnå sådant som aldrig uttryckligen beslutats, då sätts dessutom kyrkans egen ordning ur spel. 

Vi vill därför också rikta en allvarlig förmaning till Svenska kyrkans biskopar. Ni har inför Gud och kyrkan lovat att stå fasta i kyrkans tro, försvara den och tillse att Guds ord rent och klart förkunnas så som det är oss givet i den heliga Skrift och omvittnat i vår kyrkas bekännelse. Ni har lovat att följa, upprätthålla och värna kyrkans ordning samt att låta tro, lära och liv bli ett.  

Det är tid att vända om från allt som fördunklar detta uppdrag och att verka i den trohet som era löften förpliktar er till. Ingen biskop är kallad att följa tidsandan, men varje biskop är kallad att i ödmjukhet underordna sig Kristus, hans ord och kyrkans bekännelse.

På samma sätt måste också de politiker och andra makthavare som utövar påtryckningar på biskoparna manas till eftertanke. Kyrkans lära är inte överlämnad åt partipolitik, opinionsbildning eller yttre påtryckning. Den som har inflytande över kyrkans yttre beslut har därmed inte rätt att förändra, förvanska eller sätta sig över den tro som kyrkan har mottagit. Här behövs besinning av den som vill forma kyrkan efter tiden och en villighet att underordna sig den sanning som kyrkan är satt att bevara och förkunna. 

Till alla inom Svenska kyrkan som nu känner sorg, oro eller rådlöshet vill vi rikta en uppmaning: håll fast vid den tro som apostlarna har överlämnat, den tro som kyrkan i alla tider har bekänt och som ingen tidsanda kan upphäva. 

”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet. Låt er inte föras bort av alla slags främmande läror” (Hebr 13:8–9).

Johannes döparens dag 2026
Bengt Ådahl, missionsbiskop
David Appell, stiftsprost
Jakob Okkels, provinssekreterare
Andreas Karlgren, distriktsledare

missionsprovinsen.se/oppet-brev-till-svenska-kyrkan/

Denne uken har kunnskapsministeren gått frem og tilbake i spørsmålet om fritak fra PRIDE-markeringer i skolen. Reaksjonene har vært sterke – som om selve muligheten for å avstå er provoserende. Men nettopp denne uroen peker mot et tilbakevendende spørsmål: Hva skjer når fellesskapets normer kolliderer med individets samvittighet? Dette gjelder også dagens diskusjon om PRIDE-markeringer i skolen.

Som kirkehistoriker – og som amerikaner som har gjort Norge til sitt hjem – slår det meg at dette ikke er noe nytt. Tvert imot: Norsk historie gir flere eksempler på situasjoner der myndigheter og flertall har handlet med beste mening, men likevel tråkket over grenser som i ettertid fremstår tydelig.

Et tidlig eksempel finner vi etter Napoleonskrigene. Norske sjøfolk vendte hjem fra britisk krigsfangenskap, og noen hadde der kommet i kontakt med kvekere og tatt opp en ny religiøs overbevisning. De var fortsatt norske – men ikke lenger en del av den lutherske enhetskulturen staten bygget på.

Da de nektet å delta i pålagte kirkelige handlinger og undervisning, ble de møtt med bøter, i noen tilfeller fengsling, og sosialt press. I samtiden ble dette begrunnet som nødvendig. Religiøs enhet ble ofte forstått som en forutsetning for en stabil stat – både innen luthersk statstenkning og i deler av opplysningstidens politiske tenkning.

I dette perspektivet fremsto reaksjonene som både rasjonelle og ansvarlige: Avvik måtte korrigeres.

Men historien tok en annen vending. Kvekernes samvittighetsmotstand vakte gradvis sympati, og bidro til utviklingen av økt religiøs toleranse i Norge. Tiltakene som skulle styrke fellesskapet, fikk motsatt effekt. De synliggjorde snarere behovet for å beskytte individets overbevisning.

Et annet eksempel ligger nærmere i tid – og fortsatt nærmere i kroppen. Under okkupasjonen forsøkte Nasjonal Samling å forme norske barns oppdragelse i tråd med sin ideologi. Ambisjonen var å bygge et nytt samfunn. Også her mente aktørene selv at de handlet til landets beste.

Motstanden ble massiv. Lærere nektet å underordne seg, foreldre holdt barna hjemme, og kirken sa tydelig ifra. Begrunnelsen var enkel og grunnleggende: Samvittigheten satte en grense.

Det som gir disse episodene sprengkraft, er ikke bare hva som skjedde, men hvem som handlet. De som krenket andres samvittighet, var ikke entydige skurker. De kunne være oppriktig overbevist, ansvarlige, til og med idealistiske. De handlet – etter egen overbevisning – med beste mening.

Det er en innsikt som bør gjøre oss mer varsomme enn vi ofte er.

For det er nettopp kombinasjonen av gode intensjoner og makt som kan være farlig. Når man er sikker på at man står for det rette, blir det lettere å overse hva det koster for andre å bli pålagt det samme.

Historien viser samtidig noe annet: Samvittigheten lar seg ikke uten videre disiplinere. Når mennesker opplever at de må handle mot sin dypeste overbevisning, oppstår det motstand – ofte stille, noen ganger kostbar, men med en egen utholdenhet.

Derfor er spørsmålet ikke bare hva vi vil oppnå som samfunn, men hvordan. Hvor går grensen for hva fellesskapet kan kreve av individet?

Dette er ikke et abstrakt spørsmål. Det gjelder også i dagens diskusjoner om PRIDE og markeringer i juni. For mange fremstår deltakelse som en selvfølge – nærmest som et minste uttrykk for fellesskap og respekt. For andre oppleves det som noe de ikke uten videre kan slutte seg til, uten å gå på akkord med egen overbevisning.

I et slikt landskap er det fristende å konkludere raskt: At motstand skyldes uvitenhet, eller mangel på vilje. Historien gir grunn til større varsomhet.

For også her kan noe som oppleves som lite for noen, være prinsipielt for andre.

Som historiker arbeider jeg til daglig med mennesker som sto i slike konflikter lenge før oss. Det slår meg hvor ofte de som tapte på kort sikt – sosialt, økonomisk, personlig – likevel fikk rett i det lange løp. Ikke fordi de hadde makt, men fordi de holdt fast ved samvittigheten.

Jeg er ikke kveker. Men jeg kjenner en dyp respekt for den ryggraden de viste – og for nordmenn som sto imot under okkupasjonen. Jeg håper at både jeg selv og mine barn kan lære noe av deres mot – og av samvittigheten de holdt fast ved.

For også i vår tid vil mye gjøres med beste mening. Det vil være oppriktig, velment – og noen ganger feil.

Når forventningen om deltakelse blir så sterk at rommet for samvittighetsbasert avstand snevres inn, nærmer vi oss en grense historien advarer mot. Ikke fordi saken er den samme – det er den ikke – men fordi mønsteret er gjenkjennelig.

Spørsmålet er ikke om vi har gode intensjoner.
Spørsmålet er om vi er villige til å gi rom for dem som, av samvittighetsgrunner, ikke kan slutte seg til – selv når det oppleves ubehagelig for flertallet.

Brandt Klawitter

Førsteamanuensis i kirkehistorie, NLA Høgskolen

Prest, Den Lutherske Kirke i Norge (LKN) & lærer i AdFontes presteutdanning

(Teksten er tidligere publisert i Vårt Land)

Gruppen bag "Lutherske fordybelsesdage" planlægger fremadrettet arrangementer. Det er for at fremme god sund luthersk teologi - og et godt fælles forum for udveksling af tro og tanke mellem enkeltpersoner. Som udgangspunkt afholdes fordybelsesdagene i Herning Kirkes Kirkehus, Østre Kirkevej 1B, 7400 Herning

Awana har sin bakgrunn i amerikansk baptisme, men de norske utgiverne har fått frihet til å bearbeide det slik at det kan brukes i en norsk, luthersk sammenheng. De som står for den norske utgaven, mener selv at de «står inne for en evangelisk-luthersk teologi» og presenterer Awana som noe som svarer til dette (https://awana.no/awanas-teologi/). Konklusjonen for to år siden, var imidlertid at Awana måtte forstås som uttrykk for pentekostal arminianisme. Selv om Awana ikke uten videre ville vedkjenne seg en slik kritikk, tok de den likevel såpass på alvor at de har gått gjennom sitt materiale, visstnok delvis med utgangspunkt i vår kritikk den gang.

            Konklusjonen etter å ha lest kursmaterialet slik det nå foreligger, er at fokus på å lære barna opp til å bli profeter ved å lære dem å lytte til Guds stemme er kraftig redusert og rekalibrert i forhold til slik det var for to år siden. Det legges nok fremdeles en viss vekt på Åndens ledelse og det å høre Guds stemme, men det har nå en tydelig kristosentrisk og bibelfundert innretning. Ett eksempel kan hentes fra Trek Fra død til liv. 5.4. Ledet av Gud, hvor en taler om at en kan få innskytelser og lurer på om disse er fra Gud. Vurderingskriteriet er da slik: «Men hvis ordet er til oppbyggelse og stemmer med Guds ord, og vi kjenner at det er et ord som skal deles og ikke bare tas med i bønn, ja da kan det være rett å "hoppe i det" og dele det med den det gjelder.» Men det kan skli ut i det banale fremdeles, f.eks. når det i T&T. Nåde i aksjon. 1.2 Gud er hellig sies at «Gud kan og vil hjelpe deg i møte med store og små valg du må ta i hverdagen» og det er illustrert med valget mellom grønn og rød jakke.

            Preget av sakramentløs arminianisme er imidlertid like tydelig som det var for to år siden. I T&T. Nåde i aksjon. Startskuddet 3: Evangeliet er det framstilt slik: «Gud ga menneskene frihet til å ta egne valg. Adam og Eva tok et valg om å ikke gjøre som Gud sa. Det førte til at smerte og ondskap kom inn i verden. … Det er som i sjakk. Gud (Kongen) har allerede gjort sitt trekk. Nå er det din tur til å gjøre et trekk. Gud følger spillereglene og kan ikke ta to trekk på rad. Men så snart du har gjort ditt trekk, er han rask til å følge opp og komme deg i møte.» Berøringsangsten i forhold til bibelsk utvelgelseslære er sterk. At Moses var utvalgt av Gud, vet en nok (Trek. Fra død til liv. 3.3. Moses). Men å gå videre derfra ligger bortenfor horisonten. Frelsestilegnelsen er konsekvent framstilt som et resultat av eget valg: «Men denne gaven får vi ikke med mindre vi velger å ta imot den» (Trek. Fra død til liv. 1.1. Hva er det gode liv?). Det henvises med en viss regelmessighet til Rom 10,9, som i dette undervisningsopplegget fungerer som en slags dåpserstatning. Et annet eksempel: «Uten frihet til å avvise Gud, har vi ingen mulighet til å velge Gud. … Kanskje er du ikke sikker på om har tatt imot Jesus som din frelser? Da kan du gjøre det nå», igjen med henvisning til Rom 10,9 (T&T. Nåde i aksjon. 3.3 Jesus er Frelser).

            Styrken ved Awana er at det er et gjennomtenkt studieopplegg med et tydelig bibelfokus. For de litt voksnere ungdommene får vi her også konkret veiledning om ekteskap og samliv helt fri for skeiv ideologi. En prøver seg også litt i retning av det apologetiske, om enn ikke alltid med like stort hell. En flere ganger gjentatt påstand er at vitenskapsmenn i 2400 år, dvs. fram til Big Bang-teorien, var overbevist om at verden ikke var skapt, men evig. Det er rent tøys; allerede i den gresk oldtid stod skapertanken sterkt, og i det kristne Europa var den enerådende. I Journey. Advokater. 3.1. Vitenskap er det bedre framstilt. Treenighetslæren strever en med, og iblant brukes formuleringer som er åpenbart modalistiske (Cubbies, Bikuben, Disiplene får Den hellige Ånd). Den bibelske og oldkirkelige forståelse av de indretrinitariske relasjoner som det sentrale, mens treenighetens gjerninger utad er udelelige, ligger tilsynelatende utenfor horisonten. Muligens er det behovet for et separat fokus på Den hellige ånd som henger igjen.

Behovet for å unngå klassisk kristen dåpsteologi er så sterkt at skriftutleggelsen lider under det. Misjonsbefalingens betydning framheves flere ganger, og det er jo fint, men at den også handler om dåp, kan man faktisk ikke si. Påfallende er det også at en ikke trekker linjen fra Noah til dåpen slik NT gjør (Trek Fra død til liv. 3.1. Noah). Når en kommer så langt at en faktisk må si noe om dåpen (Journey. Disipler. 7.2 Dåp), lar en alle ambisjoner om lutherdom fare, og framstiller det lutherske og det baptistiske dåpssyn som likeverdige varianter. Her kan det virke som er det behovet for å kunne markedsføre Awana bredt som har overtatt styringen. Det gjør at opplegget som helhet får en kraftig slagside, hvor den pedagogiske gevinst om ligger i å gjøre trosopplæring til dåpsopplæring, blir helt borte.

Både når det gjelder menneskesyn, frelsesforståelse og sakramentforståelse virker Awana til å være utformet som indirekte polemikk mot Luthers Lille katekisme, noe som unektelig blir påfallende når de som står bak det, mener de «står inne for evangelisk luthersk teologi». Nattverden er noe bedre framstilt, og berøringsangsten er gjennomgående heller ikke så sterk. Men til klassisk kristen realpresenslære kommer en ikke: «Når vi tar imot brødet og vinen, blir vi en del av hans lidelse og død for oss» (Journey. Disipler. 7.1 Nattverd).

Evangelical Lutheran Church in Kenya withdraws from Lutheran World Federation

Kenyan Lutherans hold biennial convention

Med nyfikenhet har jag försökt följa nyhetsflödet, om LVF händelsevis skulle rapportera eller kommentera ELCKs agerande? 

Parallellt med ELCK finns även Kenyas Evangelisk-lutherska kyrka (KELC), som har sina rötter i Evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania (ELCT). Från och med slutet av 1960-talet fungerade det som en förlängd arm i Kenya, ett fristående stift av ELCT. 1992 registrerades den som en självständig kyrka i Kenya och har sedan 1995 haft internationella kontakter med LVF och Kyrkornas Världsråd (WCC). 

Den 24 maj 2026 genomfördes en KELC-biskopsvigning i Nairobi som påtagligt har uppmärksammats av LVF. Då installerades nämligen den kvinnliga biskopen, Catherine Ngina Musau, under högtidliga former. Det är svårt att vid läsningen undgå att notera, att reportaget indirekt förmedlar en kritisk passning till ELCK, som valt att avsluta sin kontakt med LVF: Thousands attend festive consecration and installation of new leader of Kenya Evangelical Lutheran Church. 

I förlängningen har ILC-ordföranden, biskop Juhana Pohjola, kommenterat förhållandet mellan ELCK och LVF. Han bedyrar att ILC inte varit involverad i det beslut som ELCK tagit i förhållandet till LVF: ILC Chairman responds to LWF. Den oinvigde ställer dock frågan, vilken koppling som finns/inte finns mellan ILC och LCMS? Av artikeln framgår även hur olika profil och inriktning ILC och LVF har. Den förra representerar konfessionell lutherdom medan den senare står i ett mer inomvärldsligt sammanhang, med betoning av humanitär- och utvecklingsarbete, opinionsbildning, delat vittnesbörd och dialog.

Samtal mellan ELCK och KELC har förts under de gångna åren, men utan att leda till något konkret resultat. I nuvarande läge tycks distansen mellan kyrkorna vara större än någonsin. 

Roland Gustafsson

Artikeln publicerades som blogg på ELFHs webbsida. 

Mennesker har så mange slags forventninger til forkynnelsen, så mange slags ønsker, meninger, fordommer, preferanser og ‘likes’. Dersom forkynneren tar hensyn til dette eller – enda verre – lar seg styre av det, mister saltet sin kraft. Derfor er det av største betydning at forkynnelsen i en viss forstand er hensynsløs, dvs. ikke tar hensyn til hva ‘folk’ ønsker og mener, men ene og alene til Guds ord.

Det naturlige menneske mangler enhver forutsetning for å gripe evangeliet. Når Jesus irettesetter Peter og sier: «…. du har ikke sans for det som hører Gud til, men bare for det som hører menneskene til» (Matt 16,23), setter han fingeren på årsaken til anstøtet mot evangeliet. Slik den blinde mangler evnen til å oppfatte lys, mangler mennesket øyne til å oppfatte, se og forstå det som hører Herren til. Dette er hovedårsaken til de mange slags negative reaksjoner i møte med tydelig bibelsk forkynnelse.

Derfor er den første forutsetning for sann og rett forkynnelse en dyp og grunnleggende omvendelse hos forkynneren selv. Det nye testamentes hovedord for omvendelse betyr bokstavelig «å endre sinn». På dette område handler det om å lære å tenke og tale slik Guds ord taler (Jes 55,6ff; 1Kor 2,6ff; 2Kor 10,5).

Fristelsen til å la seg påvirke av menneskers forventninger og ønsker, er en betydelig fare for enhver forkynner. Gir han etter for slikt, vil han sikre seg godt omdømme og bli godt likt, bli etterspurt og anerkjent. Men han mister Herrens ros. Paulus’ frihet fra menneskers dommer er forbilde for enhver predikant: «For meg betyr det ingen ting om jeg blir dømt av dere eller i det hele av noen menneskelig domstol …» (1Kor 4,3) Og: «Var det mennesker jeg ville være til lags, da var jeg ikke Kristi tjener» (Gal 1,10).

Predikantens fristelse går regelmessig ut på å tilpasse talen til det ‘folk’ finner akseptabelt. For den som vil være bibeltro, består fristelsen i å utelate eller tie om tekster eller tema som en vet kan støte folk. Den som har et kritisk forhold til (deler av) Bibelen, ser det som regel ikke som noe problem å følge tidsånden. I begge tilfeller handler det om ulike grader av tilpasning. I stedet for salt har man sukker i forkynnelsen.

Når Jesus sier sitt «Gå ut i all verden og forkynn evangeliet for all skapningen!» (Mark 16,15), sender han disiplene ut med et budskap som verden ikke vil ha. Det er tvert om et budskap som vil bli møtt med dypt fiendskap og vil føre til at disiplene forfølges: «Se, jeg sender dere som får blant ulver» (Matt 10,16). De må være beredt på martyriet. For det naturlige menneskets sinn er fiendskap mot Gud (Rom 8,7).

Evangeliet er ikke en etterspurt «vare», et «tilbud» som treffer etterspørselen i markedet. Derfor vil det å være en rett forkynner av Guds ord alltid bety å gå inn under korset. «Men jeg vil aldri rose meg av noe annet enn av vår Herre Jesu Kristi kors. Ved det er verden blitt korsfestet for meg og jeg for verden» (Gal 6,14).

Avgjørende i denne sammenheng er forståelse for det hellige, for at vi har med Den Hellige å gjøre. Dypest sett speiler all forkynnelse og alt kristent arbeid hva slags gudsbilde en står overfor. Hvor forkynnelsen fortier, banaliserer eller trivialiserer, har en ikke lenger med Den Hellige å gjøre. For det hellige kan ikke populariseres.

Den fristelse som forkynneren står overfor, gjør seg også kollektivt gjeldende i menighetens arbeid og arbeidsformer. En ønsker å fjerne anstøtet slik at en ikke skal komme til å provosere for mye. Det er jo «klok» misjonsstrategi, slik kan en «nå folk». Som det ble sagt i forbindelse med en serie møter nylig: En ønsket «å ufarliggjøre det å være en kristen». Så presenteres en kristendom med sukker på.

Men en ufarlig kristendom er en falsk kristendom.

Et viktig middel for å forsøke å få folk i tale, er å tilpasse «møteform» til det folk liker. Intet i «formen» må oppleves støtende for en kirkefremmed. Møtesalen bør være mest mulig fri for symbolikk som kan være fremmedgjørende. Møteleder bør sørge for at alle føler seg vel, og kan være trygge på at her skal vi ha det fint sammen.  Taler og møteleder bør være ungdommelige og friske, musikken likeså. Det som er «kjedelig» må for all del unngås. Derfor må både møteform og tale ikke være «tungt». Det «lette» og det «kule» er idealet. Det har også den største betydning at pastor/prest gjør klart at han er «et vanlig menneske». Han/hun er interessert i fotball, liker fredagstaco, og er veldig glad for at konen hjelper ham med å skifte bleier på minstemann. Talen bør ikke være altfor alvorlig eller «tung», men uhøytidelig – helst må en få forsamlingen til å le og hygge seg. Enhver form for høytid må unngås, Kanaans språk likeså.

Den gode hensikt ligger bak: Man vil nå ‘folk’ ved å tilpasse seg ‘folk’, «tale et språk som folk forstår.»

Problemet en står overfor i tenkningen rundt en «søkervennlig» eller «lavterskel» møteform, er at en lar dem en ønsker å nå, få definisjonsmakt. Deres preferanser og ‘likes’ blir normgivende. Enten det er unge eller kirkefremmede skal en «møte dem på deres egne premisser». Kommer noen av disse innom, skal de kjenne seg igjen og føle seg bekreftet slik at de får lyst til å komme igjen. For mennesket tørster etter bekreftelse – ikke minst fra Gud.

Ved å gi dem en ønsker å nå definisjonsmakt, legger man tre snublesteiner inn i tjenesten med å formidle evangeliet: For det første ligger det en implisitt innrømmelse av at de ufrelste har rett til å stille krav til evangelieformidlingen. Mennesker som mangler åndelig dømmekraft og derfor ikke har forutsetning for å forstå budskapets egenart, opplever dermed at den kristne menighet indirekte medgir at deres anstøt er berettiget.

For det andre fører denne innrømmelsen uvegerlig til at når en tilpasser formidlingen til folks ønsker og forventninger, havner en i trelldom under menneskemeninger. I frykt for «å miste» de unge, tilpasser en seg ungdomskulturen. En vil vinne verden gjennom å skikke seg lik verden. Men resultatet er altfor ofte motsatt: Verden får innpass i menigheten, menigheten verdsliggjøres.

For det tredje hviler tilpasningen i en manglende tro på Ordets virkekraft: Det en forestiller seg skal bryte ned menneskers motstand mot evangeliet, er ikke Guds ord, men å innrette troens fremtredelsesform etter folks ‘likes’. En vil være «relevant» i møte med tidens utfordringer ved å la tidsånden styre.

Men saken er: Fjerner vi anstøtet i budskapet, mister det sin kraft. Sukker kan ikke erstatte salt. Når evangelieformidlingen omgjøres til et «tilbud», kommer en lett i skade for å gjøre det billig. Når evangeliet fremstilles som Guds allmenne aksept, inkludering og bekreftelse, forfalskes det. Fordi en fortier eller neglisjerer at evangeliet innbefatter omvendelse fra synd, og derfor uomgjengelig innebærer det falne menneskes korsfestelse og død.

Men evangeliet er det mest dyrebare av alt. Det er hellig og skaper hellighet. Som Jesus selv er det ikke nedenfra, men ovenfra (Joh 8,23). Det innbyr til et «rike som ikke er av denne verden» (Joh 18,36f), og vil derfor alltid være et fremmedelement i en fallen verden. Korset setter skille, skille mellom det som er av verden og det som ikke er, skille mellom hellig og vanhellig, skille mellom Guds tanker og mennesketanker, Guds gjerning og menneskeverk, skille mellom frelst og ufrelst, skille mellom synd og rettferdighet.

Derfor er det også slik at der Guds folk (lik Israel under profeten Samuel) sier «Vi vil være som alle de andre folk!» (1Sam 8,20), fornekter det sitt kall og sin identitet som det hellige folket. For Guds hellighet er den fundamentale identitetsskapende realitet for Guds folk: «Dere skal være hellige for meg, for jeg, Herren, er hellig. Og jeg har skilt dere ut fra folkene, for at dere skal høre meg til» (3Mos 20,26).

Det er til en gruppe kristne som har blitt sosialt stigmatisert, utsatt for forakt og mobbing selv fra sine nærmeste, at det lyder: «La oss da gå ut til ham utenfor leiren og bære hans vanære!» (Hebr 13,13). For Herren har aldri lovet sine medgang og suksess i tjenesten. Derfor skal vi heller ikke legge an tjenesten slik at behovet for aksept styrer metoder og midler i arbeidet:

«Jeg vil fri deg fra alle dem jeg sender deg til!»

Jan Bygstad, formann i FBB

Podkasten Kulturkrigen har nok ein gong sett dagsorden i Kristen-Norge. 

Pastorane Steinar Lofnes og Alf Kåre Dalsbø har hausta merksemd utover det vanlege for episoden deira om prevensjon og sterilisering. Dei fekk dessutan drahjelp av gjest Daniel Sæbjørnsen. Pastoren i Passion Åsane er ein kløppar til å få kringkasta det han har på hjarta. 

Hovudspor

Kritikken har følgt to hovudspor, det eine substansielt, det andre handlar om form. Kanskje også eit tredje kan nemnast: nemleg om formkritikk faktisk er relevant her, eller om det er eit uttrykk for det Erik A. Steenhoff i sin positive kommentar kallar «humørløshet». 

Sokneprest Marita Bjørke Ådland er den som har gått aller lengst i kritikken. Presten i Lommedalen legg først og fremst ei kjenslemessig breiside til, såpass at det blir vanskeleg å få tak i argumentasjonen. Men ho brukar ord som «farleg» og hevdar at pastorane gjennom diskusjonen sin «fordømmer dei som tek andre val». 

Ifølgje Ådland er podkasten «galskap» teologisk sett, men dei pastorale implikasjonane ser ho som endå verre. Så langt går det at presten faktisk blir «fysisk dårleg» av å lytta. 

Patriarkalsk?

At podkasten, der tre menn diskuterer prevensjon, skulle få merkelappen «patriarkalsk» trongst neppe nokon profet for å spå. 

Nett denne gongen var det professor Ingunn Folkestad Breistein som passa på å innfri mine forventingar til feministisk respons. Breistein er professor II i kyrkjehistorie ved Ansgar høgskole, men har neppe nøsta ut den lengste kyrkjehistoriske tråden akkurat her. 

Ho nøyer seg med å slå fast at dette «er eit tema som aldri har vore diskutert» i frikyrkjelegheita. Vidare viser ho mellom anna til at bruk av prevensjon no er «heilt vanleg», hintar om at podkastarane kan vera inspirerte av MAGA, og at det ikkje står noko om prevensjon i Bibelen. 

Nei, det står vel om lag like mykje om prevensjon der som om miljøvern eller smarttelefonar. Men bør vi ikkje reflektera teologisk over tema som har blitt formulerte etter år 100?

Håpa på meir

Ærleg talt så håpar ein på litt meir frå kyrkjehistorisk hald. Og som NLAs førsteamanuensis Brandt Klawitter svært betimeleg påpeikar i eit Vårt Land-innlegg, er det godt dokumentert at kyrkje-skepsis mot prevensjon er eit nokså gjennomgåande trekk opp gjennom århundra.

Ein slik refleksjon er sjølvsagt milevis frå å omfamna alt som blir sagt i Kulturkrigen. 

Det er uansett eit interessant skiftet når noko som i tidlegare tider var ein svært sentral tematikk i dag gjer etablerte teologar rasande. Kontrasten bør i seg sjølv oppta fagfolk. Blir det ikkje historielaust å berre avvisa tematikken som «marginal», berre fordi forma i podkasten ikkje gir gjenklang? 

Brandt Klawitter dreg dessutan fram eit langt meir grunleggande spørsmål i sin gjennomgang av prevensjon som teologisk tema. 

Nemleg: «hvordan orienterer vi oss teologisk i møte med vår egen tid?» 

Dette bør vera av interesse for alle kristne, anten ein poppar ei PepsiMax i eit podkaststudio ved midnatt eller ein held seg til kjeldevatn og legg seg presis klokka ti. 

Berg-og-dalbane-prat

Sjølv meiner eg krigskorrespondentane Lofnes, Dalsbø og Sæbjørnsen denne gong utsette lyttarane for ein mental berg-og-dal-bane. Som dei fleste berg-og-dalbanar heldt dei seg på sporet, om enn på halsbrekkande vis. Undervegs har vi gått både høgt, lågt, med begeistra latterhyl som lydspor.

Eg likar berg-dalbanar, men det er som kjent ikkje tingen om ein vil koma seg frå a til b. Det er ikkje samferdsle det handlar om på Tusenfryds mange perrongar. Litt slik med denne episoden også. 

Trioen kunne teke seg fram på meir målretta vis, og ikkje minst investert meir omtanke i forarbeidet. 

Eg er ingen gretten lyttar, men vertskapet må ta innover seg at viss målet er å slå følgje med folk, blir stilen nokre knepp for innforstått. I alle fall når 95 prosent av lyttarane truleg sjeldan har vore vane med å problematisera prevensjon, og trudde alt var good i eit trufast samliv med ein ektefelle av motsatt kjønn. 

Fallitterklæring

Det eg imidlertid ikkje forstår, er den refleksen som synest leva hos meiningssterke respondentar som Breistein og Ådland. 

Kan det verkeleg vera tilfelle at dei avviser ein så viktig samtale? 

Overser dei at podkastarane søkjer å resonnera teologisk rundt nokre tema som både er sentrale og underkommuniserte? Det ser verkeleg slik ut. For ei fallitterklæring!

Kjensler og kjeft

Om Ådland meiner podkastarane tek feil: kvifor får vi berre kjenslerapport og generell kjeft frå henne? Ho er teolog. Då er det ikkje «farleg» å drøfta eit tema som kyrkja har diskutert i uminnelege tider. 

Og er forma feil, kan ho ikkje sjølv modellera ei form som er høveleg? 

Breisteins poeng om at dette ikkje har vore drøfta før i frikyrkjeleg samanheng står litt på gyngande grunn, men kanskje ho har rett. Bør ikkje den breie kyrkjelege tradisjonen for å drøfta slike ting teologisk likevel utgjera ein interessant kontrast? I alle fall vera eit argument for ein samtale? 

Eg tolkar avvisinga av samtalen som teologisk latskap. 

Med på lasset

Inntrykket vi sit att med er at det har blitt akademikarens rolle å leggja band på teologisk samtale. Om Kulturkrigens innsteg er så ubrukeleg, er det vel nett folk som Ådland og Breistein som skulle teke viktige moment vidare?

Men tenesteviljen druknar i indignasjon, fokus på eigne kjensler og dessutan samtidas minst oppfinnsame triks: nazihinting og MAGA-skuldingar.

Med på lasset følgjer haldninga at det er unødvendig, ja nærast eit ork, å måtta gjennomtenka eit tema som prevensjon med teologisk innfallsvinkel. Det verkar som om retten til å få tenkja som alle andre, retten til å tenkja slik vi har for vane er det som dominerer kritikken. 

Det eit forfallsteikn om teologane sjølve ikkje orkar å tenkja, resonnera og forhalda seg teologisk til smått og stort, men nøyer seg med å ta avstand.

Privilegium

Dei siste episodane av Kulturkrigen kjennest for meg som eit litt framandt innhald, og eg var i utgangspunktet usikker på kor viktig eg oppfattar uformell, uførebudd synsing om så vesentlege tema. Men samtalen er viktig! 

Det er både maktpåliggjande og allmennkristent å villa undersøkja flest mogleg tema med eit bibelsk utgangspunkt. Å tenkja teologisk er først og fremst eit privilegium. 

Det kan ofte vera krevjande. Men det er ikkje eit ork.

Sofie Braut, redaktør

(Tidlegare publisert i Dagen)

Misjonæren framfor noen, Paulus, snakker også om at alt er blitt nytt. Forvandlingen i hans liv ble total, noe han vitnet om for at andre også skulle få del i det nye livet. Når han snakker om denne typen transformasjon, som i 2 Kor 5,17 og Gal 6,15, knytter han det til forsoningen, til det nye livet i Jesus, til forkynnelsen.

Det er ut fra dette nye livet vi kan la oss forvandle, Rom.12,1-2. Paulus oppfordrer menighetene påfallende lite i sine brever til å gå ut i misjon. Derimot følger han opp Jesu forkynnelse om å være lys og salt, til å leve hellige liv, enkeltvis og som fellesskap. Verden skal kunne merke det nye livet, transformasjonen, ved Den hellig ånd i våre liv. Det er misjon.

Samtidig stanser ikke kristen misjon der. Den starter i det frelsende møtet med Jesus og strekker seg mot visjonen om riket som skal komme, og som er midt iblant oss. Gud skal skape alle ting nye. Misjon er å kalle jordas folk til å få del i Guds framtid. Det skjer ved forkynnelsen av evangeliet, og det skjer når vi demonstrerer Guds rikes verdier og krefter.

I hvilken grad innebærer dette at vi skal forvandle, transformere, verden? Noe kirkelig eller misjonalt kall til samfunnsendring er vanskelig å spore både hos Jesus og Paulus. Etterfølgelsen er snarere et kall til å ta opp sitt kors. «Vi går inn i Guds rike gjennom mange trengsler» (Ap.gj.14,22).

Betyr det at Guds kall til misjon bare er verbal forkynnelse? Nei, Guds kall til misjon er en udelelig helhet av tale og handling. Etter Jesu forbilde. Som han, skal hans folk utøve barmhjertighetens og rettferdighetens tjeneste. Slik demonstrerer vi evangeliet om Guds barmhjertighet og rettferdighet og representerer det riket som Jesus er konge i.

Samtidig må vi ha den realismen i oss som forstår forskjellen mellom Guds rike og denne verdens rike. Liksom menneskets falne natur er uforbederlig og bare kan frelses ved nyskapelse, er verdens tilstand preget av synden og døden, ja, ifølge NT av han som kalles «denne verdens fyrste». Han er alt dømt og skal gå til grunne, men han er virksom.

Derfor trenger vi å møte en del transformasjonsvisjoner med edruelighet. Det er kanskje lettest å påpeke i den ekstreme og «ny-apostoliske» herredømmeteologien som har vært med og heie fram den sittende amerikanske presidenten. Den dominerende tanken her er at kristne har rett og plikt til å søke samfunnsmessig dominans og at dette er å forstå som en åndskamp.

Optimismen med tanke på hva og hvor mye som kan forvandles, trenger stundom å kjøles ned. Vi skal selvsagt holde frimodig fram hvordan nye verdier og ny virkelighetsforståelse over tid radikalt endret det norske samfunnet når det gjelder menneskeverd, barmhjertighet, rettstrygghet m.m. Les gjerne både Jørn Øyrehagen Sunde og Ole Petter Erlandsen om dette.

Samtidig er ikke Guds rike en forbedret variant av denne verdens rike. Det er ikke kirkas kall å realisere Guds rike i vår verden gjennom å ta sosiopolitisk ansvar eller gjennom tegn og under. Guds rike er Guds handling, allerede nær oss gjennom evangeliet om Jesu frelse, ennå ikke endelig realisert, fordi Jesus ikke er kommet tilbake.

Dette trenger alle slags kirker å minnes om. Det gjelder katolske, ortodokse og protestantiske kirker som i århundrer har levd tett med den politiske makten og til tider har tenkt om sin mektige institusjon som en filial av Guds rike.

Det gjelder dem som i karismatisk iver lover mer enn de kan holde når de skaper forventning om Guds rikes seier her og nå gjennom tegn og under.

Det gjelder dem som holder fast ved de marxistisk inspirerte tankene fra 1960-tallet om at Guds misjon er alt radikalt som skjer ved mennesker av «god vilje» gjennom sosialt og politisk arbeid.

Vi trenger alle å minnes på at kongen av Guds rike sa, «mitt rike er ikke av denne verden». Det er ikke et utsagn som skal gjøre oss sosialt passive. Misjonalt helsestell og helbredelse, undervisning og nærmiljøarbeid har egenverdi – og skal være tegn på noe større.

Den store transformasjonen har begynt, men som troen selv, er den ikke alltid like lett å få øye på. Slik er korsets sanne teologi. Derfor må vi også minnes om at den store transformasjonen gjenstår, den som bare Gud, han som reiste opp Jesus fra de døde, kan og vil ordne med.

Rolf Kjøde

(Tidligere publisert i Dagen)

Svenska kyrkan har varit en progressiv kraft i äktenskapsfrågan, hävdas i biskoparnas uttalande. ”Kyrkan och de homosexuella” var en utredning som kom 1974 efter beställning två år tidigare. Sju år innan socialstyrelsen hävde sjukdomsstämplingen av homosexualitet, poängteras det. Dag Sandahl konstaterar att kyrkan på 1970-talet inte alls var progressiv på det sätt biskoparna vill utmåla det som.

•    Man skapar sig bilder av hur det var. På 70-talet såg man ett etiskt problem och frågade sig hur man ska hantera det. Alltså, det finns homosexuella. Alla visste också att det fanns ett antal homosexuella präster. Det var det man ville hantera på ett själavårdande sätt. Man ville hantera det utan att vara kärlekslös.

Biskoparnas uttalande ger sken av att det under kommande årtionden fanns ett målmedvetet arbete inom kyrkan för att förankra en ny syn på äktenskapet, bl a genom ”ett omfattande bibelteologiskt arbete”. Så var inte fallet enligt Sandahl. Huvudlinjen var att man konstaterade att de som var homosexuella inte kunde göra något för att förändra det, men att man sa: ”Alla har ett kors att bära. Detta är ditt.”

Vid en presskonferens 1984 kommenterade ärkebiskop Bertil Werkström remissvaret om Socialdepartementets utredning Homosexuella och samhället (SOU 1984:63). Då gav han rådet till de homosexuella att leva i avhållsamhet, vilket väckte stor uppståndelse.

2005 beslutade kyrkomötet om välsignelse över ingånget partnerskap och sedan 2009, efter att staten beslutat om könsneutral äktenskapsbalk, om vigsel av samkönade par. Jag frågar om det inte var politisk påtryckning snarare än teologisk bearbetning som ledde fram till besluten.

•    Man måste nog sätta personnamn på det. Olle Winborg började att driva frågan, och han var socialdemokratisk politiker. Han motionerade om en välsignelseakt 1994, vilket avvisades av Läronämnden. Han drev detta ett tag, och vi andra insåg att han startade en lavin.

De största kraven kom utifrån kyrkan, konstaterar Dag Sandahl, och säger att kyrkan var rädd.

•    Kameleonten tar ju alltid färg av sin omgivning, och det är vad som har drabbat Svenska kyrkan. Detta särskilt med ett system som vi underkände. Alltså där kyrkomötet förvandlades till en partipolitisk regeringskongress.

Steg för steg flyttades positionerna fram. Först efterfrågades förbön, vilket bejakades kunde ske avskilt i sakristian. Sedan ville man ha en välsignelseakt.

•    Där bröt väl egentligen Christina Odenberg ny mark, när hon i en offentlig gudstjänst välsignade Anna-Karin Hammar och Ninna Edgardh. Så ställdes kraven gång på gång. Det är en militärstrategi. Man skaffar sig ett brohuvud och tar sig vidare från det.

Sandahl noterar att när man 2005 drivit genom frågan om välsignelse av ingånget partnerskap så betonade man att det inte var fråga om vigsel. Men fyra år senare så var det så ändå. 2009 sa man att det inte skulle bli fråga om vigseltvång, att alla skulle vara fria. Men nu är frågan aktuell.

•    Den som tror att det finns en lögnfurste i världen behöver inte bli förvånad, konstaterar Dag Sandahl.

Listan med verktyg för att blivande präster ”med glädje och av fri vilja ska viga både par av samma och olika kön”, ger väl nästan associationer till tankekontroll?

•    Ja, så är det. Man ska läsa 1984 av Orwell och Kallocain av Boye för att få perspektiv tycker jag. En gammal vänsterperson som Eva Brunne kräver ju kontroll. Hon säger; jag är trött på er. Nu måste ni göra som jag säger.

Jag frågar hur han tror att det kommer att utvecklas framöver.

•    De flesta håller väl tyst och går undan. Några går över till andra kyrkor. ”Här kan jag inte vara med längre.” Och så maler det på. Sandahl pekar på hur utvecklingen varit när det gäller ämbetsfrågan, med ett nedtrappat motstånd.

•    Så talar man om att kyrkan är större än individen. Det är både sant och falskt på samma gång. Vi har ju ett individuellt ansvar. Detta är ett argument emot Martin Luther. ”Du Luther, kyrkan är större än Martin Luther.”

Tänkandet innebär att Luther skulle ha hållit tyst, menar Sandahl, som lyfter det individuella ansvaret. Det gäller att vara trogen mot insedd sanning. Han konstaterar slutligen att uttalandet är intressant också politiskt sett:

•    Varför skulle alla biskopar underteckna med sina namn? Så gör man bara om man är nervös. ”Politbyråns” alla medlemmar ska ställa upp. Det är ju en vanlig förtryckarmekanism. Säg bara politbyrån i Moskva. Så vet vi vad det handlar om.

Gunnar Andersson

Biskopsmötets förtydligande

Tidigare i år undersökte Sveriges radio huruvida Svenska kyrkans biskopar tog emot prästkandidater som inte kan tänka sig att viga homosexuella par. 9 av 13 biskopar sade sig göra det, vilket väckte stor uppståndelse trots att kyrkomötet 2009 betonade att båda äktenskapsuppfattningarna skulle rymmas inom kyrkan. Den debatt som följde ledde till att biskopsmötet såg sig föranledda att publicera ett förtydligande som samtliga står bakom. 

Inledningsvis hävdar man att Svenska kyrkan sedan 1970-talet varit en progressiv kraft med hänvisning till utredningen ”Kyrkan och de homosexuella” 1974.  Den följdes av ”årtionden av samtalsgrupper, arbetsgrupper, teologiska kommittéer, skrivelser, teologiska bearbetningar och motioner till kyrkomötet. Också ett omfattande bibelteologiskt arbete har bedrivits”

Man pekar vidare på beslutet om välsignelseakt 2005 och om vigsel av samkönade par 2009. ”I ljuset av ovanstående historieskrivning kan kyrkan inte anklagas för att ha fattat ett förhastat beslut grundat på okunskap, bristande analys eller politisk korrekthet. Det var tvärtom ett beslut som var baserat på en stor mängd forskning och utredningar, och resultatet av en lång teologisk process.”

2022 gjorde så biskopsmötet ett uttalande om att det var deras målbild att alla ”präster med glädje och fri vilja viger par av olika kön liksom par av samma kön”. Nu understryker man följande:

•     Samtliga biskopar i Svenska kyrkan säger, i linje med 2005 års kyrkomötesbeslut, nej till kandidater som på något sätt ”fördömer den homosexuella personen eller skuldbelägger den homosexuella orienteringen”.

•     Samtliga biskopar i Svenska kyrkan bejakar kyrkomötets beslut från 2005 och 2009, samt står bakom biskopsmötets uttalande från 2022.

•     Samtliga biskopar i Svenska kyrkan finner det nödvändigt att den som antas för att bli präst eller diakon ska ha en personligt och teologiskt genomarbetad, icke-dömande människosyn, med respekt för varje människas värde och värdighet.

•     Samtliga biskopar i Svenska kyrkan understryker att det till kyrkans ordning hör att vi viger par av samma och olika kön, och att kyrkans gemensamma ordning är överordnad ämbetsbäraren.

•     Samtliga biskopar i Svenska kyrkan arbetar aktivt med samtal och teologisk fördjupning gällande homosexualitet och samkönade äktenskap, i samband med antagning.

•     Samtliga biskopar i Svenska kyrkan arbetar aktivt med olika åtgärder för att alla blivande präster med glädje och av fri vilja ska viga både par av samma och olika kön, till exempel genom

◦ praktikplats i församling med aktivt hbtqi+-arbete

◦ riktade kurser eller samtal med mentor

◦ själavård eller terapi med fokus på könsroller, sexualitet och mänskliga relationer

Se forøvrig:

https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/vagar-framat--om-vigsel-och-samkonade-relationer

kyrkaochfolk.se/2026/06/03/sa-gick-det-inte-till-detta-ar-en-felaktig-historieskrivning/

Drop-in-konceptet er blevet udbredt i Folkekirken. Det kalder på eftertanke.

Når mennesker ønsker at blive døbt eller blive viet, er det først og fremmest en glæde, som betænkeligheder ved drop-ind-formen ikke skal overskygge.

Alligevel rejer selve formen med dåb eller vielse uden videre forberedelse eller opfølgning nogle grundlæggende spørgsmål.

Véd det menneske, der møder op til drop-ind-dåb, hvad dåben rummer og betyder? Hvis dåben foregår helt uden forberedelse eller opfølgning, kan den døbte stå helt uden vejledning i, hvad dåben er, og hvad et liv i troen på dåbens gave betyder.

Bibelen fortæller om mennesker, der med kort varsel blev døbt. Alene i løbet af den første pinsedag fik flere tusind dåbens gave.

Alligevel giver det god mening, at et voksent menneske inden sin dåb får en grundlæggende undervisning i den kristne tro. For barnedøbte er det også vigtigt, at en oplæring både i hjemmets og kirkens rammer bliver en del af barndommen. Senere føjer konfirmandundervisningen sig til som et vigtigt led i denne oplæring.

Igennem Kirkens historie har der typisk gået en oplæringstid forud for et voksent menneskes dåb. I Oldkirken kunne denne tid være endog meget lang. På vej mod dåben måtte et menneske blive fortrolig ikke mindst med trosbekendelsen og Fadervor.

Intet af dette handler om at lægge hindringer i vejen for dåben, men om at hjælpe mennesker til at ane noget af dåbens og troens indhold – og give hjælp til at leve troens liv. Alt dette synes at fylde meget lidt eller være ude af billedet ved drop-ind-dåb.

Noget af den samme bekymring kan gælde drop-ind-vielser: her bliver der ikke megen tid til samtale og vejledning hverken før eller efter, men parret lades alene i den livsovergang, vielsen er.

Hvilket indtryk giver dette drop-in-koncept? Risikerer det at give en oplevelse af en hurtig beslutning om noget, som ender med at fremstå som en formalitet? Er det i familie med zapper-kulturen, hvor intet må tage tid, og indlevelse og forpligtelse er fremmedord?

Nogle foretrækker at blive døbt eller viet uden stor fest og opmærksomhed. Sådan kan både en dåb og en vielse foregå – og med dyb mening.

Men den form, der ikke giver plads til hverken forudgående samtale, overvejelse og undervisning eller efterfølgende oplæring, kalder på eftertanke.

Kristian S. Larsen
cand.theol., formand for Kirkelig Samling om Bibel og Bekendelse

Har Gud virkelig sagt? – om biskopsmøtets splittede tunge

Biskopsmøtets nye uttalelse Veier videre – om vigsel og likekjønnede relasjoner presenteres som et forsøk på å skape tydelighet og langsiktig fred i Svenska kyrkan etter år med konflikt.

Muligens er dette det biskopsmøtet sier at de ønsker å gjøre. Men i praksis gjør man noe helt annet. Tvert imot handler uttalelsen om å innsnevre enhver mulighet for virkelig og langsiktig sameksistens. Det som nå skapes, er først og fremst tydelighet om at det klassiske kristne bibelsynet over tid ikke vil få lov til å overleve innenfor Svenska kyrkan.

Og det mest slående er nesten språkbruken. Det er vanskelig ikke å tenke på slangens første spørsmål i Edens hage: «Har Gud virkelig sagt?» Der begynner alltid oppløsningen. Ikke med et åpent frafall fra Gud, men med en omtolkning av hans ord. En forskyvning. Et nytt språkbruk. En antydning om at ordene kanskje ikke betyr det de ser ut til å bety.

Det er også vanskelig ikke å tenke på Orwells 1984, der språkets funksjon ikke lenger er å beskrive virkeligheten, men å skjule den. Fred betyr konflikt. Frihet betyr underkastelse. Og «mangfold» betyr gradvis avvikling av avvikende oppfatninger.

På samme måte brukes her ord som «sameksistens», «respekt» og «veier videre» for å beskrive en prosess hvis faktiske retning er den motsatte: en stadig snevrere definisjon av hvilke prester og kandidater som i det hele tatt anses mulige innenfor kirken.

Bakgrunnen er blant annet debatten som har fulgt etter P4s gransking av prester og prestekandidater med klassisk kristen tro og bibelsyn. Biskopene ønsker nå å markere en felles holdning. Men når tåken legger seg, trer noe betydelig mørkere fram enn de beroligende formuleringene på pressekonferanser og i dokumenter.

Den som i denne uttalelsen søker reelle garantier for klassisk kristendom, må sile suppen etter noen få gjenværende smuler, mens selve gryten allerede er tømt ut.

På overflaten er formuleringene milde og inkluderende. Samtlige biskoper sier nei til kandidater som «fordømmer den homofile personen eller påfører homofil orientering skyld». Samtidig krever man at den som skal ordineres til prest eller diakon, må ha et «personlig og teologisk gjennomarbeidet, ikke-dømmende menneskesyn».

Problemet er at spørsmålet egentlig ikke handler om menneskesyn. Det handler om bibelsyn. Det som nå skjer i Svenska kyrkan, er nemlig ikke først og fremst at man forandrer en etisk holdning. Man forandrer forholdet til Den hellige skrift og til kirkens bekjennelse. Det avgjørende steget tas når Bibelens ord ikke lenger betraktes som normerende åpenbaring, men som materiale som må omtolkes for å harmonere med samtidens moralske intuisjoner.

Og når dette steget først er tatt, forandres alt annet med nødvendighet deretter. Det merkelige er at Svenska kyrkans egne tidligere dokumenter faktisk var langt mer åpne om konfliktens egentlige natur. I materialet bak vedtakene fra 1995, 2005 og 2009 talte man uttrykkelig om lærepluralitet. Man erkjente at det innenfor Svenska kyrkan fantes ulike måter å forstå Bibelen og tradisjonen på i disse spørsmålene.

Selv vedtaket fra 2009 — det vedtaket som nå påberopes som grunnlag for den nye holdningen — bygget formelt på at den klassiske oppfatningen fortsatt skulle kunne eksistere innenfor kirken. Lærenemnden konstaterte uttrykkelig at Svenska kyrkan også i fortsettelsen rommet ulike oppfatninger om hvorvidt likekjønnede ekteskap var forenlige med kirkens tro, bekjennelse og lære.

Det er viktig å forstå hva dette faktisk betydde. Vedtaket fra 2009 var ikke utformet som en formell avskaffelse av klassisk kristen tro. Tvert imot hvilte hele kompromisset på at den klassiske holdningen fortsatt ble anerkjent som mulig innenfor Svenska kyrkan, selv om den var blitt en minoritetsposisjon. Prester skulle ikke tvinges til å handle mot sin samvittighet. Den teologiske uenigheten ble åpent anerkjent.

Men nå skjer noe merkelig. Det samme vedtaket brukes plutselig som om det alltid betydde det motsatte av hva det faktisk sa. Det som uttrykkelig ble formulert som fortsatt pluralitet, tolkes nå som grunnlag for

uniformitet. Det som tidligere ble sagt å være en legitim holdning, behandles nå som tegn på pastoral og teologisk uegnethet.

Og der blir nytalen fullstendig.

Man sier at man forsvarer mangfold, samtidig som man steg for steg avvikler det. Man taler om sameksistens, samtidig som man gjør langsiktig sameksistens umulig. Man viser til tidligere kompromisser, samtidig som man tømmer dem for deres opprinnelige innhold.

Og her kjenner man igjen mønsteret. Svenska kyrkan har allerede gjennomlevd den samme prosessen overfor andre bekjennende minoriteter. Slik ble de behandlet som holdt fast ved det gamle embetssynet. Først talte man om generøsitet og sameksistens. Deretter innførte man gradvis nye lojalitetskrav. Til slutt ble det i praksis umulig å føre tradisjonen videre gjennom normalt tilsyn og ordinasjon.

Når tåken nå letter, ser man at den samme veien igjen blir betrådt. Forskjellen er bare at det denne gangen ikke handler om et enkelt embetsspørsmål, men om selve bibelsynet.

Det er også derfor språkbruken blir så avslørende. Ordene «ikke-dømmende menneskesyn» fungerer ikke som nøytrale pastorale idealer, men som markører for hvilken bibeltolkning som fortsatt tolereres. Spørsmålet er ikke lenger bare hva Bibelen sier, men om Bibelen i det hele tatt får lov til å si noe som står i konflikt med samtidens moralske selvforståelse.

Og der ligger konfliktens sentrum. Har kirken mottatt en gitt åpenbaring som også kan dømme tidsånden — eller er kirkens oppgave ytterst å religiøst bekrefte samtidens verdier? Når det spørsmålet først stilles, blir også utviklingen logisk. En kirke som ikke lenger våger å tale med Skriftens og bekjennelsens autoritet, må til slutt erstatte teologi med verdigrunnlagsretorikk og åndelig dømmekraft med administrative formuleringer om menneskesyn.

Samtidig skjer noe annet ute i virkeligheten. Stadig flere unge mennesker søker seg i dag til tydelig kristendom, klassisk liturgi og kirker som faktisk tror at Gud har talt. De søker ikke enda en institusjon som speiler samtidens språkbruk med noen års forsinkelse. De søker sannhet, hellighet og frelse.

Nettopp derfor blir biskopsmøtets dokument så skjebnetungt. I samme øyeblikk som mennesker igjen begynner å søke klassisk kristendom, gjør Svenska kyrkans ledelse det stadig vanskeligere å ordinere mennesker som faktisk tror på den.

Når tåken letter, må man derfor tale klart. Tro ikke at biskopene på lang sikt vil beskytte prester, kandidater eller fromhetstradisjoner som holder fast ved klassisk kristent bibelsyn. Historien viser det motsatte. Det som i dag beskrives som respektfull sameksistens, blir i morgen lojalitetskrav og i overmorgen utestengelse.

Den som vil bevare klassisk kristen tro innenfor Svenska kyrkan, må derfor tenke lenger enn til neste bispebrev eller neste forsikring om mangfold. Alternative veier for tilsyn og ordinasjon må søkes og bygges opp mens det ennå finnes tid. Splitteren og kjødet må ikke få gjøre samarbeid over landet og mellom fromhetstradisjoner umulig.

For Jesus Kristus er den samme i går, i dag og til evig tid. Kirken overlever ikke ved å følge enhver ny fremmed lære, men ved å holde fast ved det ordet som en gang ble henne betrodd.

Andreas Karlgren

Distriktsledare

Telefon: +46 (0) 708324216

Mårtensgatan 6

244 30 Kävlinge

(Tidligere publisert i Kyrka och Folk nr. 5/2026)

(Oversatt fra svensk til norsk med chatgtp)

Se forøvrig:

www.svenskakyrkan.se/nyheter/vagar-framat--om-vigsel-och-samkonade-relationer

SPAGAT MELLOM PRINSIPPER OG PRAKSIS. «Vi har aldri vært så tydelige som nå,» sier generalsekretær Siri Iversen i Misjonskirkens TSP-podkast 12. mai. Hun viser da til hovedstyrets forslag om å skrive inn et nytt avsnitt i kirkesamfunnets lover og vedtekter: «Ekteskapet er Guds gode ordning for samliv, for én mann og én kvinne. Menigheten utfører vigsel og velsignelse i samsvar med denne forståelsen.» 

Dette er både bibelsk og tydelig. Siri Iversen har rett i utsagnet sitt. Men når hovedstyret samtidig foreslår å fjerne en konkret veiledning fra 2004 om hva denne ekteskapsforståelsen i praksis innebærer, oppstår det usikkerhet og forvirring.

Årsaken er denne: I et dokument som skal behandles på Generalforsamlingen 29.-31. mai i Grimstad, forklarer hovedstyret innholdet i Misjonskirkens lover og vedtekter. I denne forklaringen finnes det en helt ny formulering. Den sier at Misjonskirken Norge «ikke identifiserer konkrete typer eller kategorier av livsførsel som utelukker medlemskap».

Med andre ord: Det vil være mulig å bli medlem i en menighet uavhengig av livsførsel og samlivsform, inkludert heterofilt samboerskap eller likekjønnet samliv. Den avgjørende faktoren vil være det lokale lederskapets «pastorale skjønn».

OLE BRUMM-TEOLOGI? 
Den nye formuleringen om livsførsel vil i praksis kunne nulle ut de sterke formuleringene om ekteskap nevnt ovenfor.

Handler ikke dette om en slags Ole Brumm-teologi? «Ja takk, begge deler!» I lover og vedtekter har man sterke og gode formuleringer om bibelsyn, om ekteskap, og om å leve etter Guds ord. Men samtidig ønsker man å innføre en ordning for medlemskap som i praksis kan oppheve den vedtatte teologien.

Vil Generalforsamlingen si Ja til slike inkonsekvenser og selvmotsigelser?

"PASTORALT SKJØNN": EN INVITASJON TIL KONFLIKT. Samtidig som hovedstyret foreslår å skrote den gjeldende nasjonale samlivsetiske veilederen, skyver de hele ansvaret for hvem som kan bli medlem, ned i lokalmenighetene: «Vurderingen av søkerens livsførsel gjøres lokalt og individuelt.» Lederskapets pastorale skjønn blir utslagsgivende.

I en del menigheter kan dette bli en utmattende og langvarig "borgerkrig", der både interne og eksterne aktører vil ønske å delta i kampen.

MEDLEMSKAP OG SPRENGKRAFT. 
Hovedstyret beskriver fire nivåer av medlemskap: Medlemmer, medarbeidere, ledere og lederskap, og pastorer. Jo større åndelig ansvar, desto større krav stilles til lojalitet og livsførsel.

Vil medlemmer i andre samlivsformer enn ekteskap ha rett til å være «medarbeidere» eller «ledere», eller kan de kun være «medlemmer»? Kan f.eks. en 25-åring i samboerskap eller i et likekjønnet parforhold være medarbeider eller leder i søndagsskolen, i ungdomsgruppa, i en husgruppe eller i lovsangsteamet? Anklager om praktisering av både A-, B- og C-medlemskap vil sitte løst.

Å undervurdere sprengkraften og konfliktpotensialet i skeiv ideologi og teologi er særdeles uklokt. I tillegg til indre, lokal uenighet samt press fra eksterne aktører, kan tilliten og samarbeidet mellom misjonsmenigheter med ulik teologi og praksis bli vanskelig å takle.

SKEIVE ELLER HOMOFILE? 
I debatten er mange liberale aktører svært upresise i bruken av begrepene «skeive» og «homofile». Ofte blir de to begrepene brukt som om de betyr det samme.

I realiteten er homofili og homofilt samliv bare en liten del av det skeive universet, som inkluderer dusinvis av såkalte «kjønnsidentiter» og tallrike seksuelle varianter.

Hvis man ikke blir enige om hva man snakker om, vil homofilt samliv lett bli en brekkstang for å åpne døren til hele det skeive landskapet med kjønnsflytere, polyamorøse, «ikke-binære», osv.

BAGATELLISERINGEN. 
Det er påfallende hvor mange som bagatelliserer alvoret i spørsmålet om samlivsformer. Et eksempel på dette ser vi når profilerte aktører i Misjonskirken parafraserer et kjent utsagn av kirkefaderen Augustin. «Vår tradisjon er å stå sammen om det sentrale, og gi frihet i det perifere.»

Men er samlivsformer, kjønn, seksualitet og barn perifere spørsmål? Et sitat av Martin Luther gir grunn til ettertanke: «Det er der hvor kampen står, at soldatenes troskap blir prøvet.»

HVOR ER BARNEPERSPEKTIVET? 
Tausheten angående barneperspektivet og familieforståelsen er overraskende og alvorlig. Omtrent alle avisinnlegg og intervjuer de siste par månedene, og også dokumentene fra hovedstyret, er kjemisk fri for ordene «barn», «familie» og «foreldre». Dette er både korttenkt, uansvarlig og overfladisk.

HVOR HØRER MISJONSKIRKEN HJEMME? 
Misjonskirken Norge hører uten tvil hjemme i den evangelikale delen av den verdensvide kirke. Misjonskirken har f.eks. sluttet seg til Lausanne-pakten fra 1974 og integrert den i sine lover og vedtekter.

Vi er mange som nå ber for og oppfordrer Misjonskirken til ikke å starte på en ferd bort fra sine røtter og fra sine trossøsken i den verdensvide kirke. La oss fortsette å stå sammen – tro mot sannheten i kjærlighet!

Av Øivind Benestad, daglig leder av Stiftelsen MorFarBarn

(Tidligere publisert i Dagen)

I teorien vil den fremme seksuelt mangfold og bekjempe diskriminering av seksuelle uttrykksformer. Samtidig gir Pride stort rom for skeiv teori, som hevder at kjønn er en selvvalgt identitet og at biologiske kjønnskategorier derfor ikke bør spille noen rolle i det hele tatt.

Fornektelsen av betydningen av biologisk kjønn er dypt problematisk på flere måter. For det første er den usann. Biologisk kjønn er en ufrakommelig realitet. Den kjønnede formering vi alle er blitt til ved, spør etter biologisk, ikke opplevd kjønn. Biologisk kjønn setter også sitt uutslettelige stempel på oss ved at vårt DNA er kodet enten med et xx-kromosom som gjør oss til kvinner eller et xy-kromosom som gjør oss til menn. Ingen hormonbehandling eller kjønnskorrigerende kirurgi kan endre det.

For det andre er fornektelsen av biologisk kjønn skadelig. Å jakte på kjønnsuttrykk på tvers at de tradisjonelle trenger det ikke være noe problematisk ved, men når dette gir seg utslag i medisinske inngrep på somatisk friske kropper, har vi passert en grense som ikke bør passeres. Dessuten burde det være unødvendig. Hvis biologi ikke betyr noe, hvorfor må biologien da endres i samsvar med opplevd kjønn?

For det tredje ødelegger fornektelsen av biologisk kjønn opparbeidede rettigheter basert på biologisk kjønn. Vi fremmer ikke kvinners rettigheter ved å late som menn som opplever seg som kvinner, faktisk er kvinner. Personer med xy-kromosom og mannlig pubertetsutvikling har for eksempel ikke noe i idrettens kvinneklasse å gjøre. Å si noe annet, er å holde biologiske kvinner for narr.

Fornektelsen av biologisk kjønn er en irrasjonell teori. Derfor er den anti-liberal og åpner for en totalitær virkelighetsforståelse. Standpunkt som ikke kan begrunnes med fornuft, må begrunnes med makt. Samtidig har dens forsvarere fått trygt fotfeste både i akademia og i departementene. Kritikk av skeiv teori oppfattes derfor nå som angrep på deres rettigheter og forsvares med beinhard konservatisme.

Enten vi liker det eller ikke, er dette som nå er rammen om Pride-togene, og det er slike idealer de som går i disse togene, fremmer. Tiden er derfor inne for at mennesker som oppfatter seg selv om rasjonelle, kritisk reflekterende individer for sin del avslutter Pride-prosjektet. Det er bare de som ukritisk følger strømmen, som kan gå der nå.

Knut Alfsvåg

(Tidligere publisert i Dagen)

Tänk kring kontroversfrågor

Hur går vi till väga när vi tänker? Vi är för det första kallade att studera Skriften, vår bekännelse och vår tradition. Skriften står överst, men kyrkans utläggning av Skriften och de kyrkliga traditionerna är goda vägvisare. Man skulle kunna ordna objekten för vårt studium på följande sätt: Skriften, de fornkyrkliga trosbekännelserna, den evangelisk-lutherska bekännelsen, den tidiga traditionen, reformationen, ortodoxin, väckelsetraditionerna, samt våra egna fäder och mödrar i omedelbart föregående traditioner. När vi arbetar med en fråga kan vi med fördel arbeta oss bakåt i tiden med början i vår egen tid. Ta könsfrågan till exempel. Fram till 1960-talet fanns en i princip okontroversiell kristen ståndpunkt. Bevisbördan bör därför ligga på dem som vill förändra. När man bryter med en given kristen uppfattning sker det i regel genom att förbigå hela den kristna traditionen, gå direkt till Skriften och tillskriva den en ny tolkning. Anspråket är att Skriften antingen blivit missförstådd eller medvetet förfalskad. Alternativt har man inte Skriften som högsta norm utan förfäktar att kyrkans lära och moral ständigt behöver reformeras, i meningen utvecklas. Skriften är högsta norm för en evangelisk-lutherska bekännare men den kristna traditionen får inte förbises.  

Det finns också viktiga principer för Skrifttolkningen, till exempel skillnaden mellan Gamla och Nya testamentet. Ofta kan de på ett felaktigt sätt ställas bredvid varandra, men GT måste alltid läsas i ljuset av NT. Rätt ofta hävdas att vi inte kan ta en föreskrift i GT på allvar eftersom den står bredvid en annan utsaga som vi inte följer. Vad är nu vår kyrkas princip härvidlag? Att enbart det gäller som bekräftas och vidareförs i NT. Det betyder inte att varje detalj måste bekräftas men att den övergripande principen ska bekräftas i NT. (Se härtill Torbjörn Johanssons småskrift Laglös, lagisk, fri).

För det andra är samtidsanalysen viktig. Det handlar om att förstå och värdera, se på mekanismer och tankesystem – ofta finns här en samverkan. Andra världskriget och urbaniseringen ledde till en anonymisering där omgivningens förväntningar som bidrog till att lägga band på drifterna upphävdes. Parallellt med detta fanns sedan upplysningstiden en växande förskjutning mot och framhävande av jaget och dess rätt att leva ut sina lustar. (Boktips: Carl Trueman, The Rise and Triumph of the Modern Self; och mer lättläst, Strange New World). Till mekanismerna bakom en förändrad syn på sexualitet hos allmänheten hör den kulturella propagandan i olika medier. På 1990-talet framställdes genomgående personer med dragning till det egna könet i film och TV-serier på ett sådant sätt att det skulle väcka sympati hos allmänheten. Parallellt med detta arbetade intressegrupper för att tysta varje form av kritik mot de förändrade normerna.

För det tredje är det viktigt att reflektera över vad man hur man själv är påverkad av den rådande tidsandan och hur man låter sig påverkas. Vad influerar mitt sätt tänka och vara? Vilka är mina svaga punkter?

Det här ställer naturligtvis höga krav på individen och vi kan inte förvänta att varje kristen har möjlighet att studera och värdera – men det borde vara en självklarhet att analysen finns i kyrkan och att medlemmarna får undervisning och upplysning. Samtidigt ställer vår tid högre krav på varje människa att studera och reflektera än tidigare i historien. Av den som bedriver högre studier kan också förväntas en större förmåga och ansvar att sätta sig in i frågor som rör den kristna tron. Ju mer lärdom, desto mer ansvar!

Tal kring kontroversfrågor

För det första är det viktigt att vara väl påläst och ha en bred kunskap, gärna med lite överraskande information. Hitta en positiv infallsvinkel. Peka på fornkyrkan och vad den kristna hållningen i olika frågor fick för positiva konsekvenser. (Boktips: Rodney Stark, The Rise of Christianity).

För det andra, tänk alltid på att tala om saken som om du talar till en som delar eller har erfarenhet av den ståndpunkt du för kritiska resonemang kring. Respekt är A och O.

För det tredje, betona vikten att skilja på sak och person. Det är vi dåligt fostrade till i vår tid. Vi vågar inte stöta oss med andra. Och ändå borde en kristen vara tränad i att skilja på sak och person då han eller hon ständigt möter personer med andra etiska uppfattningar.

För det fjärde, måste man alltid markera sin hållning? Nej, situationen får avgöra det. Ibland är det bättre att vara tyst. Men ibland måste man ta bladet från munnen. Kanske det finns någon annan i rummet som blir uppmuntrad eller intresserad. I vår tid kan framförandet av traditionella kristna normer vara något av en bekännelsehandling såsom i den tidiga kyrkan.

För det femte, när det handlar om bekännande kristna bör man vara tydlig. Man delar eller borde i varje fall dela samma grund.

För det sjätte: Vi är alla syndare. Även om vissa synder får större konsekvenser kan vi inte säga att en synd är mindre farlig. All synd skiljer från Gud. Fjärde budet står till exempel före femte budet. Att fuska med skatten är lika allvarligt som en synd på det sexuella området eller skvaller och förtal. De flesta människor har sexuella synder att kämpa med. Den gifte mannen i ett heterosexuellt förhållande kan få kämpa hela livet med en dragning till andra kvinnor, något Jesus talar allvarligt om i Bergspredikan.

För det sjunde: Kom ihåg att argument sällan övertygar. De kan röja undan hinder. Viktigast är att göra som de första lärjungarna: Kom med och se! Inbjud till ett kristet sammanhang! I mötet med tron eller en spirande tro kan man sedan tala om alla frågor, även de kontroversiella.

Daniel Johansson

Tidligere publisert i Missionsprovinsens blad: Sändebrevet - april 2026

missionsprovinsen.se/hur-kan-vi-tanka-och-samtala-om-var-tids-kontroversfragor/

   Det är uppenbart att det har skett en förändring från stenyxan till atmobomben. Denna bomb är så mycket mer avancerad än stenyxan och mycket mer effektiv vad gäller förstörelse. Eller – för att ta ett mer positivt exempel – dagens kopiator är mycket bättre än kopiatorerna på 1950-talet. Men i vilken mening är de bättre för oss människor? Allt kommer ju an på hurdana de ord är som står på de kopierade papperen.Vi börjar ana att frågan om utveckling inte främst handlar om teknik utan om moral, d.v.s. om godhet och klokhet.

   I den stora TV-serien om Sveriges historia hette det att Sverige var ”världens modernaste land”. Samma anspråk kan uttryckas med att Sverige är ett av världens mest ”progressiva samhällen”. På detta sätt uttrycker man att det sker en ständig utveckling till det bättre – visserligen under kamp – men att riktningen är obeveklig och att det svenska samhället står i främsta ledet i denna kamp. Varifrån kommer denna föreställning? Fram till början av 1800-talet var man övertygad om att mänsklighetens guldålder låg bakom oss. I den franska revolutionen sökte man rekonstruera det gamla romerska samhället och dess medborgarideal. När man i USA byggde symbolbyggnaderna i Washington var den romerska arkitekturen det stora mönstret. Men i början av 1800-talet börjar utvecklingstanken tränga fram. Det viktigaste året är 1848 – de liberala revolutionerna. En viktig förutsättning är den ökande förmågan att utvinna energi ur materia genom ångmaskinen. Den exploaterade materien skapade väldiga rikedomar och möjligheter, som snart gjorde Västerlandet till hela världens behärskare. Utvecklingstanken fick också en naturvetenskaplig gestalt i evolutionismen, som förutsatte att död materia av egen inneboende kraft kan utveckla levande materia, d.v.s. växter. Sedan fortsatte evolutionen – så tänkte man sig – ända till människan, och hon blev alltmer livsduglig och kraftfull genom rasernas inbördes kamp, där den bättre alltid segrar. Det är ur detta sammanhang som rashygienen – eugeniken – växer fram. Idéhistoriskt sett hör nazismen hemma i denna tankesfär. I allt väsentligt är den så präglad av Darwin att den kan beskrivas som en darwinism omsatt i praktisk politik. De totalitära dragen delar den med en annan ideologi, som också följde evolutionistiska tankemönster i historiesynen. Det är marxismen. Själva föreställningen om evolutionens determinism – dess obevekliga riktning – utesluter möjligheten till ett fritt val, d.v.s. friheten:

    Georg Henrik von Wright har gjort en viktig iakttagelse. Man kan endast då tala om utveckling, när man kan relatera det till något som är det högsta goda. I alla andra fall kan man endast tala om förändring. Den som identifierar sig själv som progressiv blir trovärdig först när han vet vad det högsta är och kan tala om det på ett trovärdigt sätt. Detta har ideologiernas olika skapare länge känt till, och därför har de utformat utopierna eller idealen. Här fick även antropologin – folklivsforskningen – lämna pusselbitar. Marx talade t.ex. om ”det klasslösa samhället”. Men märkligt nog underbyggs idealen och utopierna oftast med myter om en forntida guldålder. Marx kunde t.ex. göra Lewis H. Morgans försiktiga teorier om det indianska samhället till något mycket mer. Det paradoxala är emellertid att ideologierna på detta sätt kommer att bli reaktionära. De söker nämligen återskapa den utopiska mytens forntida samhälle. Ideologierna har gång på gång gjort konkurs. Den franska revolutionens skräckvälde var bara en första variant av den konkursen. Varför är då ideologiernas föreställningar så kraftfulla att det än idag – precis som i franska revolutionen – kan ses som moraliskt högtstående att vara progressiv och vänster? Det beror på att dessa föreställningar vädjar till den mänskliga självuppfattningen. Vi kan det! Vi gör det! Vi skapar det nya, rättfärdiga samhället! Och vi kan det själva! Människan blir sin egen  frälsare, d.v.s. den i det rätta partiet organiserade människan. De som tänker annorlunda är enbart negativa faktorer i utvecklingens perspektiv. Och hur är det då med ”dagens människa”? Hon hör endast i undantagsfall till de ideologiskt organiserade, men ideologiernas moraliska anspråk är kraftfullt och spelar i breda kretsar ”det självklaras roll” (Anders Nygren). Det är riskabelt att ifrågasätta det självklara. Det fick Sokrates erfara. Men Solsjenitsyn säger i sitt Nobeltal: ”Ett sanningsord uppväger hela världen.” Han fick – som landsflyktig! – uppleva Sovjetunionens fall i augusti 1991.

   Utvecklings tanken får i marxismen en politisk form. Här är det den politiskt organiserade arbetarklassen, som är utvecklingens spjutspets. Alla andra politiska krafter är enbart negativa och hör hemma på ”historiens skräphög”. Om de inte självdör, skall de utrotas. Detta är innebörden i ”den väpnade kampen”, som är en omistlig del av den marxistiska evolutionismen. Det eventuella obehag som man kan känna inför detta, övervinns av visionen om mänsklighetens guldålder, som ligger framför oss – ”det klasslösa samhället”. Vägen dit är emellertid varken lätt eller jämn. Därför kom Hegels filosofi att bli en viktig nyckel för Marx historiesyn. Hegels verklighetsuppfattning kom att präglas av hans erfarenhet av tillvaron som en oavlåtlig antagonism, där korta tider öppnar för syntes men mycket snart utvecklas till nya antagonismer, som dock alla samverkar åt samma håll, styrda av den gåtfulla kraft som Hegel med ett motsägelsefullt begrepp kallar ”världsanden”. Det finns för Hegel en slags obeveklighet i skeendets dialektiska spel, och av det har mer en av dagens människor dragit slutsatsen att det mest intelligenta och mest ansvarsfulla beteendet är att anpassa sig till dagens makt och mode. Man har ”hängt med tiden”, ja, till och med gått i takt med tiden. En Kyrka för ”dagens människa” skulle göra en stor insats genom att mitt i denna hegelska moralkollaps påminna om Honom, som har sagt: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Sanningen är Kyrkans livsvillkor.

    Det finns spår av det västerländska tänkandets stora filosofer i den nutida utvecklingstanken. Den stora frågan i antikens filosofi var den mest allmänmänskliga av alla – tillvarons instabilitet och stabilitet. I den mänskliga tillvaron är instabiliteten en smärtsam verklighet, som vi ständigt söker bearbeta. Vi har ett existentiellt behov av stabilitet, av en tillvaro utan spänningar. Det var en sådan tillvaro, som människor före 1800-talet hoppades att se i utopierna och i föreställningen om mänsklighetens guldålder, t.ex. i det gamla Rom. Platon tänkte sig t.ex. att den fullkomliga människan skulle ha varit två-könad och klotrund – i klotet är nämligen alla spänningar bragta till ro. Och även om varken Marx eller Darwin tänkte på klotrund tillvaro finns även där det existentiella behovet av spänningsfrihet närvarande.

    Genom teknisk utveckling och exploatering av materiens energi befinner sig nu hela mänskligheten i en avgrundsliknande situation, där föreställningen om utvecklingen mister alltmer mark. Det har ju förövrigt endast varit ett kort ögonblick i den mänskliga mentalitetens långa vandring som man tänkt och känt på det sättet. ”Världens mest moderna land” har nu en befolkning, där 1 miljon regelbundet berusar sig med droger och 80.000 invånare på ett eller annat sätt tillhör den gängkriminella sfären, ett land där barnafödandet ständigt minskar medan fosterfördrivningen drabbar 20.000 ofödda varje år.

   Platons främste lärjunge var Aristoteles, och han har formulerat en utvecklingsmodell, som kunde vara inspirerande för konservativa tänkare. Den utveckling, som Aristoteles tänker på – kinesis – innebär att en potential mognar till verklighet. Ägget blir en höna, fröet blir en ört. Vi blir vad vi har möjlighet att bli. Vi förändras inte utan vi blir oss själva, fullt ut. All äkta pedagogik är en handledning till detta mognande. Den bibliska människosynen bygger på 1 Mos. 1:27: ”Gud skapade människan till sin avbild.” Mänskligt mognande innebär en allt starkare utstrålning av Guds vishet och godhet. För ”dagens människa” är mötet med denna vishet och godhet i konkret människoliv ett akut behov.

    Ändå har ”progressiv” och ”utveckling” en positiv klang för breda kretsar, och ”dagens människa” ter sig som normsändare i många sammanhang, även kyrkliga. Varför? En orsak kan vara att man inte ser något alternativ.

    Ett lockande alternativ erbjuder Friedrich Nietzsches tänkande. För honom är människolivet en tragedi, och vad som återstår är att göra livsupplevelsen – och livsvalet – så storslagna som möjligt. ”Låt oss äta och dricka, för i morgon skall vi dö.” Av all ateism och moralisk nihilism är detta det mest förföriska alternativet.

   En annan tolkningsmöjlighet är att se historien som en ständig återupprepning av samma skeenden i olika gestalt: ”Inget nytt under solen.” Denna syn har mycket som talar för sig. Vi föds och vi dör, imperier växer till och upplöses, makthavare blir mäktigare och makthavare faller. Allt händer gång på gång utan att vi lär oss något. Det finns ingen mening, inget mål, ingen guldålder, varken före eller efter oss. Denna syn har fått en skakande gestaltning i konstverket Lyckans hjul (bland annat på Kulturen i Lund). Men varför kan vi inte vara nöjda med att se det så? För det första finns det fakta som pekar i en annan riktning. Alexander Solsjenitsyn har sagt: ”På historiens scen ges varje pjäs endast en gång.” Varje mänsklig individ är helt unik. Själva livet i oss vill mer än uppgivenhet. Det finns godhet, det finns insikt – och vår livsvilja väcks när vi möter dem.

   Under beredskapens år i ”det kringrända Sverige” fick Geijers historietolkning en ny aktualitet. ”Det finns en Gud, som dömer.” Så kunde man sammanfatta Geijer. Av Gud har varje människa, varje folk, varje epok fått sitt beskärda mått av möjligheter och krafter. Vår historia gestaltas utifrån hur vi använder eller inte använder detta mått. Den som missbrukar sitt mått – som Hitler och Stalin – måste falla. ”Det dröjer ej länge”, skriver Geijer. Det finns en rättfärdighet i historien, och när historikern varsnar detta är han en granne till diktaren.

   Den största och mest allmänmänsklig frågan av alla är tillvarons instabilitet och vårt behov av stabilitet. Detta är grundskiktet i Augustinus största verk Om Guds stad. Han beskriver där hur det genom mänsklighetens historia vandrar två folk eller gemenskaper, Guds stad och världens stad. Man kunde också tala om två mentaliteter eller livshållningar. Den ena har ett mål och ett fokus som är inriktat på det eviga och förblivande – Guds vilja och Guds plan – d.v.s. det stabila i tillvaron. Det andra folket och den andra mentaliteten riktar sig mot det förgängliga och tillfälliga, t.ex. makt, uppskattning, rikedom, inflytande, d.v.s. det instabila. Detta är två mentaliteter som kan finns i samma människa och samma familj eller samhälle, men historiens erfarenhet är att de – också genom konflikter – alltmer skiljs från varandra, så att historiens mål blir nått, när Guds stad till sist är helt uppfylld av längtan och strävan efter det stabila, det förblivande – livets fullhet och glädje hos Gud.

   N.F.S. Grundtvig kan hjälpa oss att tänka vidare kring den bild vi sett hos Augustinus. Grundtvig fick uppleva det liberala genombrottet i Danmark med 1848 års revolution och den nya grundlagen. Detta skedde efter 189 års envälde, när riket styrdes enbart genom kungliga dekret. ”Frie må vi være for at leve”, skriver Grundtvig. I denna frihet – där inget dekret hindrar kampen – skall det finnas frihet både för den som har rätt och den som har fel - ”frihed for Loke og for Thor”. Det är tyngden och trovärdigheten i ståndpunkterna, som själva skall avgöra utgången. Rymlighet – rummelighed – är Grundtvigs intellektuella och sociala ideal. Och Gud? Han låter kampen mellan gott och ont fortgå som ”et gudommeligt Experiment”. Vad vill Gud med detta experiment? Han vill se hur långt ”Aand og Stof kan gennemtrænge hinanden”. Annorlunda uttryckt: Gud vill se hur långt den mänskliga tillvaron – och även samhället! – låter sig präglas och förvandlas av Guds godhet och vishet.” Detta är något som den Allsmäktige inte tvingar fram genom himmelska dekret, det är något som mognar fram under godhetens kamp mot ondskan – i frihet. I själva verket ser vi här hur nära Grundtvig ligger Augustinus. Vi kan hos båda finna en återklang av Paulus ord: ”... vi lider tillsammans med Kristus för att också förhärligas tillsammans med honom.” (Rom. 8:17) Detta är enligt Wilhelm Stählin – en av 1900-talets främsta teologer – Bibelns stora linje: den gamla, skadade skapelsens förvandling till den nya, friska. När vi säger detta, har vi lämnat Darwin, Hitler, Marx och Hegel långt bakom oss. Men ”dagens människa” har fått något att se fram emot.

   Augustinus talade om Guds stad – Guds folk – som alltmer blir Guds stad, präglad av Guds liv och vilja under denna tidens ståndiga konflikter med världsstaden, som är den mentalitet och kultur som hela tiden blir mer fokuserad på det materiella, tidsbundna och tillfälliga. Grundtvig tänkte i liknande banor när han talade om den kamp mellan ont och gott, som måste få utkämpas i frihet, utan att hindras av maktens dekret. I denna konfrontation mognar den stora förvandling fram som Wilhelm Stählin såg som den bärande linjen i den bibliska historien. Det finns ett bibliskt begrepp, som ger ett pregnant uttryck för denna verklighet – den fortsatta inkarnationen. Jesus beskriver det som sin närvaro i Kyrkan. Paulus kan tala om det som att Kristus tar sin boning i hjärtat genom tron (Ef. 3:17). Alt som försvagar, försenar, skymmer eller hindrar denna verklighet gör folkkyrkan irrelevant för ”dagens människa”. Men allt som förverkligar, förklarar och uppenbarar denna verklighet är också en utmaning för ”dagens människa”. Den i Kyrkan närvarande Kristus är nämligen Herren. Konflikten mellan Guds stad och världsstaden är oundviklig och smärtsam. Men i denna smärta sker det framåtskridande, som är det enda bestående. Detta är det enda verkligt progressiva. Aposteln visste det: Vi lider tillsammans med Kristus för att förhärligas – genomstrålas – av Honom.

   De positiva stämningar som kan väckas av ord som ”progressiv” och ”utveckling” behöver alltmer övertalning för att inte försvagas. Även där Nietzsche är okänd ter sig hans alternativ som en frestande livsväg. Geijers tolkning att historien är rättfärdig hade något viktigt att säga i det kringrända Sverige. Men hur är det med Augustinus och Guds stad? Detta sätt att se tillvaron blir verkligt övertygande när det tar gestalt i konkreta människoliv. Helgonen är det stora Guds-beviset, också de levande helgonen. Den kyrka är relevant som lever i full gemenskap med helgon. Detta är en fortsatt inkarnation: ”de heligas samfund” Det väcker igenkännandets glädje.

Christian Braw

Bergen, FBB Bjørgvin og FBBs sentralstyre (For Bibel og Bekjennelse).

I år vil vi ha som hovedtema: «Gudstjeneste i Ånd og sannhet»

Å høre Jesus til, er å høre Guds folk til. Og siden tidenes morgen har Guds folk kommet sammen for Guds ansikt – til gudstjeneste. I gudstjenesten er det særlig tre hovedsaker som kommer til uttrykk: Hvem vår Gud er, hvem vi er, og hva vi tror og bekjenner. Ettersom troen lever av nådens midler, er gudstjenesten først og sist en samling rundt nådens midler, der vi som Guds folk tar imot nådens gaver – under takk, bønn og lovsang. Disse dagene vil vi fordype oss i hva vår gudstjeneste er og gir.

Hjertelig velkommen!

Praktiske opplysninger:

Sted: Hele konferansen vil foregå i DELK-kirken i sentrum av Bergen. Adresse: Rosenbergsgt. 1, 5015 Bergen

Deltakeravgift: Kr. 550, studentpris: kr. 250. Kun fredag: kr. 200, kun lørdag: kr. 450.

Påmelding: innen fredag 21. august ved å betale deltakeravgiften til FBBs konto: 3000.17.08119 eller vipps: 129372. Merk innbetalingen med konferanse og navn!

Overnatting: Det er mange ulike overnattingstilbud i Bergen sentrum, flere av dem i nærheten av kirken. Nærmeste mulighet er Scandic Bergen City.

Noen private overnattingsplasser kan skaffes. NB! Vær tidlig ute. Ta kontakt med Øystein Rønhovde (se kontaktinfo under).

Spørsmål kan rettes til Boe Johannes Hermansen, bojohermansen@gmail.com (tlf. 996 12 822) eller Øystein Rønhovde, oroenhov@online.no (tlf. 474 17 143)

Foredrag og bibeltimer:

Fredag 28. aug.:

Fra 17.30: Registrering

18.30: Velkomst. Jan Bygstad: Tradisjon og Skrift

19.30: Pause

20.15: Jakob Appell: Grunnloven for all tilbedelse og gudstjenesteliv

21.15: Kveldsbønn. Slutt

Lørdag 29. aug.:

Fra 09.30: Registrering

10.00: Morgenbønn

10.30: Jan Bygstad: «Gudstjeneste i Ånd og sannhet» - hva menes med det?

11.30: Pause

12.00: Knut Alfsvåg: Luther og gudstjenesten – hvorfor liturgi?

13.00: Pause med lunsj

14.00: Tomas Bokedal: Den himmelske gudstjenesten – gudstjenesten i

Åpenbaringsboken

15.00: Pause

15.30: Knut Alfsvåg: Gudstjenesten som samtidskritikk

16.30: Pause

17.00: FBBs generalforsamling

Ca 18.45: Pause

19.00: Kulturkveld. Harald Holte: Innføring i Bachs messe i h-moll

Ca. 20.30: Slutt

Søndag 30. aug.:

11.00: Høymesse i DELK-kirken

Liturg: Jan Bygstad/Henning Alsaker. Preken: Jakob Appell

Ca 13.00: Kirkekaffe/påfølgende samvær

Talere:

Knut Alfsvåg, prof. em. dr. theol. i systematisk teologi ved VID misjonshøyskolen i Stavanger. Har tidligere vært misjonær i Japan for NMS. Gud, modernitet og postmodernitet er noen av hans tema som forfatter og foredragsholder. Tidligere formann i FBB. Bosatt i Stavanger.

Jakob Appell, ph.d., lektor i praktisk og systematisk teologi ved Församlingsfakulteten i Göteborg. Distriktsleder for Missionsprovinsen i vestre Sverige og tidligere kyrkoherde i Immanuelforsamlingen i Göteborg. Disputerte våren 2026 med en avhandling om Bo Giertz homiletikk. Bosatt i Mölndal. 

Tomas Bokedal, førsteamanuensis i Det nye testamentet og tidlig kristendom ved NLA Høgskolen i Bergen. Har tidligere undervist ved University of Aberdeen og Församlingsfakulteten i Göteborg. Bosatt på Sotra.

Jan Bygstad, dr. theol. h.c., har vært prest i DELK Bergen menighet siden starten og er formann i FBB. Tidligere prest i DnK og lærer på Bibelskolen på Bildøy. Er nå pensjonist, men reiser som forkynner og bibellærer. Skrevet flere bøker. Bosatt på Askøy.

Jeg vil kort svare på disse:

Når det gjelder slagordet «All in for Jesus» som undertegnede har påpekt er noe som forkludrer skillet mellom lov og evangelium og fører unge mennesker inn i lovtrelldom, svarer Søvik med å peke på at en kristen er kalt til å leve et liv i lydighet mot Guds bud. Det er et noe underlig svar, ettersom jeg aldri har anfektet dette eller har stått for noen form for antinomisme.

I ungdomsårene kom jeg selv til å stå under en forkynnelse svarende til den som har lydd under ‘The Send’, noe som førte inn i en trelldom som var fullstendig utmattende. Hadde jeg ikke i denne tiden møtt en gammel misjonær som lærte meg å kjenne det frigjørende evangeliet, var jeg neppe blitt bevart som en kristen.

Poenget er her at dette ikke handler om hvor vidt en kristen skal leve i omvendelse og helliggjørelse – for det skal vi. Men det handler om hvordan en ‘deler’ lov og evangelium: Der forkynnelse roter med forskjellen mellom lov og evangelium, fører den i trelldom. Derfor blir det galt når «evangeliet» kommer til å handle om å «gå all in for Jesus» i stedet for å være forkynnelsen av at Jesus har gått «all in for us». Og når forkynnelsen får den karakter som er kommet frem i The Send-konferansene, ender altfor mange unge inn i en trelldom som før eller siden fører til at de «møter veggen».

Særlig er det paradoksalt at en loves Den hellige ånds kraft, men likevel blir utbrent. Hvis det er Ånden som virker med sin kraft, hvordan kan det ha seg at en stakkars ungdom likevel brenner ut, blir så uendelig sliten? Årsaken ligger i en forkynnelse som ikke vet å gi hvile i evangeliet. Og så går en i egen kraft, men tror og innbiller seg at ens ungdommelige entusiasme er Åndens kraft. Inntil en møter veggen. For å gå «all in for Jesus» er over evne.

Vi kan her kanskje minne om hvordan den unge presten (i boken ‘Steingrunnen’ av Bo Giertz) forteller sin gamle sokneprest at han «har gitt hjertet sitt til Jesus». Soknepresten svarer med å spørre om det er noe å gi ham? Hjertet er jo ikke annet enn en tom blikkboks som ligger i veikanten ….

Jeg vil mene at når budskapet i et frigjørende evangelium møtes med innvendinger om at det er farlig for helliggjørelsen, er dette nøyaktig samme protesten som Paulus ble møtte med (Rom 3,7f: 6,1), og likeledes Luther. Dette er årsaken til at det også er problematisk når Søvik holder frem katolsk helliggjørelsesteologi som forbilledlig i sin tidligere artikkel. For det var nettopp denne typen teologi som var en hovedårsak til Roms forkastelse av den lutherske reformasjon og gjenoppdagelsen av evangeliet.

Søvik mener videre at det undertegnede har skrevet om profetisk tale er svak bibelsk teologi. Jeg er klar over at det er meget mer å si om saken både til å utfylle og nyansere det som ble skrevet. Men: Her vil jeg minne om at utgangspunktet for denne debatten var en begrunnet

advarsel mot å søke Gud og Guds røst i sitt eget indre, og mot bevegelser som holder kurs i den slags. Gud har gitt løfte om at vi vil finne ham i nådens midler, i Ord og sakrament. Han har ikke gitt løfte om at vi finner ham ad andre veier. Å søke ham i sitt indre er og blir svermeri.

Protestene mot denne grunnsannhet har så dukket opp fra den ene etter den annen på karismatisk hold, som alle vil identifisere sine indre røster med det Bibelen har å si om profetisk tale. Når Søvik ignorerer denne hovedsak – svermeriets problem – treffer han ikke det som har vært undertegnedes anliggende.

Siden den karismatiske «vekkelsen» vokste frem på 60- og 70-tallet, har uvilje overfor klare og bindende læreutsagn vært et gjennomgående kjennetegn ved svært mye av bevegelsen. En har i stedet kunnet høre sterke reaksjoner mot røster som reiser teologisk kritikk mot ulike sider av karismatikken. Disse hevdes «å stå Gud imot» og å hindre vekkelse og fornyelse. Samtidig høres det lite av intern kritikk mot svermeriet og de mange usunne utslag en ser innen karismatikken – det være seg helbredelsesforkynnelse, «power evangelism», «profetier» (OASE inviterte Kansas prophets), «lattervekkelsen» (Toronto), «å falle i Ånden» (Rodney Howard-Browne - «Den hellige ånds bartender»), NAR, Bethel Church (Bill Johnson), osv., osv.

I min tid som prest har jeg møtt litt for mange mennesker som lider psykisk på grunn av den åndelige usunnhet som gjør seg gjeldende i mye av dette.

Jeg regner med at en god del av det som er listet opp over, er slikt som Søvik ikke vil stille seg bak. Samtidig finner jeg grunn til å etterlyse tydelig oppgjør med mange av de ekstreme utslagene vi har sett i fotsporene av den karismatiske bevegelsen. Søvik var en sentral skikkelse i innføringen av karismatikken i vårt eget land. Nettopp derfor ville det vært velgjørende å høre kritikk med teologisk tyngde fra hans hold. Hvis han ønsker å være luthersk, må han også forholde seg til og ta på alvor reformasjonens oppgjør med svermeriet. Dette er jo ikke bare et historisk fenomen, men noe som har fått stor aktualitet nettopp gjennom den karismatiske bevegelsen.

Jeg vil derfor avslutte med å spørre Søvik: Hva er svermeri? Når blir karismatiske uttrykk «fremmed ild» (3Mos 10)? Hvor finner han svermeri og ubibelsk praksis i den karismatiske bevegelse?

Jan Bygstad, formann i FBB

(Også publisert i Dagen)

Onsdag 15. april kl. 18.30. Tema: Bergprekenen. Hvordan forstår vi den? Innledning ved tilsynsmann Bertil Andersson.

Podkast

Samtidig er teologien i den eldste gruppa av akademiske fag. Det synleggjer for så vidt kyrkja si heilt sentrale stilling for framveksten av Europas universitet, men den saka få ligge her. Teologien samlar i seg mange allmenne disiplinar av språk, teksttolking, historie, systematisk refleksjon, kommunikasjon og menneske- og samfunnskunnskap. Det er få fagområde som får tatt i bruk ein så stor metodisk breidde.

På NLA opplever vi ein auke av unge kristne som vil lodde djupare i teologien. Noko av det første vi møter dei med, er påpeiking av at Gud både er objekt og subjekt for teologifaget. Vi studerer læra om Gud, men gjennom teologien vil vi også at studentane skal møte og erkjenne Gud sjølv.

Å studere teologi inviterer derfor til ei danning som legg bøn, andaktsliv og aktivt menighetsliv som rammeverk, og kall til etterfølging og teneste som utfordring. I Reformasjonen understreka dei at for på bli ein sann teolog, trengs øving i bøn, ettertanke og uroleg berøring («oratio, meditatio, tentatio»). Utan denne forankringa blir ein berre teolog i det ytre og ueigna til ei livslang teneste for evangeliet.

For ein kristen utdanningsinstitusjon som NLA er det heilt avgjerande at både teologien og dei andre fagkretsane bygger på ei kristen forståing av tilværet. Elles forsvarar vi ikkje retten vår til å vere til som kristen utdannings- og forskingsarena. Eit slikt rammeverk hindrar ikkje akademisk forsking og kvalitet, like lite som eit sekulært eller muslimsk rammeverk treng å hindre kvalitet.

For teologien inneber det at vi har ein ståstad som er offentleg kjent, ein basis som vi tenker og arbeider ut frå. Dette utgangspunktet er teistisk – vi er altså ikkje ateistar eller sekulære fornektarar av underet, kristent – vi er altså ikkje muslimar eller nyåndelege, og for vår del også evangelisk luthersk – altså verken romersk katolsk eller pentekostalt, sjølv om det konfesjonelle inneber langt mindre skiljelinjer enn dei først nemnde.

Kvar enkelt høgskoleigar har rett og plikt til å definere kva grunnlag institusjonane arbeider ut frå. Det eine treng ikkje vere akademisk verre enn det andre. I akademisk samanheng jobbar vi uansett med fagfellar frå ulike bakgrunnar av alle som er nemnde over – og fleire til. At vi klargjer premissa for arbeidet vårt, ekskluderer ingen. Eksklusjon skjer snarare når dei sekulære normene gjer krav på å tre sine trange «nøytrale» rammer nedover teologien.

På NLA er vi ikkje nøytrale i vår faglege vurdering av religion og religiøsitet. Vi arbeider på basis av felles søk etter sanning og objektiv kunnskap, og vi vurderer i lys av den overleverte kristne trua. Vi behandlar religionane sin teologi – og mangel på Gud – med sakleg respekt, men vi tar aktivt stilling til dei på basis av den kristne openberringstrua. Teologien er normativ, uansett kva utgangspunkt ein tar.

Vi presenterer sakleg sekulær etikk og livssyn, og finn jamvel vesentlege overlapp, men vi vurderer og kritiserer også i lys av den kristne trua sine kjelder og normer. Dette er ei sentral oppgåve for den kristne apologetikken.

På same måten har vi kapell for kristen bøn og forkynning, men legg sjølvsagt ikkje til rette for rom med gudsdyrking og tilbeding som bryt med bodet om ikkje å ha andre gudar enn han som er openberra i Jesus Kristus.

Bryt ikkje slik tenking og praksis med den rådande forventninga til eit livssynsope samfunn? På ingen måte. Min kollega, Egil Morland, kommenterte før påske at «poenget med ‘det livssynsåpne samfunnet’ er at samfunnet som helhet skal sikre arenaer der vi kan stå fram med våre trosuttrykk, ikke at vi innenfor ulike institusjoner og trossamfunn selv skal representere dette mangfoldet, og slik sett oppløse oss selv.»

Denne viktige presiseringa frå Morland viser kor viktig det er at samfunnet også legg til rette for og ønsker seg frie akademiske institusjonar som kombinerer høgt fagleg nivå og tydeleg verdiforankring. Då demonstrerer ein eit livssynsope mangfald. Når vi pressar desse institusjonane til å kompromisse på særprega sine, gjer vi samfunnet mindre.

På NLA tar vi imot ein flott generasjon av unge kristne til teologiske studium fortida. Vi lovar å forvalte dette tilsiget så godt vi kan, både med ein akademisk kvalitet som hevdar seg og med kritisk og nysgjerrig søk etter sanninga. I truskap mot han som er Sanninga.

Rolf Kjøde

(Også publisert i Dagen)

Mandag 17. juni til tirsdag 18. juni 2024 var jeg på vigselsforberedende samling i Den norske Kirke (Dnk), som kalles veien til vigsling (VTV). Hele programmet består av to fellessamlinger (VTV1 og VTV2) og til slutt ordinasjonssamtale (VTV3). Etter denne samtalen blir en ordinert til prestetjeneste i Dnk.

Jeg har lenge sett utviklingen innen Dnk gå i retning av manglende tro på Gud og Bibelen. På tross av dette tenkte jeg at det er mulig å gjøre en forskjell som prest. Jeg kom til samlingen og ønsket å ha et åpent sinn. Jeg var klar over at det var store forskjeller jeg kom til å møte.

Jeg kunne skrevet om flere hendelser; for det var mye rart som skjedde. Jeg vil imidlertid skrive om den mest alvorlige hendelsen. Det hendte tirsdag 18. på Adde-Zetterquist kunstmuseum, derav navnet: Adde-Zetterquist-hendelsen.

De nordligste bispedømmene ligger i samiske områder. Derfor var en del av temaene knyttet til samisk kirkeliv. På kunstmuseet hørte vi foredrag av en prest som var sentral i arbeidet i lulesamisk område, og ei som var ansatt som noe tilsvarende diakon, det var et samisk ord. Disse hadde foredrag, og etterpå skulle vi snakke og reflektere som gruppe. Vi gikk da inn i et annen rom og satt oss ned i sirkel. Vi ble fortalt at vi skulle snakke fritt, og uten håndsopprekning. Det skulle være et åpent og aksepterende rom. Dette var etter modell fra samisk vis, som vi hadde hørt om på foredraget før.

Det tok ikke lang tid før hun som hadde hatt foredrag begynte å snakke om hvem hun ba til og snakket til. Hun ba til: ørnen, treet, den hellige ånd, universets skaper (ikke Faderen). Etter kort tid tok biskop i Nidaros Herborg Finnset til orde og sa at nå er det tid for at trosbekjennelsen også må romme samiske guder. Dette var presten veldig med på. Og ikke lenge etter sa biskop i Nord-Hålogaland Olav Øygard og biskop i Sør-Hålogaland Svein Valle seg enige. Biskop i Møre Ingeborg Midttømme var taus.

Det var en deltager som gikk på VTV2. Hun sa hun ikke hadde vært kristen så lenge, men hadde ikke oppfattet at det var rom for flere guder i kristendommen. Hun ble avbrutt av biskop Finnset som svarte med å avvise dette. I svaret opplevde jeg biskopen som ubehagelig. Det var ikke mulig for flere å komme med kritiske tanker, uten at biskopen ble ubehagelig. Til tider kunne hun virke på grensen til aggressiv. Spørsmål som var i retning av kritikk ble slått ned på.

Siden denne samtalen var del i et vigselsforberedende program for prester i DnK anser jeg innholdet i det biskopene sa som et offentlig uttrykk for kirkens tro. Det er vanskelig å argumentere med at det en biskop forteller en som søker ordinasjon i sin kirke ikke er å anse som betydningsfullt. Disse prestene skal tjene medlemmer i DnK i framtiden. Det er derfor hensiktsmessig å gjøre allmennheten oppmerksom på hvilken lære de kan møte i DnK.

Det er en stund siden denne hendelsen. Hvorfor kommer dette fram først nå?

15. september 2025 var biskop Svein Valle på besøk på NLA, der jeg studerer. Jeg var ikke der. I ettertid fikk jeg vite at en medstudent, som jeg har fortalt om Adde-

Zetterquist-hendelsen, hadde spurt Valle om uttalelsene stemte. Biskopen nektet for det.

--

Takk, Thor Olav Gullbrå, for din redegjørelse. Det er viktig at det store frafallet fra bibelsk kristendom avsløres. At frafallet har gått langt i Sverige, har vært åpenbart lenge. Men at det har gått så langt i Norge, var for meg en skremmende nyhet.

Seth Erlandsson (Tidskriften Biblicum 1/2026) "Norsk versjon fra Biblicum på norsk: biblicum.info"

Først til det historiske: Det er riktig at ‘Sola Scriptura’ som slagord oppstod med reformasjonen. Men saken er like gammel som Bibelen selv, dvs. eldre en kirken. Bibelen forbyr uttrykkelig «å legge til eller trekke fra» det som står skrevet (5Mos 4,2; Åp 22,18). Paulus lærer menighetene «ikke å gå ut over det som skrevet står» (1Kor 4,6). Og Judas skriver at troens sannhet er gitt «en gang for alle» (Jud v. 3). Forsamlingen i Berøa var forbilledlig idet den prøvet det som ble forkynt på Skriftens ord (Apg 17,11).

Når slagordet ‘Skriften alene’ oppstod, var det i møte med en tradisjonsutvikling i middelalderen som førte til konflikt mellom Bibelen og tradisjonen. For en from munk som Martin Luther var det utenkelig at kirken kunne ta feil. Det kom som et sjokk på ham da han ble tvunget til å se i øynene at senmiddelalderens katolske lære på en rekke områder sto i konflikt med Bibelen. Og han ble tvunget til å velge: Er det Bibelen eller kirken/tradisjonen som er øverste autoritet? Reformasjonen valgte med Luther å stå fast ved at Skriften alene er høyeste autoritet i troens saker.

Verken Luther eller den lutherske reformasjon avviste tradisjonens betydning. Men: Hvor tradisjonen kommer i konflikt med Bibelen, er det bibelordet som er avgjørende. Hvilket betyr at Bibelen prinsipielt står kritisk overordnet i forhold til all tradisjonsdannelse og all kirkelig praksis.

I bevisst motsetning til den lutherske reformasjon formulerer konsilet i Trient (1545-63) sin lære om at den kirkelige tradisjon er sidestilt med Bibelen, og skal æres med samme pietet som Bibelen.

Det er dette som er en kirkehistorisk nyhet – ikke at Skriften alene er normativ i troens saker. Med dette fastslår romerkirken at frelsesåpenbaringen ikke er avsluttet med Bibelen, men fortsetter gjennom den kirkelige tradisjonsdannelsen. Rom lærer m.a.o. ‘revelatio continua’, en fortsatt åpenbaring i tillegg til det som er gitt gjennom apostler og profeter i Bibelen.

Eskeland presterer også å hevde at Skriften alene er en hovedårsak til den læremessige utglidning i Den norske kirke (DnK). Han synes ikke å være oppmerksom på hvilke filosofiske forutsetninger som entret vestlig teologi under opplysningstiden, og som de facto gjorde ‘fornuften’ til øverste dommer i troens saker i stedet for Skriften. Realiteten i frafallet i DnK er at tidsånden (i tråd med ‘opplysningens’ ideer) kommer til å gjelde som Den hellige ånds tale. Noe som resulterer i at teologer og kirkemenn som har stått for nyorienteringen innen DnK ser seg selv som redskaper for en fortsatt åpenbaring. De mener å ha en innsikt i Guds råd som gir dem frimodighet til å si at «Gud har ombestemt seg». Prinsipielt har vi derfor med nøyaktig samme åndshistoriske fenomen å gjøre i DnK som i romerkirken: En ‘fortsatt åpenbaring’ som er i strid med Bibelen.

Litt pussig er det at vi nå på ny får presentert katolsk kritikk mot ‘Skriften alene’ – samtidig som avisen mottar flere innlegg fra karismatisk hold som fremholder noe av det samme, nemlig at Den hellige ånds tale i Skriften ikke er tilstrekkelig, men må/kan kompletteres av ‘Åndens tale’ i menneskets indre. Det argumenteres med at dette ‘indre ord’ svarer til Guds tale til profeter og apostler, og at vi på tilsvarende vis kan motta guddommelig åpenbaring. I dette svermeriet står vi dermed overfor et lignende fenomen som beskrevet over, nemlig ‘fortsatt åpenbaring’.

I alle disse tre ulike kirkelige avdelinger – Rom, DnK og karismatikken – så forskjellige de enn er, finner vi altså en fellesnevner: Fortsatt åpenbaring, og med det en teologi som forutsetter at det Gud har åpenbart i sitt Ord, i Den hellige skrift, ikke er tilstrekkelig. Åpenbaringen i Bibelen må suppleres, evt. også korrigeres.

Til sist: Eskeland påstår på klassisk katolsk manér at ‘Skriften alene’ er årsak til den store forvirring innen kristenheten, og som kommer til uttrykk i de utallige ulike kirkedannelser. Med dette retter han baker for smed: Det er det moderne menneskes individualisme som er en hovedårsak i denne sammenheng.

Romerkirken har «løst» det hermeneutiske problem ved å monopolisere den rette forståelse av Skriften i det kirkelige magisterium, i pavens ufeilbarlighet. Den enkelte katolikk behøver ikke kjempe med troens spørsmål, for paven har som Kristi stedfortreder på jorden den rette tolkning av alle spørsmål. Så hvis jeg bare underordner meg hans autoritet, er jeg trygg. Det er denne underordning under pavens myndighet som etter katolsk tankegang sikrer kirkens enhet.

Etter reformatorisk tankegang konstitueres kirkelig enhet imidlertid ikke av kirkelig underkastelse, men av enighet i tro, lære og bekjennelse på Bibelens grunn.

Jan Bygstad, formann i FBB

(Publisert også i Dagen)

Jeg regner med at Thoresens artikkel er ment som respons til advarselen mot svermeri som bl.a. undertegnede har fremholdt i avisen. Jeg fastholder at kursene som holdes der en skal lære seg å høre Guds stemme i eget indre, er svermeri og i strid med Guds ord.

Problemet både med Thoresens artikkel og lignende innlegg er mangelen på klarhet. For det første gis det ingen definisjon eller forklaring på hva en mener er profetisk tale. For det andre vegrer en seg for å ta tak i spørsmålet rundt svermeriet og den åndelige usunnhet som følger med dette.

Hva er så profetisk tale? Vi har noen klare eksempler på dette i NT, først og fremst Peters tale på Pinsedag (Apgj 2). Her finner vi en klar forkynnelse av evangeliet om Jesus sammen med et ord som rammer samvittighetene: «Da de hørte dette, stakk det dem i hjertet» (2,37). Under Åndens inspirasjon forkynner Peter et Guds ord som treffer. Noe lignende hører vi om Stefanus (Apgj 7). Også her ser vi et bestemt resultat: «Da de hørte dette, stakk det dem i hjertet» (7,54),

Tilsvarende ser vi Paulus beskrive frukten av profetisk tale i Korinterbrevet: «Men dersom alle taler profetisk, og det så kommer inn en vantro eller ukyndig, da blir han avslørt av alle og dømt av alle, og det som er skjult i hans hjerte, åpenbares. Så vil han falle på sitt ansikt og tilbe Gud og bekjenne: Gud er sannelig iblant dere!» (1 Kor 14,24f)

Ut fra dette kan vi se at det som kjennetegner profetisk tale er en forkynnelse av Guds ord som har en åndskraft som avslører menneskers synd og derfor rammer dem i samvittigheten. Dette svarer til Jesu undervisning om Åndens gjerning: «Når han kommer, Sannhetens Ånd, skal han overbevise verden om synd ….» (Joh 16,8).

Forkynnelse som beskrevet i disse tekstene skaper åndelig sunnhet fordi de driver til omvendelse og skaper «frukt som er omvendelsen verdig» (Matt 3,8). Lignende profetiske budskap hører vi f.eks. i sendebrevene i Åpenbaringsboken, likeså ser vi det samme i Døperens forkynnelse.

Annet er ikke verd å kalle profetisk tale, - aller minst den slags åndelig pludring en tidvis kan høre fra mennesker som hevder seg å høre Guds/Åndens stemme i sitt eget hjerte.

Ved siden av den åndelige usunnhet som ligger i at en søker Åndens tale i eget indre, er det et annet problem som også gjør seg gjeldende i denne sammenheng, nemlig det psykiatriske. Mennesker som hører stemmer i sitt indre, befinner seg ikke sjelden i en psykiatrisk faresone. Og en spiritualitet som legger vekt på, ja, søker å fremelske det å lytte til stemmer i sitt indre, representerer en fare for nettopp slike sårbare sjeler. Det kan også stå i fare for å lede mennesker med en sårbar eller labil psyke inn i en type åndelighet som kan vise seg sykdomsfremkallende eller -forsterkende.

I møte med slike foreteelser er den lutherske/bibelske vektlegging på det ytre Ordet faktisk helsebringende. Det er gjennom de ytre midler som er oss gitt i ord og sakrament at Herren kommer til oss med sin Ånd. Herren har knyttet sine løfter til at vi bruker disse nådens midler. Likesom mat tilføres oss utenfra, så også med åndelig mat. Likesom øynene ikke ser seg selv, men det som ligger utenfor oss, slik skal også det åndelige øye rettes utad – mot Herrens gaver i nådens midler, ikke innad.

Men nettopp her ser vi også noe av det som har vært Guds folks problem gjennom alle tider: Å høre Guds ord slik det lyder i lov og evangelium – for alvor – det ser ut til å være vanskelig (se f.eks. Jer 7,22-28; Luk 10,38-42). Stillhet i møte med Guds ord er sjelden vare. Og i en tid der larmen blir stadig sterkere, og har trengt inn i menighetene, er det å bli stille for Ordet langt mer nødvendig enn å prøve å høre en stemme i sitt eget hjerte.

Jan Bygstad, formann i FBB

(Også publisert i Dagen)

Liturgiene for disse gudstjenestene overrasker på to punkter. Man kunne ha tenkt at når en inviterer til gudstjeneste for å ta et oppgjør med ting som ikke har vært slik de skulle, så ville syndsbekjennelsen stå sentralt. Liturgiene har imidlertid ingen syndsbekjennelse. Det ser ikke ut som man har noe å be Gud om tilgivelse for. I stedet har liturgiene en inngangsbønn hvor liturgien ber Gud om å velsigne «vår kamp for rettferdighet». Dette følges opp av en kort forbønn hvor en ber «for alle som kjemper for rettferdighet» blant annet «for skeive i kirken og verden». Denne tendensen til selvbekreftelse blir overtydelig i lystenningsdelen, hvor en går langt i å gratulere seg selv fordi en har lykkes så godt med å åpne for alle. Ekkoet fra fariseeren i tempelet er her svært tydelig; her takker man i realiteten fordi man ikke er som de andre, som i sin vantro enda ikke har grepet evangeliet om de skeives inkludering.

Samtidig overrasker denne liturgien ved å legge tydelig avstand til de «byggeklosser for regnbuegudstjenester» som ligger på kirkens egne websider. Her fins det alternative forslag også til Kyrie, Gloria og trosbekjennelse. Disse alternativene avviker på mange punkter så tydelig fra Den norske kirkes gudstjenesteliturgi at det dreier seg om en annen tros- og virkelighetsforståelse. Dette stoffet har en ikke ønsket å gjøre bruk av, antagelig fordi de som står bak unnskyldningsgudstjenestene, ikke ønsker å gi uttrykk for en så avvikende trosoppfatning. Det får være tilstrekkelig at en ikke har bruk for evangeliet om syndsforlatelse.

På ett sentralt punkt står imidlertid unnskyldningsgudstjenesten i Oslo sammen med byggekloss-forslagene, og det er i avvisningen av kirkens lære om den treenige Gud. I liturgien slik vi kjenner den både fra Den norske kirke og andre kirkesamfunn, er de interne relasjoner i Gud personrelasjoner; det er kjærlighetsrelasjonen mellom Faderen, Sønnen og Ånden som trosbekjennelsens fundament. Både i byggeklossene og unnskyldningsgudstjenesten i Oslo er dette erstattet av «Skaper, Frigjører og Livgiver». Personrelasjonene i Gud er omgjort til egenskaper, og troen på den treenige Gud slik den er kjent fra Det nye testamente og kirkens trosbekjennelse, er i realiteten borte. Er ikke det en

vel høy pris å betale? Er det absolutt nødvendig at inkluderingen av skeive gjøres på en måte som bryter med kirkens tro?

Knut Alfsvåg

(Tidligere publisert i Dagen)

Selvlaget gudstro kommer i mange varianter. Den som er enklest å avsløre, er den tro som sier at det ikke er noen Gud å tilbe. Da har man laget seg en Gud i sitt eget bilde som man så sier ikke finnes. Det er i og for seg helt riktig, men om en blir stående der, blir en selvlaget religionserstatning alt en har, og det blir i det lange løp tomt og perspektivløst.

Et annet og antagelig mye mer utbredt feilgrep er å lage seg en Gud som passer med egne forventninger og behov. Man er da overbevist om at Gud selvfølgelig er på parti med en selv og de som tenker og tror på samme måte, mens alle andre tar feil. Denne tilnærmingen fins også i mer subtile teologiske varianter, hvor en er overbevist om at en har klart å fange Gud gjennom de rette holdninger og/eller korrekte formuleringer, og derfor er avvisende til alle som ikke har nådd opp til ens egen høye standard. Denne varianten er utbredt på tvers av skillet mellom såkalt liberal og konservativ, og er en viktig grunn til at dette skillet alltid er misvisende; det skjuler mer enn det viser.

Den kristne trosbekjennelse insisterer på problemet med å skille mellom Gud og avgud har én og bare én løsning, og det er at Gud selv ble et menneske som manifesterte fylden av gudsnærvær blant oss. Dermed er også alle alternativer til bekjennelsen av Jesus som sann Gud og sant menneske avvist som avgudsdyrkelse. Det tok kirken noen hundre år å komme til klarhet i dette, men siden har dette vært den felles kristne trosbekjennelse.

Dette gir oss ikke det definitive svaret på spørsmålet om hvordan vi skal unngå avgudsdyrkelse, men det lar oss stille spørsmålet mye mer presist. Ingen av oss finner Gud i forlengelsen av våre egne forventninger og overbevisninger. Gud er alltid et annet sted; han kommer alltid til oss fra et sted utenfor oss. Det er en regel uten unntak, og den gjelder uansett hvor fromme og skolerte vi blir. Men det stedet er ikke hvor som helst; det er der Jesus er. Det stedet er i en kirke nær oss når det der forkynnes og manifesteres et evangelium om frelse i kraft av Guds nådige nærvær og intet annet. Der, og bare der, kan vi befris fra avgudsdyrkelsens fristelse.

Knut Alfsvåg

(Tidligere publisert i Dagen)

Innledningsvis problematiserer Wang henvisningen til De Schmalkaldiske artikler, som er et av bekjennelsesskriftene i Konkordieboken. Wang peker på at dette ikke er forpliktende bekjennelse for Den norske kirke. Til dette vil jeg bare sitere prof. Leiv Aalen som i sin tid sa at «En kan muligens være lutheraner uten Konkordieboken, men en kan ikke være luthersk i strid med Konkordieboken.» Poenget med de bekjennelser som kom til i lutherdommen etter bekjennelsen i Augsburg (1530), er at disse gir nødvendige presiseringer og avklaringer av ulike spørsmål som det ble strid om i årene som fulgte. Sitatet jeg anførte i min artikkel inneholder en slik presisering i forhold til Augustana 5, der det sies: «Ved Ordet og sakramentene som midler blir Den Hellige Ånd gitt».

Når den lutherske bekjennelse fremholder dette så sterkt, er det fordi Gud med dette har bundet oss til nådens midler, og da først og fremst til Ordet. Sine løfter har han knyttet til at vi bruker Ordet. Han har ikke gitt løfter knyttet til å søke ham andre steder, f.eks. i vårt eget indre.

At Gud har bundet oss til disse ytre midler, betyr ikke at han har bundet seg selv. Herren er suveren og gjør det han vil når han vil. Derfor hører vi i Apostlenes gjerninger at han kan åpenbare seg direkte for Filip, Paulus og Peter. Men det sies ingenting om at disse hadde øvet seg opp til å høre en røst i sitt indre. Hvis Gud vil tale, gjør han det uavhengig av om en har øvet seg og gått på kurs. Bibelen har mange beretninger om hvordan Guds tale og kall kom overraskende og uforberedt på f.eks. Moses, Gideon, Jeremias, osv. Men: Dersom Gud ikke vil tale, hjelper det ikke om en øver seg aldri så mye.

En Herrens engel åpenbarer seg i en drøm for Kornelius (Apg 10) og byr ham å sende bud etter Peter. For «Han skal tale ord til deg som du skal bli frelst ved» (11,14). Vi skal legge merke til at engelen ikke forkynner evangeliet for Kornelius, men henviser ham til Peter som kan forkynne med ytre, lydelige ord. Og idet de lytter til evangeliet, skjer det: «Mens Peter ennå talte disse ord, falt Den Hellige Ånd på alle dem som hørte Ordet» (Apg 10,44). Ånden kommer der Ordet lyder!

Dette er et viktig kriterium for hvor vidt en drøm, et syn, en åpenbaring er fra Gud eller ei: Om det henvises til det ytre ord, til ordet som er gitt i Bibelen. Drømmer som vi kan høre om blant muslimer som blir omvendt til kristen tro, har regelmessig dette kjennetegn: De får muslimene til å søke kilder der de kan høre Guds ord.

Av denne grunn er de kurs som handler om å øve seg opp til å høre Guds røst i sitt eget hjerte, en avvei. For det første fordi det forutsetter en åpenbaringskilde i tillegg til Ordet. For det andre at slike «åpenbaringer» er tilgjengelige ved hjelp av øvelser, - altså mine fromhetsgjerninger (motsatt Gal 3,2-5). For det tredje at den subjektivisme som ligger i de «budskap» som kommer fra slike åpenbaringer, umuliggjør prøving på klare kriterier. Hvordan skal piken som får høre at hun ikke må gifte seg med sin forlovede, kunne vite om dette er fra Gud, eller om det er tale om åndelig manipulasjon?

Da den karismatiske bevegelse vokste frem på 60- og 70-tallet, var et av de sentrale slagordene «Gud har mer å gi!» Den så på seg selv som en fornyelsesbevegelse som ville gjenreise den levende og dynamiske kristendom som en mente seg å finne i Apostelgjerningene.

For mange kristne som følte at de kom til kort i sin kristendom og som kjente seg fattige og skrøpelige, ble dette et tilbud som de ikke kunne si nei til. Tenk å kunne «få det til» å leve som kristen, få «en kristendom som fungerer». Åndskraft skulle erstatte Åndens fattigdom, liv ta plassen for død vane. En skulle få se og oppleve «det Gud gjør i dag», ikke bare nøye seg med en historisk tro.

Alt dette var knyttet til en lære om «Åndens dåp», eller – der en ville være med forsiktige med slike uttrykk – til løfte om å få «oppleve Ånden og Åndens kraft».

Problemet med slagordet «Gud har mer å gi» er at det ikke er sant. Han har gitt oss alt i sin Sønn (Ef 1,3; 2Kor 8,9; m.fl.). Rikdommen vi eier i Kristus er uendelig meget større enn vi noen gang kan forstå. Vårt problem er at vi ikke ser, har vansker med å tro.

Praksisen med kurs i «høre Guds røst» er en variant av slagordet fra karismatikkens første år: «Gud har mer å si» enn han har gitt oss i sitt ord synes å være tankegangen. Fortsatt handler det om at en ikke synes at Guds nærvær i Ord og sakrament er «nok», og derfor vil gjøre Gud synlig og erfarbar utenom og uavhengig av Ord og sakrament.

Jan Bygstad

(Tidligere publisert i Dagen)

Prest Arne Jørgen Lund, Stathelle runder 80 år tirsdag 24. mars. Han er født og oppvokst i Råde. Etter gymnaset startet han på teologistudiet ved Menighetsfakultetet, hvor han ble cand. theol i 1972. Året etter tok han praktikum og ble ordinert til feltprest.

I 1974 ble han prest i Bamble, en stilling han hadde i 39 år, til han gikk av med pensjon. Jubilanten er fortsatt bosatt på Stathelle, sammen med sin kone Anne. Han mistet sin første kone, Torill, i kreft påskeaften 2006.

Arne er en livsglad person, med et ustoppelig humør og en sjelden positiv innstilling. Han har den gode kombinasjon med nærhet til både mennesker og til Gud og hans ord. Han er opptatt av sine medmenneskers liv, og formidler Guds nåde og vilje inn i deres hverdag. Samtidig er han tro mot Guds ord, uten å bøye av. Han har i flere perioder vært medlem av sentralstyret i For Bibel og Bekjennelse (FBB).

80-åringen har evnen til å fornye seg og har derfor kunnet være prest så mange år på samme sted. I tillegg til Bibelen har han minst en bok til som han leser.

Arne er også opptatt av lokal- og kirkehistorie og har bidratt med sitt store engasjement i ulike prosjekter, skrevet artikler i bøker og blant annet redigert boken om Bamble kirke 175 år. Det er heller ikke få foredrag og kåserier han har holdt gjennom årene.

Arne er en praktiker og jobber mye dugnad. Han er med på å bygge opp et bygdemuseum på Eik gård. Aktiviteten på Gautefall fjellkirke er han også opptatt av å holde vedlike. I det hele er han en hjelpsom mann, som ikke er redd for å bli svart på fingrene. Han er stolt over sin bakgrunn fra bondemiljøet i Råde.

Familien med barn, svigerbarn og barnebarn står høyt i kurs. Gratulerer hjerteligst med 80-årsdagen!

Boe Johannes Hermansen

Søvik går ikke inn på det avgjørende spørsmålet i denne sammenheng, den grunnleggende forskjellen mellom lov og evangelium. Utfordringen til å gå «all in for Jesus» er ikke evangelium, men usminket lovforkynnelse. Loven krever jo nettopp dét: «Du skal elske Herren din Gud av alt ditt hjerte …!»

I Konkordieformelen bekjenner vi at «forskjellen mellom loven og evangeliet er et særlig herlig lys som tjener til at Guds Ord blir rett delt og de hellige profeters og apostlers skrifter riktig forklart og forstått» (FC SD 5.1). Poenget er at lov og evangelium er hovednøkkelen til rett forståelse av Bibelens budskap. Ser en bort fra denne hovedsak, er resultatet en annen kristendomsforståelse (med ditto spiritualitet).

Forskjellen mellom lov og evangelium dreier seg (noe forenklet) om at mens Loven taler om hva vi skal være og gjøre, taler evangeliet overhodet ikke om hva vi skal være eller gjøre, men om hva vår Herre Jesus har gjort til vår frelse. Loven stiller opp bud og krav, evangeliet gir alt for intet.

Å være en kristen er å leve under evangeliet, ikke under loven. Her er det et enten – eller, det gis ikke noe både – og (jf. Galaterbrevet). Og det er dette som er problemet: En forkynnelse som taler om å gå «all in for Jesus», blander lov og evangelium og fører unge mennesker inn under loven. Når en i tillegg under slike konferanser bruker musikk (såkalt «lovsang») som suggestivt virkemiddel, fungerer dette fort som åndelig manipulasjon.

Bonhoeffer advarer mot «billig nåde». Dette er en berettiget advarsel i møte med en kristendomsforståelse som bruker evangeliet til å avskaffe eller gå på akkord med Guds hellige lov. Evangeliet om hva Gud har gitt oss i sin Sønn forvrenges dersom det brukes som legitimering av min livsførsel (Rom 3,8; 6,1f). At Gud frelser syndere for intet, betyr ikke at Guds lov dermed er avskaffet eller kan tilpasses mine ønsker og behov.

Evangeliet betyr heller ikke at «Gud godtar/aksepterer oss slik som vi er». Det betyr tvert om at Gud frelser oss fra det vi er i oss selv.

Mitt halve og kalde hjerte, min synd og glede over synden, min egenvilje og selvopptatthet står under Guds ubønnhørlige dom. Samtidig elsker Gud sin falne skapning på tross av all den synd som har makten i våre liv. Men Guds store kjærlighet er hellig, og innebærer derfor ikke at Gud ser gjennom fingrene med synd. Syndenes forlatelse betyr ikke syndenes tillatelse.

Unge mennesker som kaller seg kristne og ikke tar det nøye med synden i sitt liv, må ikke få høre at de må ta seg sammen og bli mer helhjertede, «overgi seg fullt og helt». De må få høre at de lever i usannferdighet og må vende om.

Søvik siterer mot slutten av sin artikkel Wilfred Stinissen, som i en andakt skriver om det å følge Jesus. Stinissens ord er som hentet ut av Thomas a Kempis’ ‘Kristi etterfølgelse’, som må kunne kalles en lærebok i katolsk helliggjørelsesteologi. Den lære om å følge Jesus som fremmes i ‘The Send’ og som sammenfattes i slagord som å gå «all in for Jesus», «full overgivelse», «radikal etterfølgelse», o.lign., har et nært slektskap med nettopp denne katolske tenkning rundt helliggjørelsen. Men det er en tenkning som står langt fra evangelisk-luthersk forståelse av disse ting – ikke minst når det gjelder den avgjørende forskjell mellom lov og evangelium.

Jesu innbydelse til å følge ham (Matt 4,19; m.fl.) kan både forstås som lov og evangelium. Forstås ordene som lov – slik vi ser det bl.a. i ‘The Send’ – blir det en kaller etterfølgelse og å være disippel noe som først og fremst handler om hva jeg skal gjøre og være. Forstås ordene som evangelium, blir ordene en gave: Tenk at en synder som jeg, skal få være hos Jesus, stå under hans nåde og skue hans herlighet.

Her er det kanskje på sin plass å minne om at det er når Jesus sier sitt «Følg meg!» til Matteus at det lyder: «Det er ikke de friske som trenger lege, men de som har ondt» (Matt 9,12). Å følge Jesus er å komme under behandling av den store Legen, ikke å bli ansatt av en krevende arbeidsgiver.

Jan Bygstad, formann i FBB

(Tilsvarende tekst publisert i Dagen)

Eg skal ikkje dra heile denne historia, men eg går tilbake til ein artikkel av professor i systematisk teologi, Asle Eikrem, i Luthersk Kirketidende nr 3/24, der hovudtema var påskehending og påskebodskapen. MF-professoren sin artikkel bar den programmatiske tittelen: «Frelse på tross av korset. Utkast til en ny forståelse av påskens budskap.»

Eg skreiv då ein artikkel der eg mellom anna skreiv: «Ved at professor Asle Eikrem i realiteten forkynner ein ny religion med MF som base, må MF ved rektor klargjera kor læreinstitusjonen står i forhold til det deira professor hevdar. Rektor ved MF må avklara om det i det heile finst teologiske grenser ved MF, og kor desse i så fall går. Er det slik at den teologiske basisen i Bibelen som openberring, no i praksis er erstatta av ein rein religionsvitskapleg basis, slik at den læremessige forpliktinga er forleten til fordel for postmoderne subjektivisme?

Er det slik ved MF at den akademiske fridomen i forskinga er einerådande, slik at institusjonsfridomen og MFs teologiske basis er oppheva, slik at lærestaden er utan teologiske grenser? Dersom ein stipendiat ved MF gjennom si forsking skulle koma til at Jesus ikkje er sann Gud, kan han då verta professor – som han kan verta det ved å nekta Jesu soningsverk på krossen? Og i ytterste konsekvens: Om ein MF-professor gjennom si frie akademiske forsking skulle koma til at gudsbilete i islam er det rette, kan han då halda fram som teologisk professor ved MF?»

MF sin dåverande rektor svarte aldri på dette, sjølv ikkje etter purring frå meg og andre. Den siste setninga i avsnittet ovafor har no aktualisert seg, ikkje ved at ein MF-professor har «konvertert» til eit islamsk gudsbilete, men ved at MF aktivt har kalla og tilsett ein islamsk forskarar og lærar, som endatil har vore imam i ein radikal islamsk samanheng. I tillegg er det lagt til rette for bønn i Allahs namn. Islamsk gudsbilete har med det fått plass ved MF.

Dette har alt fleire kritisert nokså tungt, både prinsipielt og teologisk. Noverande rektor skal ha honnør for at han i det minste kjem på banen for å forklara og forsvar det som her har skjedd. Rett nok er svaret han gjev, det reine god-dag-mann-økseskaft-svar. Han gjer greie for MF sin posisjon som akademisk institusjon, der han også framhevar institusjonens kristne basis. Det han ikkje gjer, er å forklara om eller korleis ein islamsk lærar kan fremja kristen tru og tenking. Rektor går kort og godt ikkje inn i spørsmålet om forholdet mellom islam og kristendom, og med det heller ikkje i spørsmålet om Jesu eineståande posisjon og korleis denne er fundamentalt avvist i Koranen.

Det er sjølvsagt både rett og godt at det ved ein institusjon som MF vert undervist grundig om islam, men ein treng ikkje vera muslim for å gjera det. Dessutan må undervisning om islam haldast opp mot kristen tru, om det skal vera teologisk fundamentert og ikkje berre religionsvitskapleg, og om det skal vera i samsvar med MF sin basis.

Når rektor viser til at det å gje rom for ein islamsk lærar, er i samsvar med det livssynsopne samfunnet som vi ønskjer her i landet, er det å retta bakar for smed. Det er samfunnet som skal vera livssynsope, altså gje rom for ulike livssyn, ideologiar og religionar. Slik skal det vera for at livssyn og religionar skal kunna halda på sin identitet, og kunna opptre ut frå denne. Det er ikkje trussamfunna med sine forsamlingar og institusjonar som skal vera opne. Islam med sine moskear og skular skal sleppa å tilsetja kristne medarbeidarar og lærar. Det har dei inga plikt til. Det same gjeld for kristne samanhengar med tanke på folk frå dei ulike religionane.

Det som skjer når ein kristen institusjon som MF, tilset ein muslim, er at ein undergrev  verdigrunnlag sitt og med det fjernar sjølve fundamentet for institusjonen. Med det endrar institusjonen karakter på fundamentalt vis. Då er det faktisk slik at institusjonen opphøyrer å vera kristen og teologisk, og går over til å vera multireligiøs og religionsvitskapleg. Det er uhyre alvorleg og trist, særleg sett i lys av kvifor MF vart opprett og den funksjonen institusjonen hadde i mange år.

No er det ikkje nødvendig å spørja rektor om det som har skjedd, er innafor MF sine statuttar og sitt verdigrunnlag. Det har han stadfeste at det er, at det er vilja og at det har skjedd etter ei vilja utvikling og endring. Med det har MF avskrive seg sjølv som normativ teologisk institusjon, basert på Bibelen som openberring. Rett nok kan det framleis vera rom for lærarar som fremjar bibelsk kristendom, men då er ein på individnivå, ikkje på institusjonsnivå.

Johannes Kleppa

(Tidlegare publisert på hjemmesiden til Misjon Sarepta)